Annons

”Jag önskar att min mamma ska komma hit”

Ayman Alhameed har fullt upp med att vänta trots att han nu bara har nio månader kvar av det dryga år han fick uppehållstillstånd i Sverige.

– Jag vet att jag måste försöka ännu mer, säger han.

SvD:s Malin Hoelstad och Erica Treijs fortsätter att följa Aymans år i fred.

Under strecket
Publicerad

De dagar som inte sömnen tar överhand åker Ayman Alhameed till sin praktik på en bilrekondfirma.

Foto: Malin HoelstadBild 1 av 4

Samtalet till Syrien och med mamma är dagens höjdpunkt.

Foto: Malin HoelstadBild 2 av 4

Födelsedag med tårta i tillsammans med vännerna Hasan och Manbij (de vill inte figurera med efternamn). Men Ayman Alhameed saknar sin familj.

Foto: Malin HoelstadBild 3 av 4

Ayman vet att han behöver ta tag i orkeslösheten och besegra sorgen för att lyckas i sitt nya hemland.

Foto: Malin HoelstadBild 4 av 4

De dagar som inte sömnen tar överhand åker Ayman Alhameed till sin praktik på en bilrekondfirma.

Foto: Malin HoelstadBild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Ayman

Den första stora dagen ensam. Utan mamma och flera av sina syskon som numera är spridda över världen. Ayman Alhameed fyller 20 år och det firar han med en av många sovmorgnar. Han vet inte när han vaknade, mer än att det var nyss. Kanske klockan var tio eller var det senare ändå? Han vet heller inte när han somnade. Berättar att sömnen blivit mer av en dvala som kommer och går som den vill. Lägger sordin på dagen. Öppnar för molande tankar på natten.

Ayman Alhameed är trött. Ögonen är röda och han drar handen genom det nyklippta håret. Långt på mitten, rakat på sidorna. Lagom proper. Han skrattar förläget som svar på frågan vad som hänt sedan vi sågs senast.

De dagar som inte sömnen tar överhand åker Ayman Alhameed till sin praktik på en bilrekondfirma.
De dagar som inte sömnen tar överhand åker Ayman Alhameed till sin praktik på en bilrekondfirma. Foto: Malin Hoelstad

– Men jag ska snart få en egen lägenhet. De hade lovat att det skulle ske senast 1 december, men inget ännu, säger Ayman Alhameed och rycker på axlarna.

Annons
Annons

Samtalet till Syrien och med mamma är dagens höjdpunkt.

Foto: Malin HoelstadBild 1 av 1

Kanske blir det så. Kanske inte. Först ska födelsedagen firas. En vän till hans bror Mazen Alhameed har fått jobb som konditor på Café Kaffekoppen i Fruängens centrum. Och i hemlighet har han bakat en tårta. Några presenter ligger också på bordet framför Ayman när vi stämmer upp i sång.

Han blåser ut ljusen och önskar sig vaddå?

– Att min mamma ska komma hit. Jag saknar henne, säger Ayman Alhameed.

Samtalet till Syrien och med mamma är dagens höjdpunkt.
Samtalet till Syrien och med mamma är dagens höjdpunkt. Foto: Malin Hoelstad

De har talat med varandra över Skype dagen till ära. Annars använder han numera sällan telefonen. Bilderna som rasar förbi på sociala medier vittnar om krig och sorg. Evakueringen av Aleppo. Det blir för jobbigt. Han stänger av. Kanske är det därför ögonen fortfarande är röda?

– Nej trött, bara trött, försäkrar Ayman och sneglar på det största paketet. Försiktigt pillar han upp snöre och glansigt papper. En eltandborste! Han skrattar högt och berättar om tandläkaren som hjälpt honom att ta bort det bruna och laga hål både här och där. Bevisligen blev de samtidigt vänner. Annars går det trögt med att lära känna svenskar. Också med SFI-studierna. Sorgen över att han hann bli för gammal för att gå med andra unga på gymnasiet har varit svår att bemästra.

– Jag känner redan att jag har slösat bort fyra, fem år av mitt liv. Alla säger att i morgon blir det bättre, men det blir det inte.

Annons
Annons

Födelsedag med tårta i tillsammans med vännerna Hasan och Manbij (de vill inte figurera med efternamn). Men Ayman Alhameed saknar sin familj.

Foto: Malin HoelstadBild 1 av 2

Ayman vet att han behöver ta tag i orkeslösheten och besegra sorgen för att lyckas i sitt nya hemland.

Foto: Malin HoelstadBild 2 av 2
Födelsedag med tårta i tillsammans med vännerna Hasan och Manbij (de vill inte figurera med efternamn). Men Ayman Alhameed saknar sin familj.
Födelsedag med tårta i tillsammans med vännerna Hasan och Manbij (de vill inte figurera med efternamn). Men Ayman Alhameed saknar sin familj. Foto: Malin Hoelstad

Nu tror han sig ändå snart vara redo för att börja plugga på nytt. Om det inte vore för tröttheten. Och pressen. Han måste lyckas, resan till Sverige betalades en bror som tagit sig till Irak och förhoppningarna vilar nu också tungt på Aymans axlar. Han vill börja skicka hem pengar. Funderar över möjligheten att skaffa ett jobb. Vänder och vrider. Plötsligt, som för att bringa ordning i den egna röran:

– Först en lägenhet, sedan SFI!

Och någonstans finns drivkraften, han har tagit sig ensam hela vägen till Sverige. Men samtidigt som han är tacksam över sitt nya hemland saknar han det gamla. Ayman Alhameed beskriver sista kvällen hemma i Raqqa, Syrien, som en ”svart natt”.

– Jag sa till min mamma: ”Om du gråter så åker jag inte.” Vi måste ta farväl som att jag åker till Turkiet för ett tag och snart är tillbaka. Men nu har jag fått uppehållstillstånd här. Jag vet att jag måste tänka framåt, det säger alla till mig, men det är svårt.

Ayman vet att han behöver ta tag i orkeslösheten och besegra sorgen för att lyckas i sitt nya hemland.
Ayman vet att han behöver ta tag i orkeslösheten och besegra sorgen för att lyckas i sitt nya hemland. Foto: Malin Hoelstad

Hur mår du i dag?

– Jag är ledsen och kanske deprimerad. Jag har inte träffat någon psykolog, men har en god vän som jag pratar med. På senaste tiden har jag tänkt på att allt på ett sätt var lättare innan jag fick uppehållstillstånd, för då var målet tydligt. Nu vet jag ännu en gång ingenting.

Festen är över. Nio månader återstår.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons