Annons

”Jag tänkte: samtal som detta kan förhindra krig”

Manifestation arrangerad av Nordisk ungdom på 300-årsdagen av Karl XII:s dödsdag. Marsch från Humlegården till Kungsträdgården.
Manifestation arrangerad av Nordisk ungdom på 300-årsdagen av Karl XII:s dödsdag. Marsch från Humlegården till Kungsträdgården. Foto: Fredrik Persson/TT

KULTURDEBATT | Upprörda röster har hörts efter att Hornstulls bibliotek lät Patrik Forsén från Nordisk ungdom delta i ett panelsamtal om demokrati. Dramatikern Stina Oscarson, samtalets moderator, delar här med sig av sina tankar.

Uppdaterad
Publicerad

Många har frågat hur jag tänker kring samtalet på Hornstulls bibliotek (22/11) vilket är fullt begripligt eftersom jag är en av dem som faktiskt var på plats och deltog.

Biblioteket hade bjudit in till ett panelsamtal om demokrati med rubriken ”All makt utgår från folket, eller?”. Jag hade tackat ja till att leda samtalet med en panel bestående av Aase Berg, Per Johansson och Jonas De Geer, väl medveten om De Geers högerextrema åsikter.

Två minuter innan vi skulle börja stod det dock klart att Jonas De Geer inte skulle komma. Jag hade då kunnat välja den enkla vägen och fullfölja ett troligtvis rätt trevligt samtal om demokrati med Aase och Per, men det var inte uppdraget. Och inte heller vad stora delar av den publik som kommit till biblioteket denna kväll förväntade sig. Jag kände ett ansvar för hela situationen och valde därför på rekommendation från De Geer att plocka upp Patrik Forsén från högerextrema Nordisk ungdom på scen.

Annons

När jag gick hem den kvällen tänkte jag att så länge vi klarar att genomföra ett civiliserat samtal med högerextrema på ett bibliotek är det inte för sent.

Detta har vållat starka reaktioner och jag är tacksam för att vi inte står likgiltiga inför de krafter som idag hotar demokratin. Men jag kan förundras över den tvärsäkerhet med vilken många tycks veta att det enbart finns ett sätt att bemöta dessa som är rätt.

Jag tror att det sällan bara finns en väg. I synnerhet inte om det vi vill är att försvara den liberala demokratin.

Jag vill därför dela några av mina tankar kring samtalet.

När jag gick hem den kvällen tänkte jag att så länge vi klarar att genomföra ett civiliserat samtal med högerextrema på ett bibliotek är det inte för sent. Jag tänkte att det är detta som i slutändan kan förhindra krig. Förstå mig rätt. Jag har full respekt för dem som aldrig skulle ställt upp i ett sådant samtal. Gränsen för vilka vi anser det möjligt att tala med är och måste få vara olika för oss alla.

Jag har fått höra att jag bara kan försvara detta för att jag är vit och privilegierad. Och det stämmer. Jag är vit och privilegierad. Jag tillhör inte den grupp som direkt fysiskt känner sig hotad av grupper som Nordisk ungdom. Och just därför menar jag att det är mitt ansvar. Jag kräver det inte av någon annan. Absolut samtal, säger många, men inte med en nazist. Där går ändå gränsen. Jag respekterar den hållningen. Men inte att det skulle finnas en absolut gräns som är lika för alla.

Jag har ingen naiv tro på samtalet som frälsare. Men i mötet med den andre uppstår alltid något. Vi blir lite mera människor inför varandra. Och jag tänker att vi lever i samma land. Vi ska rösta i samma val. Vi ska fatta beslut om demokratins framtid tillsammans. Då måste vi också försöka förstå varandra. Inte genom att kompromissa med värderingar om människors lika värde och rättigheter. Tvärtom. Men jag tror att hat växer sig starkare i slutna miljöer.

Ty faktum är att om man tittar tillbaka åtta år så har idag de flesta partier anammat SD:s förslag inom såväl asylpolitik som synen på brott och straff.

Jag tror att vi måste arbeta för att normalisera människor men inte åsikter. Processen med normalisering är komplex men det jag söker är ett förhållningssätt som inte leder till samma resultat som i frågan om SD där man normaliserat politiken men inte människorna. Ty faktum är att om man tittar tillbaka åtta år så har idag de flesta partier anammat SD:s förslag inom såväl asylpolitik som synen på brott och straff. Och detta har man gjort samtidigt som man med alla medel sökt visa att man tagit avstånd från partiet. Det är i mina ögon ett hyckleri som riskerar att leda till ett ökat politikerförakt och minskat förtroende för demokratin.

Men om jag nu nödvändigtvis skulle tala med nazisterna borde jag då inte varit hårdare? Ställt dem till svars. Det finns naturligtvis en rad saker jag som moderator kunde gjort annorlunda. Men att delta i och leda ett samtal är att göra hundratals överväganden i sekunden. Och ska man föra ett samtal med någon för första gången måste man treva sig fram. Därmed inte sagt att det ska vara okritiskt och det var det inte heller den här kvällen.

Jag tror faktiskt att Aase Berg gav många på plats en tankeställare:

”Demokrati”, sa hon, ”innebär inte att vi måste tycka lika. Tvärtom. Det är ett sätt att stå ut med varandra trots att vi tycker olika. Utan att slå ihjäl varandra.”

Slutligen kan jag instämma i den kritik som menar att biblioteket borde ha varit tydligare i presentationen av de medverkande och syftet med kvällen. Något jag givetvis hade kunnat kompensera för som moderator på plats men som försvårades av den hastigt improviserade starten.

Efter de senaste dagarnas mycket höga tonläge vill jag avslutningsvis bara dela några ord från Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” där han frågar en människorättsjurist från det forna Jugoslavien hur det kunde komma sig att kriget bröt ut så plötsligt. ”Det kom inte plötsligt”, svarar hon, ”vi dödade varandra i medierna långt innan bomberna började falla.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons