Andres Lokko och Rebecka Åhlund.
Andres Lokko och Rebecka Åhlund. Foto: Staffan Löwstedt

”Jag var alkoholist innan jag ens drack första gången”

Andres Lokko tog sig ur alkoholismen, men valde att ligga lågt med sina erfarenheter. Rebecka Åhlund gjorde tvärtom och skrev genast en självutlämnande bok. Nu möts de båda journalisterna i ett samtal om AA, andlighet, omgivningens dömande blickar och rätten att vara tråkig.

Uppdaterad
Publicerad

Jag har en smågalopperande hjärtklappning halva natten innan mitt möte med Rebecka Åhlund. Tanken är att vi ska prata om hennes nya, självbiografiska bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med: rapport från ett år som nykter alkoholist”.

När jag träffar henne, tidigt på måndagsförmiddagen i nordöstra London, känner jag mig obekväm, frånvarande och lite förvirrad. Jag tycker att situationen är konstig och jobbig. Varför sade jag ja till det här?

Efter reklamen visas:
"Jag var högljudd och outhärdlig"

Var det bara för att det innebar att jag fick åka hit, till staden jag också gjorde till min hemstad i många år, och återvänder till så fort chansen ges? Eller är det här mötet viktigt som en del av ett pågående tillfrisknande?

Ja, Rebecka var just så rolig att dricka vin med som i sin boktitel. Jag också.

Rebecka och jag har träffats en gång tidigare, senvintern 2014, i Borås. Vi var båda inbjudna till stadens kulturhus för att prata om skrivandet som yrke. Hon, journalisten, krönikören och ungdomsboksförfattaren med rötter i staden. Jag, kulturkritikern och den anglofile musikjournalisten. När samtalet var avklarat gick vi till första bästa pub, jag tror att det var ett Bishop’s Arms, och drack vin. En hel del vin.

Ja, Rebecka var just så rolig att dricka vin med som i sin boktitel. Jag också. I alla fall kändes det så, och efter några glas – det kan ha varit flaskor – bestämde vi att vi nu var bästa vänner för alltid.

En kväll, några få veckor senare, ringde det på min dörr i Stockholm. In klampade ett bistert sällskap av nära vänner, kollegor, familj och ex-flickvänner. De hade bokat plats åt mig på ett behandlingshem för alkoholmissbruk i Skåne. Samt köpt en flygbiljett. Flyget gick tidigt nästa morgon.

”Hi, my name is Rebecka and I’m an alcoholic” skrev Rebecka Åhlund på Facebook.
”Hi, my name is Rebecka and I’m an alcoholic” skrev Rebecka Åhlund på Facebook. Foto: Staffan Löwstedt

Jag stannade på behandlingshemmet i en månad.

Men utöver några skämtsamma musikrelaterade meddelanden på Facebook så tänkte jag inte på Rebecka, inte mer än med värme för att vi hade haft en kul kväll. Livet, det där som sakta återvände efter en månad på behandlingshemmet, kom i vägen.

Tills en dag för ett och ett halvt år sedan, när jag noterade hennes Facebook-uppdatering: ”Hi, my name is Rebecka and I’m an alcoholic”. Jag tryckte ett hjärta under den raden.

Det är nog den mediala rollen som den nyktre alkoholisten jag inte kan förlika mig med. Jag är rädd att den ska överskugga mitt egentliga yrke.

Och nu står hon utanför dörren till huset i Stoke Newington där hon bor med barn, hundar och make. Hon har en stor kopp te i handen och skvallrar med en äldre granne i rosa hår. Det här är inte ett dugg kul, tänker jag.

Rebecka och jag har ju valt väldigt olika metoder för att tampas med våra respektive missbruk.

Hon har modigt och högljutt skrivit en bok med sig själv som huvudperson, utan några fiktionaliserade filter eller ursäkter. Jag har snarare ägnat mina snart fem nyktra år till att försöka trivialisera mitt missbruk. Jag vill att det ska kännas normalt. Att dricka alkohol råkar bara vara något jag inte gör längre, och det borde inte vara mer med det.

Det är nog den mediala rollen som den nyktre alkoholisten jag inte kan förlika mig med. Jag är rädd att den ska överskugga mitt egentliga yrke. När jag sitter i, säg, en morgonsoffa vill jag prata om David Bowie, om Brexit eller vad det nu må vara som intresserar mig, inte om ett alkoholmissbruk.

– Men nu måste du göra det, säger Rebecka Åhlund med ett leende ett stund senare, uppkrupen i en soffa i sitt vardagsrum.

Du gick genast ut på Facebook och proklamerade att du var alkoholist.

– Jag skrev det när jag bara hade varit nykter i en vecka. Det kanske inte var helt genomtänkt. Men jag tror att det var nödvändigt för att göra det verkligt för mig själv. Jag förstår saker genom att skriva om dem.

”Jag skriver för att ta reda på vad jag tänker”.

– Är det ett Joan Didion-citat?

Ja.

– Det är väldigt sant. Insikten om att jag var alkoholist gav mig nästan något slags Tourettes. När en flygvärdinna på ett flygplan frågar om jag vill ha ett glas vin så kan jag inte bara svara ”nej tack”. Jag måste också berätta varför. Gärna länge och utförligt. Jag hälsade på mitt förlag i Stockholm strax innan jul och presenterade mig som ”Rebecka, alkoholisten” för alla jag träffade.

Jag är livrädd för nyktra alkoholisten-hatten.

– Du är i och för sig mer känd än vad jag är och för en massa olika saker. Så du kanske har mer att förlora? Jag kanske riskerar att bara bli känd för det här, för det är inte så många som tar på sig den hatten, men jag har inte resonerat strategiskt kring det alls. Jag bara kände att jag ville skriva boken och så gjorde jag det. Dessutom vet jag en person som är nykter i dag på grund av den här boken. Hon skrev till mig på Instagram när jag hade postat bokomslaget och hon har varit nykter i två månader nu, på grund av boken och våra digitala konversationer. Så den har redan uppfyllt sitt syfte.

Fantastiskt!

– Det känns faktiskt så. Det har ju gått ytterligare ett år sedan tiden då boken utspelar sig. Men jag kan inte styra eller på allvar bry mig om vad andra kanske har för bild av mig eller min karriär.

Annons
Foto: Staffan Löwstedt

Genremässigt befinner sig “Jag som var så rolig att dricka vin med” någonstans mellan Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och valfri bok av den smarta brittiska kolumnisten Caitlin Moran, Rebecka delar hennes drivkraft att hitta en avväpnande humor i precis allt. Den tar avstamp i författarens både blöta och paranoida 40-årskalas, det följande telefonsamtalet till en hjälplinje för människor med alkoholproblem och – dagen därpå – hennes första möte hos AA.

Rebeckas bakgrund rullas upp och förklarar varför hon hamnat där. Hennes fars självmord är en återkommande kvarnsten, men också en ständig påminnelse om allvaret i situationen. Och det är en bok om frihet, kanske mer än något annat. Om att våga – och kunna – se sig själv i spegeln igen.

Det som var jobbigast med att växa upp med en pappa som var alkoholist och missbrukare var hur det var något som hölls hemligt, vi pratade aldrig om det.

– Det som var jobbigast med att växa upp med en pappa som var alkoholist och missbrukare var hur det var något som hölls hemligt, vi pratade aldrig om det. Och det var så extremt begränsande. Jag förstod så mycket mer som barn än jag var kapabel att sätta ord på. Jag tjuvlyssnade alltid, visste allt, men kunde inte få ihop att man kunde säga saker utan att ta konsekvenserna av det. När jag väl började prata, och skriva, om det blev jag nästan hög på sanningen, en efterlängtad uppriktighet. Så jag tycker inte den här rollen är läskig alls.

Boken inleds med ditt första AA-möte.

– Jag älskar att läsa fyllememoarer men de slutar ju alltid ungefär där min börjar. Jag ville skriva en rolig bok om alkoholism. Idealet är ju att låta det vara precis så mörkt som jag och min humor är. Som att nästan två år in i nykterheten tänka ”fan, jag hann aldrig testa rökheroin och nu är det försent, vilken tråkig brist på erfarenhet”. Hade jag inte ringt det där samtalet så vet jag inte hur det hade gått. Det var ju det min farsa vägrade göra: be om hjälp. Visste du att du var alkoholist?

Jag visste att jag hade ett missbruksproblem, men jag var övertygad om att jag kunde sluta. Det kunde jag förstås inte alls.

– Om man kommer ut så här som jag nu har gjort hör ju en massa människor som är högfungerande alkoholister av sig. Men de är ju bara högfungerande på utsidan, inuti är det ett totalt moras. Jag blev inte alkoholist bara för att jag flyttade till England. Förmodligen var jag alkoholist innan jag ens drack första gången. I mitt fall är det genetiskt. Men det är enklare att dricka här och därför mindre komplicerat att komma undan med det ganska mycket längre än i Sverige. Tillgängligheten på alkohol är bara en liten del av det. Här kommer dessutom andra droger in i bilden betydligt snabbare för att det inte är fullt lika förbjudet.

Jag har inte alls växt upp kring missbruk eller alkoholism.

– Men vad hände? Var det sorg eller något trauma?

Både och.

– Alkohol är ju lysande som ångestdämpande medicin tills det helt enkelt inte är det längre. Jag tror att mina psykiska problem och också det här vi pratar om just nu är beståndsdelar i varför man överhuvudtaget skriver. Man ser och känner saker som inte alla har tillgång till.

Den ångest Andres Lokko känt försvann snabbt på behandlingshemmet.
Den ångest Andres Lokko känt försvann snabbt på behandlingshemmet. Foto: Staffan Löwstedt

För mig kändes det som en enorm ynnest att vara på rehab. Omgiven av läkare och terapeuter dygnet runt hade jag ju väldigt lite att vara rädd för. Den ångest som jag hade självmedicinerat med ett accelererande alkoholbruk släppte nästan ögonblickligen.

Det var som att gå i kloster. Eftersom alla kedjerökte cigaretter tyckte jag att det var hemskt roligt att kalla det för nikotinkloster, även om ingen annan verkade uppskatta vitsen. Jag tyckte att jag var den svenska rockjournalistikens Leonard Cohen. Han åkte ju till ett kloster i Grekland en månad varje år för att idka renlevnad under komplett tystnad.

Jag kunde sova på nätterna. Det var länge sedan – väldigt länge sedan – som jag hade gjort det utan alkohol, sömntabletter eller både och.

Det var egentligen först när jag kom hem igen som allt blev besvärligt. Trots initiala ryggdunkar och high-fives så märkte jag hur vänskapskretsen decimerades, många nära vänner försvann. Jag vet i flera fall fortfarande inte riktigt varför.

En så kallad intervention sätter igång oväntade krafter och försätter huvudpersonen i underläge. Det sker en outtalad maktförskjutning, och de intervenerande förvandlas lätt till en allsmäktig myndighet som man i missriktad tacksamhetsiver desperat försöker blidka. Trots att ytterligare krav är det sista man – i det här fallet alltså jag – klarar av att tänka på. Och att det man verkligen behöver är förståelse, en gnutta lojalitet och genuin vänlighet.

Du verkar trivas som fisken i vatten på ”Fight Club”, som du kallar AA för i boken?

Vid det laget hade jag lovat mina barn att jag inte skulle dricka igen, och så hade jag förstås gjort det ändå. Så det kändes som en sista chans.

– Jag får inte tala om AA, men ja, det gör jag. Jag har fått jättemånga kompisar där. Men jag trivs också för att jag behöver någonting utanför mig själv, att bara meditera och be till Gud eller min högre makt räcker inte. Jag behöver något rent praktiskt att göra, engagera mig i, någonstans att gå. Nu ska jag leda ett möte i eftermiddag och det är för att jag måste hålla mig nära det jag behöver. Jag lär mig så mycket där. Jag lär mig genom att lyssna på andra människor som är som jag och jag lär mig konstant mer om både min egen sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag tycker att det är toppen.

Jag kan vara avundsjuk på din bok eftersom den dödar ryktesspridningen. Som att ha en skylt på magen.

– Det var väldigt viktigt för mig att säga allt det här högt och genast. Jag gick på ett möte och sedan dess har jag inte druckit. Jag slutade verkligen som över en natt.

Ingen tokångest, svettningar eller andra obehagliga abstinenssymptom?

– Jo, det hade jag ju. Men jag var så jävla trött på mig själv. Så trött och desperat. Vid det laget hade jag lovat mina barn att jag inte skulle dricka igen, och så hade jag förstås gjort det ändå. Så det kändes som en sista chans, ett leap of faith. Jag var tvungen att kasta mig in det här och tro på det fullt ut. “Slutar jag inte nu så har jag inte så många år kvar”, tänkte jag. Inte minst för att jag hade sett hur min pappa bara blev sämre. Jag blev nykter för min egen skull. Men det hjälper ju till att ha mina barn, min man, till och med hunden! Jag vet hur mycket jag har fuckat upp, så jag får försöka gottgöra det resten av mitt liv genom att vara nykter.

Foto: Staffan Löwstedt

Själv har jag fått nya problem sedan jag slutade dricka. Som stress. Tröskeln för vad jag pallar med som kroniskt nykter är betydligt lägre. Dessutom vet jag att nej, jag får ingen drink bara för att jag har skrivit klart mina texter för dagen.

Jo, några gånger fick jag det, i början. Någon märklig djävul på min ena axel lyckades rationalisera mig till återfall. Men de var korta och hyfsat få.

Ångesten som alkoholen så effektivt lindrar leder ju, åtminstone i mitt fall, bara till en än djupare ångest nästa morgon. Dessutom snärjs man in i lögner och brutna förtroenden. Jag var – är – bättre och gladare utan denna medicin.

Jag får en enorm ångest bara av doften av alkohol. Min man dricker mycket mindre än förr, men har han druckit vin så får han inga pussar.

– En vän frågade mig i somras om jag inte saknar att ta ett glas vin när andra dricker. Nej, jag gör ju inte det. För ska jag dricka så vill jag ha all alkohol som finns i hela världen.

Jag kan känna, på alla slags tillställningar där de andra blir mer berusade, att jag mest längtar hem till min fåtölj och en kopp pepparmynta-te.

– Jag finner det olidligt att göra en hel del saker jag tyckte var kul förut: att stå vid en bardisk, eller att gå på konserter. Saker jag egentligen ville göra bara för att de var tillfällen för att få dricka. Jag vet hur tråkigt det låter, men jag älskar att ligga hemma i soffan med hundarna framför Netflix-dokumentärer om opiumodlare.

Som väldigt ny-nykter tvingade jag mig att gå till platser dit jag nyligen brukat gå för att bli full. Bara för att det inte skulle bli någon oöverkomlig jättegrej att göra likadant utan alkohol.

– Jag tror att svenskar är aningen mer respektfulla gentemot oss som inte dricker än vad de är här i England. Här får jag ständigt höra ”go on, just one drink”. Nu i julas serverades det glögg, ”mulled wine”, och man hävdade att ”alkoholen har kokat bort”. Men jag får en enorm ångest bara av doften av alkohol. Min man dricker mycket mindre än förr, men har han druckit vin så får han inga pussar. Har du förresten haft något andligt uppvaknande?

Inte nödvändigtvis mer för att jag inte dricker. Jag har alltid uppskattat andligt sökande, oavsett om det är författare som finner gud i väldigt vuxen ålder eller musiker – i synnerhet i soul och jazz – som letar efter en högre makt genom sin konst. Det är ett ideal, någonting eftersträvansvärt. Själva sökandet är viktigare än att hitta det, tror jag.

– Jag har alltid sökt och nu har jag hittat något jag tror på. Jag undrar ofta om folk blir mer provocerade av att jag har slutat dricka eller att jag är troende. Vad är konstigast?

Att du är troende. Men är inte det mer av ett samtidsfenomen än en existentiell fråga? Jag tror att de flesta av oss inte vet hur vi ska hantera andras tro.

– Organiserad religion är ju en styggelse. Men jag tror att folk längtar efter något att tro på, hålla sig fast vid. Man dricker och shoppar eller spelar nätpoker istället. Vi är så fruktansvärt belöningsorienterade. Jag är väldigt tacksam för att jag ”bara” blev alkoholist och inte även spelberoende. Då hade jag enkelt kunnat rasera mitt liv på bara en helg. Vi har testat att vara sekulariserade i flera decennier och det har inte gått speciellt bra. Vi behöver nya former av andlighet. Väldigt mycket av det som kallas new age är ju kasst och löjligt, men det finns ingredienser där som är användbara. Vi är omgivna av så mycket mörker just nu att andlighet borde bli vägen ut.

Annons
Foto: Staffan Löwstedt

Vad är du mest rädd för nu?

– Jag har fortfarande inte drabbats av något riktigt jävligt. Jag tror att jag har en ganska stark och trygg nykterhet. Men jag är rädd att något ska hända som jag inte klarar av, inte kan hantera. Tänker du på alkoholism som en sjukdom?

Mer som en funktionsvariation, ett handikapp. Ordet sjukdom får mig känna en uppgivenhet, en resignation över något jag inte kan bemästra. Ett handikapp är något som bara måste övervinnas; något som jag måste bevisa både för mig själv och andra att jag kan leva med. Men jag känner en sorts småkristen tacksamhet nästan dagligen.

Jag ville att hela livet skulle kännas som början av R Kellys ”Ignition (remix)” och det kan det ju inte göra.

– Det är ju motsatsen mot aktiv alkoholism som är mer ”jag har rätt till allt kul hela tiden!”.

Jag är rädd för att upplevas som tråkig av min omgivning. Och att dessutom vara nöjd med det; med att liksom bara vara. Att sitta på en stol och tänka ”mmm, jag sitter på en stol”.

– Men det är för att du uppenbarligen har lärt dig att vara med dig själv. Jag är fortfarande väldigt rastlös. Jag ville att hela livet skulle kännas som början av R Kellys ”Ignition (remix)” och det kan det ju inte göra. Att acceptera att livet inte alltid är det är nyckeln till väldigt mycket. Och, kom igen, du får vara lite tråkig. Du har förtjänat det!

Jag lovar henne att genast sänka ribban och uteslutande börja leva på gamla meriter. Sedan behöver Rebeckas influensasnörvlande, sängliggande dotter få lunch och jag lämnar dem.

Jag går ut på Stoke Newington High Street och promenerar hela vägen ner till Liverpool Street Station.

På vägen går jag förbi ett dussintal barer där jag har varit full medan jag också bodde här. Några av dem väcker djupt förträngda minnen. Andra är inte barer längre, utan tatueringssalonger, veganska kaféer eller små klädbutiker.

Det här blev en ganska bra dag. Jag vaknade med en hemskhet i bröstet. Men oron är borta. Mötet med Rebecka gjorde överraskande gott. Faktiskt inte helt olikt ett lyckat AA-möte.

Jag andas in doften av Östra London: avgaser, duggregn och vinäger. Och känner mig väldigt, väldigt levande.

”Hi, my name is Rebecka and I’m an alcoholic” skrev Rebecka Åhlund på Facebook.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 5
Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 5

Den ångest Andres Lokko känt försvann snabbt på behandlingshemmet.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 5
Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 5
Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 5