Annons

Anders Q Björkman:Jag såg människan besegra robotväldet

Brandt Brauer Frick spelade på klubben Prince Charles i Berlin 10 maj.
Brandt Brauer Frick spelade på klubben Prince Charles i Berlin 10 maj. Foto: Anders Q Björkman

Inte nog med att robotar tar våra jobb, de är på gång att ta över sexliv och kulturskapande också. Men människan kan knycka tillbaka från maskinerna. Nyligen såg jag det hända på en klubb i Berlin.

Under strecket
Publicerad

För en tid sedan rapporterade nyhetsbyrån Reuters att Amazon har installerat in en ny sorts robotar för att paketera det kunderna har beställt. På så sätt förväntas näthandelsföretaget, i dag USA:s näst största arbetsgivare, kunna spara in över 1 300 tjänster på sina 55 anläggningar i landet.

En intressant detalj är att robotarna inte får vidröra varorna – det sköter människohänder – eftersom plocktekniken fortfarande är så rudimentär att produkterna lätt går sönder.

Maskinen kan alltså inte helt ersätta människan. Men den är på god väg. I den nya antologin ”Vi drack vårt kaffe på toaletten” (Premiss förlag, redaktör: Andreas Nilsson), som släpptes på Arbetets museum i Norrköping för några veckor sedan, får vi möta yrkesmän och -kvinnor vars arbetsuppgifter blivit obsoleta på grund av tekniska framsteg. Bland dem finns till exempel Ulla Nilsson, som under 50- och 60-talen var pengaräknare på Norrköpings spårvägar. Alla mynt som resenärer betalat för sina biljetter skulle vid dagens slut adderas ihop innan de sattes in på banken.

Annons
Annons

Ska man vara ärlig låter det mer lustfyllt att skapa nya världar än att räkna tioöringar.

Men boken presenterar också personer med helt nya yrken, skapade tack vare teknisk utveckling. Som Linnea Harrison i Stockholm, vars arbetsuppgift är att bygga världar för spel i virtual reality, VR.

Ska man vara ärlig låter det mer lustfyllt att skapa nya världar än att räkna tioöringar. Utvecklingen går framåt.

Men troligen går också något förlorat. Huruvida det skedde när ny teknik tog över summeringen av biljettintäkterna i Norrköping låter jag vara osagt, men det faktum att Amazons packningsrobotar har för grova nypor för att kunna hantera sköra varor antyder ändå att så kan vara fallet. Denna insikt bör så tvivel på teknikens möjligheter att ersätta människan, exempelvis i sällskapliga eller intima sammanhang. Numera saluförs ju såväl sociala robotar som sexrobotar, varav de sistnämnda ser lika mänskliga ut som i science fiction-fantasier som ”Blade runner”.

Inte heller när det gäller kreativa sammanhang kan maskiner tävla med oss. Fast de knappar in. Förra sommaren såldes ett oljeporträtt målat av artificiell intelligens för nästan 4 miljoner kronor på en auktion på Christie’s i New York. Och när musikälskare tidigare denna vår samlades i London för att jämföra musik som komponerats av Johann Sebastian Bach med sådan som genererats av AI, visade det sig vara svårt att skilja de båda åt.

Maskinell och mänsklig kultur är dock inte totalt väsensskild.

Men för att det över huvud taget ska skapas någon konstgjord konst (!) måste artificiell intelligens först matas full med tidigare verk. Med andra ord härmar den vad porträttmålare eller Bach redan har presterat. Utan konst av homo sapiens, ingen robotalstrad sådan.

Annons
Annons

Maskinell och mänsklig kultur är dock inte totalt väsensskild. Även vi studerar in konsthistorien och även vi kan förlita oss på matematik. Bach lär ha strävat efter att göra sina stycken matematiskt perfekta och kompositören Arnold Schönberg var övertygad om att matematiska principer var en framgångsfaktor. ”I dag har jag upptäckt någonting som kommer att tillförsäkra den tyska musiken ett övertag under de närmaste hundra åren”, skrev han till en elev i juli 1921 efter att ha lagt grunderna till sin tolvtonsmusik.

Och precis som maskinen apar efter människan, kan människan imitera tekniken – men ge den kött och blod. Något i den stilen fick vi som var på Cirkus i veckan vara med om när den amerikanske kompositören Philip Glass gästade Stockholm. Hans repetitiva och meditativa musik låter emellanåt som ett vevpositiv, den äldsta formen av maskinmusik, men det faktum att klangerna skapas av musiker – inte en roterande vals, som i positivet – ger liv åt kompositionerna.

De får fiol, cello, harpa, piano, trombon, bastuba och slagverk att klinga som en hel maskinpark av synthesizers och datorer.

I Berlinstadsdelen Kreuzberg en fredagskväll för tre veckor sedan fick jag uppleva ett ännu tydligare exempel på hur människan kan rycka tillbaka initiativet, knycka robotestetiken och ge förment syntetisk konst organiskt liv. Där och då lanserade trion Brandt Brauer Frick sitt nya album ”Echo” (som släpps på fredag). De tre musikerna Daniel Brandt, Jan Brauer och Paul Frick bildade sin grupp för tio år sedan och skapar sedan dess en sorts minimalistisk techno. Sådan brukar ju frambringas med syntetiska ljud, men de här tre gör det med akustiska instrument. De får fiol, cello, harpa, piano, trombon, bastuba och slagverk att klinga som en hel maskinpark av synthesizers och datorer.

Fast svängigare.

På klubben i Kreuzberg uppträdde trion Brandt Brauer Frick. Vid sådana spelningar består ungefär en fjärdedel av musiken av syntetiska ljud, medan resten är akustiska klanger, framförda i stunden eller samplade sedan tidigare. Ytterligare ett steg tar man när ensemblen Brandt Brauer Frick ger konsert. Då växer trion till en tiohövdad orkester – arbetstillfällen! – som inför publik framför sin techno på nästan enbart akustiska instrument.

När får vi höra deras mänskliga maskinmusik från en scen i Stockholm?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons