Annons

”Jag sa lugnt: Detta är sista gången vi pratar, mamma”

Caroline Cederquist bröt med först pappa och sedan mamma.
Caroline Cederquist bröt med först pappa och sedan mamma. Foto: Adam Wrafter

Att bryta med någon man haft en nära relation med är alltid svårt. Ännu svårare kan det vara om det handlar om ens förälder. Får man ens ”göra slut” med sin mamma eller pappa?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”När jag var tio år fick jag nog. Efter en helg hos pappa bestämde mig för att aldrig mer åka dit”, säger Caroline Cederquist.

Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 2

”Mamma bara tog och tog. Hennes behov stod hela tiden i centrum medan min roll blev att bekräfta henne. Det kändes som om jag skulle kvävas”, säger Caroline Cederquist.

Foto: Adam Wrafter Bild 2 av 2

Ständiga uppbrott, utsatthet och svek. Så beskriver Caroline Cederquist sin uppväxt i den självbiografiska boken ”Jag andas, alltså finns jag”. Som tioåring hade hon fått nog och vägrade att träffa sin pappa mer. I vuxen ålder bröt hon även med sin mamma.

– Det är förstås ett stort och smärtsamt steg att ta. Men det är också oerhört viktigt att stå upp för sig själv, säger journalisten och kommunikatören Caroline Cederquist.

Vi träffas på ett kafé i Stockholms innerstad. Caroline tar en klunk av kaffet och berättar att båda hennes föräldrar hade barn från tidigare förhållanden när de träffades. Hon blev det gemensamma sladdbarnet, den som skulle binda samman den nya familjen. Men så blev det inte. I boken ger Caroline i stället sin version av en barndom präglad av uppbrott och utsatthet.

– Pappa drack, bråkade och slog mamma. Vid flera tillfällen tafsade han också på mig. Mamma viftade bort det med att pappa hade ”pillat” på mig av misstag, säger Caroline.

Även om hon uppfattade sin pappa som skrämmande, hade hon länge svårt att sätta ord på sina upplevelser. Eftersom barn inte hunnit skapa några egna referensramar, är de utlämnade till föräldrarnas känsla för vad som är rätt och fel beteende i en familj.

Annons
Annons

– En period var jag visserligen inlagd inom barnpsykiatrin efter misstankar om att jag utsatts för övergrepp, men där kom ju alla barn från liknande hemsituationer. Missbruk och övergrepp var det normala, säger Caroline.

Efter separationen ville jag inte träffa pappa. Jag var alltid rädd för vad han skulle göra.

Under flera år försökte dessutom hennes mamma skyla över pappans brister. Hans beteende ursäktades med stress och dåligt ölsinne. Men till slut fick även mamman nog och satte den då sexåriga Caroline i bilen och drog iväg.

– Efter separationen ville jag inte träffa pappa. Jag var alltid rädd för vad han skulle göra. Men trots mina protester var jag tvungen att besöka honom på helgerna, säger Caroline.

Även om Caroline ofta kände sig ledsen var det först under mellanstadiet som hon på allvar insåg att bråk, fylla och tafsande inte tillhörde allas vardag. Hon hade då börjat följa med kompisar hem efter skolan och sett att familjer kunde se annorlunda ut än hennes egen.

– När jag var tio år fick jag nog. Efter en helg hos pappa bestämde mig för att aldrig mer åka dit. På något sätt förstod mamma att det var allvar och ställde sig på min sida. Det är nog den vackraste handling hon har gjort för mig.

Efter det intalade sig Caroline att hon inte behövde sin pappa längre. De varken sågs eller hördes av på många år. Men när Caroline som 34-åring – och själv förälder till en dotter – fick veta att pappan låg för döden, bestämde hon sig för att åka dit.

– Jag insåg att det här var sista chansen att få svar på de frågor som jag bar på. Framför allt ville jag veta vad som gjort att han började supa, slåss och ta på mig på ett sätt som man inte ska ta på ett barn. Ingen människa är ju född ond, säger Caroline och tittar ut genom kaféfönstret.

Annons
Annons

”När jag var tio år fick jag nog. Efter en helg hos pappa bestämde mig för att aldrig mer åka dit”, säger Caroline Cederquist.

Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 1
”När jag var tio år fick jag nog. Efter en helg hos pappa bestämde mig för att aldrig mer åka dit”, säger Caroline Cederquist.
”När jag var tio år fick jag nog. Efter en helg hos pappa bestämde mig för att aldrig mer åka dit”, säger Caroline Cederquist. Foto: Adam Wrafter

Men några svar fick hon aldrig. Pappan bara slöt ögonen och tystnade när Caroline kom med sina brännande frågor.

– Det var en besvikelse, men vårt möte gav ändå något annat. Vid ett tillfälle sade pappa att han hade saknat mig och att jag var ”ljuset i hans hjärta”. Det var väldigt starkt för mig att höra. Jag hade aldrig trott att han älskat eller saknat mig, men kanske önskade han också att allt varit annorlunda.

Hon använde mig som ”känslomässig jojo” på ett manipulativt och oberäkneligt sätt.

Medan hans brister var relativt uppenbara, framstod Carolines mamma utåt sett som en mer välfungerande förälder. Ändå upplever Caroline i dag att mammans beteende har lämnat djupare sår. Kanske för att de två stod varandra så mycket närmare. Som liten längtade Caroline hela tiden efter att få vara i mammans närhet. Att bli sedd och känna sig älskad.

– Hon använde mig som ”känslomässig jojo” på ett manipulativt och oberäkneligt sätt. Ena stunden kunde hon säga att hon älskade mig och att jag var det finaste hon hade. I nästa att jag var dum i huvudet. Eftersom jag längtade så efter hennes kärlek, accepterade jag hennes känslokast.

Efter separationen från Carolines pappa hade mamman en rad kärleksrelationer med olika män. När de drack för mycket, fick utbrott och kallade Caroline för ”jävla snorunge”, tog mamman alltid deras parti.

Annons
Annons

”Mamma bara tog och tog. Hennes behov stod hela tiden i centrum medan min roll blev att bekräfta henne. Det kändes som om jag skulle kvävas”, säger Caroline Cederquist.

Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 1

Ett syfte med min bok är att uppmärksamma tabut kring att bryta med sin mamma.

– Även det har satt ärr i mig som gör ont än i dag. Ena stunden var det hon och jag mot världen. Nästa valde hon sina älskare och vände mig helt ryggen.

Som barn hade Caroline svårt att förstå vad som pågick i relationen mellan henne och mamman. Hon kände sig bara ledsen. Först i övre tonåren började hon se sin mammas personlighet lite tydligare.

– Mamma bara tog och tog. Hennes behov stod hela tiden i centrum medan min roll blev att bekräfta henne. Det kändes som om jag skulle kvävas.

”Mamma bara tog och tog. Hennes behov stod hela tiden i centrum medan min roll blev att bekräfta henne. Det kändes som om jag skulle kvävas”, säger Caroline Cederquist.
”Mamma bara tog och tog. Hennes behov stod hela tiden i centrum medan min roll blev att bekräfta henne. Det kändes som om jag skulle kvävas”, säger Caroline Cederquist. Foto: Adam Wrafter

Hon flyttade hemifrån som 15-åring för att få ett avstånd mellan sig och sin mamma. Till slut orkade Caroline knappt träffa henne alls, men när hon pratade med vänner om att bryta kontakten möttes hon av oförståelse: ”Hon är ju din mamma. Hon har gett dig ditt liv. Ha lite överseende.” Så Caroline fortsatte pliktskyldigt att ha kontakt.

– Ett syfte med min bok är att uppmärksamma tabut kring att bryta med sin mamma. Om någon säger att han eller hon inte har kontakt med sin pappa så är det idag ingen jättestor grej. Men när jag säger att jag har brutit med min mamma så möts jag ofta av ifrågasättanden. Det är som om samhället inte vill se att mammor faktiskt också kan vara dåliga föräldrar och skadliga för sina barn.

Annons
Annons

Mamma sade att hon skulle ringa runt till alla och berätta vilken vidrig och elak dotter jag var.

För att få hjälp att förstå och hantera sin mamma-relation började Caroline som 22-åring i terapi hos en psykolog. I dag ser hon det som sin räddning. Successivt växte insikten fram att hon behövde ta sig bort från sin mamma.

Några år behöll hon ändå kontakten för att hennes dotter skulle kunna ha en relation till sin mormor. Men det ledde bara till nya konflikter. Droppen som fick det att rinna över för Caroline var när hennes mamma ringde och meddelade att hon skulle gifta sig – precis efter att sambons son dömts till ett långt fängelsestraff för ett våldsbrott.

Caroline tyckte att tajmingen var ytterst olämplig och meddelade att hon inte tänkte komma på bröllopet.

– Då blev mamma rasande och sade att hon skulle ringa runt till alla hon kände och berätta vilken vidrig och elak dotter jag var. I stället för att försvara mig eller få dåligt samvete, blev jag totalt lugn och sade bara: ”Jag säger upp kontakten med dig här och nu, mamma. Det här är sista gången som du och jag pratar med varandra.”

Så här i efterhand minns Caroline det som en ”häftig känsla, i en väldigt tragisk stund”.

– Äntligen stod jag upp för mig själv, för mitt barn och för mitt liv. Jag klippte av snöret till den ”känslomässiga jojo:n” och var fri!

När jag bröt med mamma kändes det som om jag höjde mitt egenvärde med 170 procent!

Tre år har nu gått och Caroline ångrar sig inte. Hon tror inte heller att relationen kommer att återupptas. Men även om vinsterna överväger, så har brytningen förstås också inneburit förluster.

– Min dotter får ju växa upp utan sin mormor och utan närmare kontakt med den sidan av släkten. I början kunde min dotter fråga varför vi inte träffar mormor. Jag svarade att hon inte är en bra person, men att min dotter får träffa mormor på egen hand om hon vill när hon blir lite äldre.

För egen del kan Caroline också sakna att skratta med sin mamma.

– Allt var ju inte dåligt. Vi hade även kul ihop ibland. Som när vi satt och rökte ihop från att jag var tolv år. Å andra sidan var hon i de lägena mer som en vän än en mamma och jag har andra vänner som får mig att må betydligt bättre. När jag bröt med mamma kändes det som om jag höjde mitt egenvärde med 170 procent – och kunde andas igen.

Fotnot: Caroline Cederquists pappa lever inte längre. Vi har kontaktat hennes mamma för att ge henne möjlighet att berätta sin version men hon har inte svarat.

Efter reklamen visas:
Varför bryter vuxna barn med sina föräldrar?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons