Annons

Lyra Koli:Jag orkar knappt längre – folk blir så otroligt sura

Om kejsaren faktiskt är naken, eller åtminstone mycket lättklädd, då ska kritikern också säga det. Även när det handlar om poesi.

Under strecket
Publicerad

Kritik ska inte vara tolerant – är kejsaren naken så ska kritikern säga det.

Foto: IBL

Kritik ska inte vara tolerant – är kejsaren naken så ska kritikern säga det.

Foto: IBL
Kritik ska inte vara tolerant – är kejsaren naken så ska kritikern säga det.
Kritik ska inte vara tolerant – är kejsaren naken så ska kritikern säga det. Foto: IBL

Få saker skapar så dålig stämning i den svenska litteraturvärlden som att ogilla poesi. Att kritisera översättare är illa – när jag sågade Rebecca Alsbergs jobb med Rachel Cusks ”Transit” i höstas resulterade det i en massa skitsnack och ett paternalistiskt tillrättavisande mejl från en person i Översättarsektionen – men att såga en diktsamling är mycket, mycket värre.

Ärligt talat orkar jag knappt tacka ja till att recensera poesi längre, för att folk blir så otroligt sura om man inte gillar den.

En gång har jag till och med fått en beställd recension av en poesiantologi refuserad för att redaktionen på tidskriften kände flera av poeterna; de tyckte att den var ”orättvis”. En annan gång anklagades jag av Kjell Espmark i Svenska Akademiens jultal för att utöva svart magi (voodoo, mer specifikt), för att jag hade kritiserat ”en fin, lite äldre kvinnlig lyriker” som han gillar (det vill säga stuckit nålar i boken).

Annons
Annons

Visst är det viktigt med en bildad kritik, men när vi börjar kväva våra mest spontana impulser – till exempel gäspningar – har vi också misslyckats med vårt uppdrag.

Poesin tål inte kritik, och det är som vi alla vet ett tecken på svaghet. Det är därför nästan tragikomiskt att hela havet börjar storma när Victor Malm och Rebecka Kärde lite försiktigt nämner att de upplever att den svenska lyriken faktiskt blivit lite småtråkig. Att tycka att den är stelnad och passé verkar enligt Mikaela Blomquist vara synonymt med att ”inte [vilja] eller [orka] läsa poesin ordentligt”.

Viola Bao tycker att vi borde ”avsäga oss det kritiska begärets främsta fetisch – att avslöja – och istället försöka beskriva det vi har framför oss”. Men ibland är de viktigaste kritiska omdömena simpla. Det är möjligt att kejsaren faktiskt är naken, eller åtminstone mycket lättklädd. Ska det lilla barnet i sagan då hellre börja ägna sig åt diskursanalys? Visst är det viktigt med en bildad kritik, men när vi börjar kväva våra mest spontana impulser – till exempel gäspningar – har vi också misslyckats med vårt uppdrag.

Stackars-stämpeln och offeridentifikationen riskerar att sticka käppar i hjulet för all sådan uppriktighet. Därför suckar jag när David Zimmerman i Sydsvenskan undrar om det verkligen är ”för tråkiga poeter som är hotet? Enklare vore att se hur konstnärlig frihet kvävs när det krävs enorma ekonomiska risktaganden för att skriva över huvud taget”. Ja, det är kanske enklare, men är det verkligen problemet här? Potentiell fattigdom har länge varit ett av litteraturens grundvillkor. Som Sartre skriver i ”Vad är litteratur?” så har författaren alltid varit en parasit på samhället.

Annons
Annons

Det är för övrigt en sjuka som genomsyrar litteraturfältet i stort och lyriken i synnerhet: så fort något har fått ett pris framstår det som lite kul.

Det är den här underliga kombinationen av autonomi och hjälplöshet som ger konsten dess kritiska potential. Ett halvt steg ifrån den hand som föder gör att man kan hugga efter den ibland (eller varför inte sticka in voodoo-nålar). Men då får man inte tränga ihop sig i en lamt uppskattande konsensushage. Precis som Rebecka Kärde antyder när hon säger att poesin riskerar att bli ”en lismande underhuggare”, så är den nu på väg att kramas… inte riktigt ihjäl kanske, men åtminstone till rejäl syrebrist.

Jag håller med Victor Malm – ”välvilja är [inte] till särskilt stor hjälp”. Kritiken ska inte vara tolerant. Om poesin är dödstråkig ska recensionen vara underhållande mordisk. Det är symptomatiskt för samtalsklimatet att även en så tempererad och komplimangbeströdd invändning som Malms kan väcka så irriterade motreaktioner.

Som för att ursäkta sig för att ha gått så hårt åt några diktsamlingar avslutar han med att lyfta fram Linnéa Axelssons ”Ædnan”: ”uppskattningen den har fått vittnar nog om att jag missade något”. Det är för övrigt en sjuka som genomsyrar litteraturfältet i stort och lyriken i synnerhet: så fort något har fått ett pris framstår det som lite kul. Kanske för att vi lider en så kronisk brist på spänning, uppståndelse och glamour att till och med en så charmlös tillställning som Augustgalan kan ge sken av att någonting händer.

Man kunde önska att lyriken ibland skulle åstadkomma den känslan på egen hand.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons