Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg.
Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg. Foto: Henric Lindsten, Illustration: Elin Sandström.

”Jag var syndfull – men det bekom mig inte”

I Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs nya bok ”Monster i terapi” hamnar några av skräcklitteraturens mest ökända otäckingar i terapisoffan. SvD publicerar ett utdrag där en lika skeptisk som förtegen Dr Jekyll för första gången stiftar bekantskap med psykiatrin.

Publicerad

SESSION 1

Jag kastar en hastig blick in i kameran innan jag försvinner ut ur terapi- rummet. På filmen kan man se två gröna Ikea-fåtöljer med ett bord emellan, en överfull bokhylla, en whiteboard och ett hörn av mitt skrivbord, där en tickande liten klocka står. I bakgrunden hörs ljudet av ytterdörren som öppnas. Jekyll låter förvirrad när vi presenterar oss för varandra.

DR JEKYLL: Är det till er jag ska lämna min rock?

JAG: Rocken kan ni hänga där på kroken. Och hatten ... ja, jag har tyvärr ingen hatthylla.

DR JEKYLL: Jaså? Jaha. Nåväl. Jag tror bestämt att jag är en smula tidig. Är ni den gode doktorns hustru? Är han upptagen med en patient, eller kan han ta emot mig redan nu?

JAG: Det är mig ni är här för att träffa. Och jag är ingen läkare, jag är psykolog. Ni kan komma med mig här.

Jekyll ser misstroget på mig när vi kommer in i terapirummet.

JAG: Varsågod och sitt. Gick det bra att hitta hit?

Den skötsamme Doktor Henry Jekyll och hans alter ego, den depraverade Mr Edward Hyde, gör Robert Louis Stevensons kultroman till en studie i dualism.
Den skötsamme Doktor Henry Jekyll och hans alter ego, den depraverade Mr Edward Hyde, gör Robert Louis Stevensons kultroman till en studie i dualism. Foto: Illustration: Elin Sandström.

DR JEKYLL: Jo, det gjorde det nog. Jag är ju inte helt van vid den här sortens gatuliv.

JAG: Det förstås.

DR JEKYLL: Allt går väldigt fort. Och det är väldigt ... ljust.

JAG: Tycker ni? Det blir ju mörkt så tidigt nu.

DR JEKYLL: Ja, men ni har så mycket lampor! Och de lyser så starkt!

Han sätter sig ner i fåtöljen. Jag sneglar in i kameran innan jag slår mig ner mitt emot honom.

Annons

DR JEKYLL: Ja, men jag lägger hatten här i knäet då ...

JAG: Välkommen hit, dr Jekyll. Eller får jag kalla er Henry? Jekyll spärrar upp ögonen.

JAG: ( hastigt) Nej, kanske inte. Vi håller oss till er titel.

DR JEKYLL: Det skulle nog kännas mer passande. Och på tal om titlar: Vad ska jag kalla er? (sväljer) Jag måste medge att jag blev en smula perplex när jag mötte er i dörren.

JAG: Jaså, varför då?

DR JEKYLL: Ja, jag hade givetvis väntat mig en man.

JAG: Jag förstår. Mig får ni gärna kalla vid förnamn. Jag heter ...

DR JEKYLL: (avbryter) Nej, det är uteslutet! Det är alltför intimt! (torkar svett från hårfästet, där hattens brätte lämnat en röd rand) Måhända kan jag kalla er för ... fru psykolog? Om ni tillåter?

JAG. Det går bra. (paus) Innan ni berättar lite mer om varför ni är här tänkte jag säga något om själva ramarna för den här terapin. Jag tänker att målet med dagens samtal är att vi tillsammans ska ta reda på hur jag kan hjälpa er så att ni kan må bättre. Som psykolog har jag tystnadsplikt. Det innebär att jag inte får berätta något om det ni sagt för någon annan.

Annons

DR JEKYLL: Är det lagstadgat?

JAG: Ja, precis.

DR JEKYLL: Intressant. Jag har förstått att man är mycket sträng med detta i Tyskland. Läkare kan till och med bli bötfällda om de pratar bredvid mun.

JAG: Så är det fortfarande. (paus) Då går vi över till er, dr Jekyll. Skulle ni vilja berätta lite om varför ni tagit kontakt med mig?

DR JEKYLL: (stryker sig i pannan igen) Ja, jag trodde väl aldrig att jag skulle söka hjälp av en ... själsläkare? Nej, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är lite skeptisk, det måste jag erkänna. Jag föredrar de mer handfasta vetenskaperna, där det finns forskning och vedertagna sanningar.

JAG: Det har ju forskats en hel del inom psykologin också.

DR JEKYLL: Har det? Ja, det var ju betryggande att höra! Jag har hört talas om laboratoriet i Leipzig, förstås, och försöken där tycks ha slagit väl ut. Och förresten, vem är jag att ha åsikter om experimentell medicin? (skakar sorgset på huvudet) Jag sökte mig till läkarkåren för att lindra människors sorg och smärta.

JAG: Ja, då har vi samma ambition med våra jobb. ( jag ler mot Jekyll, men får ingen respons)

Annons

DR JEKYLL: ( fixerar blicken på en punkt framför sina fötter) Det är så olycksaligt märkligt att detta skulle hända just mig … Jag hade alla förutsättningar för en hedersam och framgångsrik karriär. (ser upp på mig)

Jag föddes som arvinge till en stor förmögenhet. Jag var begåvad och arbetsam, och angelägen om att vinna respekt hos de medmänniskor som tillhörde de godas och klokas skara.

JAG: Ni säger att ni hade alla förutsättningar. Blev det så också?

DR JEKYLL: (stolt leende) Jag kan gå med högburet huvud. Det måste jag säga.

JAG: Så ni blev framgångsrik. Men trivs ni då?

DR JEKYLL: ( leendet falnar hastigt) Trivs? Vilken märklig fråga. Jag är mycket väl ansedd inom mitt gebit, om jag får säga det själv.

JAG: Det låter som om det är viktigt för er vad ni ger för intryck.

Annons

DR JEKYLL: I ett civiliserat samhälle är det givetvis viktigt hur andra ser på en. Många skulle nog ha skrutit om sitt liv om det sett ut som mitt. Själv är jag lyckligtvis alldeles för modest.

Jekyll tittar sig omkring i rummet. Lyfter upp mitt glasögonfodral från bordet.

DR JEKYLL: Vilket märkligt material! Glansigt, men ändå lätt! Är det någon form av stengods från en exotisk kontinent?

JAG: Nej, det kallas plast. Det är ett syntetiskt material.

Jekyll granskar fodralet noggrant. Öppnar och stänger det ett par gånger.

JAG: Så, jag kan ta det. Tack. (tar fodralet) Om vi skulle återvända till frågan om varför ni har kommit hit?

DR JEKYLL: Jo ... jag hade alltså inte kommit hit om jag inte vore desperat. (hejdar sig) Förlåt, jag inser nu att det låter som en förolämpning. Det var absolut inte min avsikt.

JAG: Ingen fara. Det är ju inte så ovanligt att man behöver nå en viss punkt för att söka hjälp.

DR JEKYLL: Naturligtvis, fru psykolog. Jag skulle ju näppeligen klandra mina patienter för att de endast knackar på dörren till min mottagning när de är sjuka. ( funderar, tvinnar sin mustasch) Inte för att jag skulle kalla mig sjuk, precis. Och ni är ju inte en riktig läkare. ( blicken försvinner i fjärran) För att berätta måste jag först klargöra att jag egentligen inte har värre karaktärsbrister än de flesta andra. Mitt problem är snarare mina höga ideal. Nio tiondelar av mitt liv har bestått av arbete, plikter och självbehärskning.

Annons

JAG: Kan ni berätta lite mer om de här höga idealen?

DR JEKYLL: De är så självklara att jag inte ens vet om de behöver nämnas. Respekt för lagen, ärlighet i affärer ... nykterhet, renhet, ett välordnat hem. Sådana saker.

JAG: Ja, allt det där låter ju bra. Åtminstone i lagom doser. Men ni sa att era höga ideal är ett problem. På vilket sätt?

DR JEKYLL: (ser ut att tveka) Om jag tar minsta snedsteg, om jag hemfaller åt minsta ovana, får det mig att känna en förkrossande skam.

JAG: Det låter som om ni är väldigt sträng mot er själv.

DR JEKYLL: Ja. Det var mina höga krav som fick mig att uppleva en klyfta mellan det goda och det onda inom mig. Ni förstår säkert hur jag menar, fru psykolog?

JAG: Inte riktigt. Kan ni utveckla det?

DR JEKYLL: Människan, ja hela världsbygget, består av motpoler. Dag och natt, kropp och själ, Gud och Djävulen, man och kvinna.

”Monster i terapi: Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen” (Norstedts) är en genreöverskrivande bok där läsaren får smygläsa en fiktiv psykologs transkriberade terapisessioner med bland annat Frankensteins monster och Dorian Gray.
”Monster i terapi: Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen” (Norstedts) är en genreöverskrivande bok där läsaren får smygläsa en fiktiv psykologs transkriberade terapisessioner med bland annat Frankensteins monster och Dorian Gray.
Annons

JAG: Ah. Då förstår jag. Ni pratar om dualism nu, men verkligheten är inte så svartvit. Den är mer komplex än så.

DR JEKYLL: Den kanske kan verka mer komplex på ytan, men i grund och botten kan alla våra beteenden, tankar och känslor härledas till antingen ont eller gott. Det är upp till var och en att välja rätt sida, vid varje vägskäl i livet, i stort som i smått. Och det som gjorde mig så olycklig var just min benägenhet att då och då låta hämningarna fara, och hänge mig åt skamliga njutningar. På dagarna arbetade jag hårt för att hjälpa mina medmänniskor, men ibland ... om nätterna ... I min personlighet kunde jag ack så tydligt se människans totala och primitiva kluvenhet. Två personligheter som kämpar inom ett medvetande.

Han tystnar. Ser olyckligt på mig, verkar oförmögen att fortsätta.

JAG: Vad är det för skamliga njutningar ni talar om? Skulle ni kunna ge något exempel?

DR JEKYLL: Nej! ( kinderna blossar)

JAG: Okej … men när var det ni senast ägnade er åt någon skamlig njutning?

Jekyll svarar inte. Tittar envist bort, och upptäcker en liten smutsfläck på sin sko.

Annons

JAG: Jag förstår att det är jobbigt att prata om, men det blir svårt för mig att hjälpa er om ni inte kan vara mer specifik.

Jekyll ägnar en lång stund åt att gnugga bort fläcken med sin näsduk. Jag väntar tills han åter möter min blick.

JAG: Jag vet förstås inte hur det ligger till i ert fall, men min erfarenhet är att många människor skäms för saker som de alls inte borde känna skam för. Finns det en möjlighet att ni är en av dem?

DR JEKYLL: Nej. Absolut inte. Och be mig inte igen att nämna dem. Det är saker jag aldrig skulle kunna yttra i sällskap av en dam.

JAG: Jag tror i och för sig att jag har hört det mesta.

DR JEKYLL: (skakar på huvudet) Det tvivlar jag på.

JAG: Självklart ska ni inte berätta om ni inte vill. Det respekterar jag. Men många brukar känna sig lättade efteråt. Skammen kan minska av att man vågar säga saker högt. Trollen spricker i solen, sägs det ju.

Jekyll ser inte övertygad ut.

JAG: Jag skulle vilja påstå att de allra flesta människor kämpar med att balansera mellan vad de vill göra och vad de borde göra. Känner ni till Sigmund Freuds teori om konflikten mellan överjaget och detet?

Annons

DR JEKYLL: Överjag? Vad är det? Talar vi om andeväsen nu?

JAG: Nej, det handlar om mentala processer. Freud delade in psyket i tre delar. Han kallade dem för ”detet”, ”överjaget” och ”jaget”. ”Detet” är drifterna. Kroppsliga behov, önskningar, begär och impulser. ”Överjaget” står för moralen, kan man säga. Det är inlärda sociala regler, normer och lagar. Och sedan har vi ”jaget”, som försöker hitta ett sätt att kompromissa mellan de två.

DR JEKYLL: Jaså? Denne Freud talar om tre delar! Intressant! En vacker dag kanske varje människa kommer att betraktas som ett helt samhälle av omaka och självständiga invånare. ( funderar) Jag måste ödmjukt erkänna att det finns gränser för hur långt mina egna kunskaper sträcker sig, men jag vidhåller att på det moraliska området är vi tudelade. Där handlar det om ont och gott. Endast dessa två!

Annons

JAG: Dr Jekyll, nu var det visserligen jag som tog upp Freud, men jag skulle vilja att vi lämnar det teoretiska planet. Kan vi återgå till att prata om er situation?

DR JEKYLL: Varför då? Vi är båda vetenskapsmän. Eller ... nå, vad jag nu ska kalla er? En vetenskaps... kvinna? (skrockar) Ett så absurt ord! Får jag fråga, hur klarar era kvinnliga nerver ett så intellektuellt krävande arbete?

JAG: Hur menar ni nu?

DR JEKYLL: Jag förstår att psykologin på många sätt kan passa det kvinnliga sinnelaget. Ni är snabba att fälla omdömen, och er fantasi sätts lätt i rörelse. Men er hjärna är ju trots allt mindre än en mans. Ni har inte samma förmåga att utveckla och fördjupa logiska resonemang och ...

JAG: Här måste jag bryta in, dr Jekyll. Det ni säger nu är inte bara förolämpande, det är också motbevisat sedan länge!

DR JEKYLL: Motbevisat? Fakta är fakta. Mannen är mer konsekvent, kvinnan vacklande och ombytlig. Hon saknar viljekraft och ihärdighet. Det gör er inte till en sämre människa, fru psykolog, bara annorlunda.

( ler generöst) Ni har ju faktiskt delar av hjärnan som är proportionerligt större än mannens. De som styr fortplantningen, till exempel.

Annons

JAG: Och det här har ni läst i vetenskapliga skrifter?

DR JEKYLL: Precis. Jag är mycket intresserad av skallmätning.

JAG: Då ska jag skicka med er några böcker härifrån.

DR JEKYLL: Så spännande! Jag är mycket nyfiken på om ni hittat en förklaring på kvinnans benägenhet att drabbas av nervösa sjukdomar såsom danssjuka och stelkramp. (paus) Varför säger ni inget, fru psykolog?

JAG: Jag bara sitter här och tänker på att vi faktiskt har kommit långt de senaste hundrafemtio åren, även om det ibland känns som om det inte händer någonting. (slår pennan mot blocket) Som sagt så skulle jag vilja lämna det teoretiska planet.

DR JEKYLL: Jag som just börjat bli riktigt uppeldad!

JAG: Jag vill prata mer om hur de här tankarna om ont och gott faktiskt påverkar er. Ni pratar om skamliga njutningar och höga ideal och kallar dem för ”motpoler”. Vad har ni för strategier för att leva med de här motpolerna?

DR JEKYLL: Jag sökte länge ett sätt att kunna separera det goda och det onda elementet helt från varandra. Jag tänkte att om de kunde få husera i varsin identitet, så skulle vi slippa det outhärdliga i livet. Den onde kunde gå sin egen väg och slippa känna sin ädlare tvillings samvetskval. Och den gode kunde vandra vidare i tillvaron, trygg i vetskapen om att han inte skulle utföra fler illdåd och sedan behöva plågas av skam- och skuldkänslor.

Annons

JAG: Jag förstår det lockande i tanken. Men det är ju tyvärr omöjligt.

DR JEKYLL: Det trodde jag också! Ända tills jag bestämde mig för att använda mig av mina framstående kunskaper och mitt vetenskapliga sinnelag.

JAG: Hur då?

DR JEKYLL: ( lång stunds tvekan) För att kunna berätta vad som hände måste jag först beskriva en viss mr Hyde.

JAG: Det var honom som ni nämnde i ert telegram?

DR JEKYLL: (nickar) Ni förstår, mr Hyde är i själva verket orsaken till att jag är här. (paus) Han har vissa tilldragande sidor, men han har visat sig vara en efterhängsen följeslagare. Det ställer till vissa problem när han dyker upp i tid och otid.

JAG: Vem är han?

DR JEKYLL: Många har jämfört honom med en troglodyt.

JAG: En vad?

DR JEKYLL: En grottmänniska. Eller ett medeltida monster. Han är deformerad på något sätt. Frånstötande. Det är svårt att beskriva. Ondskan lyser ur ögonen på honom. Och hans händer är magra, ådriga och knotiga. Askgrå till färgen och täckta av svart hår. (ryser till)

JAG: Okej ... Men kan ni berätta något om hur han är som person? Ni sa att ondskan lyser ur ögonen på honom, vad betyder det?

Annons

DR JEKYLL: Han ägnar sig åt opassande och fasaväckande saker. Han är egoistisk, ondskefull och illvillig. Alla hans tankar och handlingar är inriktade på hans egna lustar, och han finner en djurisk njutning i att plåga andra.

JAG: Utifrån det som ni berättar är det lite svårt att förstå varför ni vill vara hans vän.

DR JEKYLL: Åh, men det finns sådan frihet i mr Hyde! Han är så bekymmerslös i sin jakt på sinnlig njutning. Han får mig att känna mig yngre. Hans steg är så lätta och vitala, inte alls så tyngda av skuld och skam som

... många andras.

JAG: Det låter som om den här Hyde står för sådant som ni saknar i ert eget liv?

DR JEKYLL: Huvudet på spiken, fru psykolog! Jag finner honom både motbjudande och avundsvärd.

JAG: Jag får en känsla av att ni lever lite genom er vän?

DR JEKYLL: (skrockar bittert) Jo, så kanske man kan uttrycka det. Men jag skulle snarare säga att jag lever ut vissa onämnbara saker tack vare min vän. Med hans hjälp kränger jag av mig civilisationens tvångströja ... jag kastar mig ut i frihetens friska vindar! Förstår ni?

Annons

JAG: Jag är inte helt säker. Skulle ni kunna ge något mer konkret exempel?

DR JEKYLL: (rodnar) Jag betackar mig återigen för att närmare beskriva några skändligheter.

JAG: Hur lärde ni känna varandra?

DR JEKYLL: Vi träffades i mitt laboratorium. Vi ... (söker efter orden) Jag öppnade en flaska och ... något alldeles fantastiskt hände. Något alldeles nytt. Upplevelsen var oerhört njutbar. Jag blev genast yngre och gladare till sinnes. Fullständigt bekymmerslös. Pliktkänslans bojor upplöstes, och jag upplevde en frihetskänsla jag aldrig förut känt. Det var som att födas på nytt. Jag var syndfull, tio gånger mer syndfull, men det bekom mig inte.

JAG: Jag tror att jag börjar förstå.

DR JEKYLL: Gör ni? Jag trodde inte att jag fann orden. Jag har aldrig försökt beskriva det här förut. Ingen i min närhet känner till min och mr Hydes sanna relation.

JAG: I er värld kan det inte vara lätt att leva i en romantisk relation med en annan man.

DR JEKYLL: (sväljer) Hursa?

JAG: Ja, jag menar ... är det inte det ni menar? Eller ni kanske bara har en sexuell relation?

Annons

Jekyll reser sig häftigt. Hatten ramlar ner på golvet och rullar iväg.

JAG: Jag ber om ursäkt. Jag ser att jag har gjort er arg.

DR JEKYLL: Arg? Jag är skakad! Jag är kränkt! Ni kallar mig kriminell och pervers!

JAG: Nu ser vi ju inte på homosexualitet som varken det ena eller det andra längre, men ...

Jekyll plockar upp hatten från golvet och borstar av den.

JAG: Jag missförstod. Det här handlar nog om en kulturkrock.

DR JEKYLL: Det vill jag lova!

JAG: Kan ni inte stanna, så reder vi ut det här?

Jekyll tvekar, men sätter sig igen.

JAG: Jag är verkligen ledsen att jag gjorde er så upprörd. Det var inte meningen att dra förhastade slutsatser.

DR JEKYLL: (djup suck) Ni är inte den första. Som ogift man i min ålder kan man bli offer för illasinnade rykten. Jag märkte att mina vänner oroade sig för mig när jag införskaffade ett hus åt mr Hyde i Soho, och gav honom fulla rättigheter att röra sig som han ville i mitt hem. Tjänstefolket har till och med sett mr Hyde i mitt sovrum om nätterna. Och när jag ordnade mitt testamente, så att han kommer att ärva allt ... Mina vänner trodde att jag blev utpressad av honom för att vi begått skändliga handlingar.

Annons

JAG: Men så var det alltså inte?

DR JEKYLL: Nej. Åtminstone inte på det vis som de föreställde sig.

JAG: Hur skulle ni beskriva er och mr Hydes relation?

DR JEKYLL: Den är mycket intim. (rodnar igen) Men inte på det sättet!

JAG: (tvekar) Jag förstår att han är en viktig person för er, men jag tänkte på det här med att ni köpt ett hus till honom, och att han ska ärva er. Det är ju en väldigt ovanlig sak att göra för en vän. Visserligen är det generöst, men ... är det här ett vanligt mönster i era vänskapsrelationer?

DR JEKYLL: Jag brukar inte behöva köpa mig vänner, om det är vad fru psykolog insinuerar. Jag vill bara vara säker på att mr Hyde inte ska stå lottlös om jag försvinner.

Illustration: Elin Sandström.
Illustration: Elin Sandström.

JAG: Men varför skulle ni försvinna? Menar ni att ni är sjuk?

Annons

Tystnad. Jekyll ser plågad ut.

JAG: Jag ser att det här är svårt för er att prata om.

DR JEKYLL: Ja. Men jag måste försöka beskriva det obeskrivliga. Jag kom trots allt hit av en anledning. (paus) Ni förstår, fru psykolog ... jag kan inte längre kontrollera honom. Jag borde ha insett det för länge sedan, men mitt uppvaknande kom först efter händelsen med flickan ... åh, det stackars barnet ...

JAG: Vad var det som hände?

DR JEKYLL: Det var klockan tre, en mörk vintermorgon. Mr Hyde kolliderade med den lilla flickan i ett gathörn. Sedan trampade han på henne där hon fallit omkull. Han for fram som en ångvält och brydde sig inte om hennes skrik, eller att vittnen samlades ... Och värst av allt var att han inte drabbades av några som helst samvetskval.

JAG: Såg ni alltså detta? Var ni med honom?

DR JEKYLL: (stryker bort ett osynligt dammkorn från sitt knä) På sätt och vis.

JAG: Det låter som en otroligt obehaglig händelse. Vad hände med flickan?

DR JEKYLL: Egentligen var det inte så farligt. Hon var inte så illa skadad, utan mest uppskakad.

Annons

JAG: Inte så farligt? Ni använde just ordet ”ångvält”.

DR JEKYLL: Ja, jo ... visserligen ...

Lång paus.

JAG: Om ni lever er in i hur det måste ha varit för flickan ...

DR JEKYLL: (avbryter) Hon fick åtminstone plåster på såren. Mr Hyde gav hennes familj några guldmynt, och sedan sprang han till mitt hem och ordnade en check, underskriven av mig.

JAG: Jag tycker inte riktigt att det låter som om ni ser allvaret i det här. Bortsett från fysiska skador så tänker jag mig att flickan lär ha blivit både rädd och ledsen.

DR JEKYLL: Jag försöker inte förminska händelsen på något vis! Jag menar bara att det syntes tydligt på flickan att hon kom från en familj där pengar var en bristvara. Hon var ute för att hämta en läkare, fick jag veta. Förmodligen låg modern i barnsäng, eller så var fadern drinkare och hade blivit våldsam.

JAG: Varför tror ni det?

DR JEKYLL: Ja, men att föda barn och berusa sig är väl de enda nöjen som finns att tillgå i de lägre klasserna! Så i slutänden, med monetär ersättning, så kanske det blev ... ja, jag skulle kanske inte kalla det för en positiv upplevelse ... men möjligen inte alltför negativ heller.

Annons

JAG: Jag blir ärligt talat lite orolig över att ni inte verkar leva er in i hur det blev för flickan. Det låter som om ni avhumaniserar henne för att hon kommer från en annan klass.

DR JEKYLL: Det var ingen fara med henne. Jag vet vad jag såg.

JAG: Ni sa att ni var med mr Hyde ”på sätt och vis”. Vad betyder det, egentligen?

DR JEKYLL: Jag är alltid med mr Hyde.

JAG: Men varför stoppade ni honom i så fall inte?

DR JEKYLL: Jag kunde inte stoppa honom ... Jag ville inte ens göra det. Jag tänker inte på konsekvenserna när jag dras in i hans djuriska njutningar, för jag vet ju att ... att när jag blivit mig själv igen tonar mr Hyde bort likt imman på en spegel.

JAG: Jag är ledsen, men nu förstår jag inte riktigt. Hur då tonar bort? Är mr Hyde som ett ... spöke?

DR JEKYLL: Spöke? Vad är det för ovetenskapligt nonsens? Jag försöker förklara att jag är mr Hyde! Eller rättare sagt, mr Hyde är en del av mig. Men jag är inte en del av mr Hyde, tycks det.

JAG: Jag hänger fortfarande inte med.

DR JEKYLL: Jag berättade ju att jag löste problemet med motpolerna! Jag delade mig itu!

Annons

JAG: Ni menar symboliskt nu?

DR JEKYLL: Nej! Högst vetenskapligt och konkret! Jag upptäckte att vissa kemiska ämnen har förmågan att riva ner vår köttsliga skrud, lika lätt som när vinden sliter sönder ett tält!

JAG: Ett tält?

DR JEKYLL: Jag framställde en dryck som kunde ge de lägre elementen i min själ en egen fysisk form. Det var förstås väldigt riskabelt, eftersom en så kraftfull dryck skulle kunna förändra själva grundvalarna för vår existens. Men lockelsen i att lyckas uppfinna något så epokgörande vann till slut över mina farhågor.

JAG: Jag måste bara vara säker på att jag förstått er rätt. Ni uppfann alltså en dryck som gav er utlopp för de sidor som ni annars skäms över?

DR JEKYLL: Ja.

JAG: Pratar vi om alkohol nu?

DR JEKYLL: (irriterat) Varför skulle jag vilja uppfinna alkohol? Det existerar ju redan! Jag talar om en tinktur vars effekter kan förändra hela vårt sätt att se på människan!

JAG: Okej ... och när ni drack den, vad hände då?

DR JEKYLL: Jag upplevde de mest fasansfulla smärtor. Magen vände sig. Själen skakade av våndor. Men plågorna avtog lika snabbt som de kommit, och det var som att tillfriskna från en svår sjukdom. Jag blev fullkomligt bekymmerslös. Bilder av sinnliga njutningar virvlade förbi min inre syn. Alla pliktkänslans bojor hade upplösts. Jag hängav mig åt min inneboende ondska och den berusade mig som ett ljuvligt vin.

Annons

JAG: Och det var alltså inte vin? Det låter fortfarande som om vi pratar om alkohol.

DR JEKYLL: Fru psykolog! Kan ni åtminstone försöka lyssna?

JAG: Ja. Förlåt.

DR JEKYLL: Det var när jag sträckte ut armarna och njöt av de nya sinnesupplevelserna som jag plötsligt blev medveten om att jag hade blivit mindre till växten.

JAG: Oj då.

DR JEKYLL: Det är knappast underligt att den onda sidan av min natur, som jag nu låtit anta fysisk form, var mindre välväxt. Min goda natur har ju haft övertaget hela mitt liv på grund av min extrema pliktkänsla. Min dåliga natur var också yngre, eftersom den inte var lika använd och sliten. Men ondskan hade gett mr Hyde ett deformerat, fördärvat utseende. Alla andra tycks drabbas av motvilja när de ser honom. De tycker att han är frånstötande. Själv ville jag snarare hälsa honom välkommen när jag såg honom i spegeln för första gången. Han var också jag. Naturlig och mänsklig. I mina ögon kändes han mer uttrycksfull och sann än den ofullkomliga, splittrade skepnad jag dittills varit van vid att kalla för min.

Annons

JAG: Ni har alltså med hjälp av den här ... tinkturen ... delat upp er i två personligheter, med varsin kropp. Existerar de samtidigt?

DR JEKYLL: Nej. Jag är antingen den ena eller den andra.

JAG: Ni beskriver det som att mr Hyde är en manifestation av alla era onda sidor. Betyder det att ni, dr Jekyll, numera är en fullständigt god människa?

DR JEKYLL: Om så ändå vore! Det var min förhoppning. Men medan Hyde blev alltigenom ond, var jag fortfarande samme gamle dr Jekyll när jag förvandlade mig tillbaka med tinkturens hjälp. Jag hade fortfarande samma hemliga böjelser och samvetskval. Utvecklingen har alltså gått mot det sämre. Och ändå kan jag inte sluta dricka tinkturen. Kasta av mig den respektabla doktorns skepnad, med hans torra forskarliv och krävande patienter, och ikläda mig rollen som Edward Hyde.

JAG: Ni har sagt att ni inte vill prata om era böjelser, men jag undrar om det finns något sätt som vi kan närma oss dem på. (paus) Jag har ett förslag. Om jag gissar, så kan ni bekräfta eller dementera. Skulle det kunna vara en lösning?

Annons

Jekyll ser orolig ut. Svarar inte.

JAG: Handlar det om brottsliga handlingar?

DR JEKYLL: (tittar ner på sin hatt) Ja.

JAG: Handlar det om stöld?

DR JEKYLL: Ja.

JAG: Om våld?

DR JEKYLL: Det finns dragning åt det, ja. Jag är rädd att händelsen med flickan bara är början.

JAG: Droger?

DR JEKYLL: Måhända.

JAG: Handlar det även om sex?

DR JEKYLL: Ja. Kanske. (ser ut att våndas) Jag menar ... även den ädlaste man har sina behov. Och när det kommer till mr Hyde ... han har ju inga spärrar över huvud taget.

JAG: Onani?

DR JEKYLL: (drar efter andan) Självbefläckelse? Sitter fru psykolog och talar om ... ryggmärgsutgjutning?

JAG: Jag vet att det har ansetts oerhört skuldbelagt, men i dag vet vi att att de flesta människor ägnar sig åt det.

DR JEKYLL: Det betvivlar jag starkt! Jag kan inte föreställa mig att mr Utterson skulle sysselsätta sig med något så skändligt! För att inte tala om mr Enfield! (paus) Jag har god lust att resa mig och gå härifrån.

JAG: Jag förstår. Vi lämnar det för tillfället, men då vet jag i alla fall litegrann vad det handlar om. (paus) Vi kanske skulle kunna prata mer om förhållandet mellan er och mr Hyde? Hur känns det till exempel efteråt, när ni blivit dr Jekyll igen?

Annons

DR JEKYLL: Jag förundras ofta över min indirekta lastbarhet. Mr Hyde är ju trots allt frammanad ur min egen själ. Han är fullständigt hjärtlös. Men jag vaknar åtminstone på morgonen med rent samvete.

JAG: Gör ni?

DR JEKYLL: Det är ju mr Hyde, och ingen annan, som bär skulden för sina gärningar. Jag gör ingenting.

Jenny Jägerfeld är psykolog, författare och återkommande medarbetare i Svenska Dagbladet. Hennes parhäst, författaren Mats Strandberg, slog igenom med den internationellt uppmärksammande skräckromanen ”Cirkeln”.
Jenny Jägerfeld är psykolog, författare och återkommande medarbetare i Svenska Dagbladet. Hennes parhäst, författaren Mats Strandberg, slog igenom med den internationellt uppmärksammande skräckromanen ”Cirkeln”. Foto: Henric Lindsten.

JAG: Men det är ju ni som väljer att ta drycken och förvandla er till Hyde. Då är ni ju ansvarig för hans gärningar. Om det inte vore för er skulle han inte finnas.

DR JEKYLL: Ni anar inte vilka krav som ställs på en gentleman i min värld! Ni förstår inte vilket tryck som uppstår bakom masken! Hur skulle jag klara mig utan den ventil som mr Hyde erbjuder mig?

JAG: Jag förstår att mr Hyde har varit ett sätt att lätta på trycket, men det finns ju en anledning till att ni har kommit hit, precis som ni sa. Något i det här arrangemanget oroar er, eller hur?

Annons

Jekyll kniper ihop munnen.

JAG: Dr Jekyll? Vår tid är nästan ute, och jag ...

DR JEKYLL: (avbryter) Det blir allt svårare att förvandla mig tillbaka igen! Jag har tvingats ta dubbla och tredubbla dosen av tinkturen för att kunna bli mig själv.

JAG: Det låter verkligen inte bra. ( försöker samla tankarna) Jag tänker att det är fullständigt nödvändigt att ni slutar förvandla er till mr Hyde. Jag förstår att det kommer att bli svårt, men jag vill verkligen understryka att det är viktigt att vårt arbete börjar där. Jag tror att vi behöver förstå mer om vad det är som triggar igång ert behov av att dricka tinkturen, och vad som gjorde att ni skapade den till att börja med. Och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa er, men det är ni som måste göra det stora arbetet.

DR JEKYLL: Jag ska, fru psykolog. Jag måste ju. För annars ... (tar ett darrigt andetag) Annars kommer mr Hyde att ta över mitt liv.

Tystnad.

JAG: Det är bra att ni tar det här på allvar, dr Jekyll. Och att ni kom hit är det första steget.

Vi reser oss samtidigt. Hans kroppsspråk påminner om en rädd och skamsen liten pojke. Jag plockar ner några böcker från bokhyllan och följer honom ut. Vårt adjö, som hörs från hallen, låter stelt. Jag kommer tillbaka in i rummet för att stänga av kameran. Mina ögon ser stora och vilsna ut i närbild.

Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Den skötsamme Doktor Henry Jekyll och hans alter ego, den depraverade Mr Edward Hyde, gör Robert Louis Stevensons kultroman till en studie i dualism.

Foto: Illustration: Elin Sandström.

”Monster i terapi: Skräcklitteraturens ikoner hos psykologen” (Norstedts) är en genreöverskrivande bok där läsaren får smygläsa en fiktiv psykologs transkriberade terapisessioner med bland annat Frankensteins monster och Dorian Gray.

Illustration: Elin Sandström.

Jenny Jägerfeld är psykolog, författare och återkommande medarbetare i Svenska Dagbladet. Hennes parhäst, författaren Mats Strandberg, slog igenom med den internationellt uppmärksammande skräckromanen ”Cirkeln”.

Foto: Henric Lindsten.