Annons

Maria Ludvigsson:Jag vet vad Leif fick för pengarna

Leif Östling fick köpa vingar för pengarna
Leif Östling fick köpa vingar för pengarna Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Det ständiga hotet om nyliberalismen till trots – det är länge sedan någon talade om systemskifte, säkert 30 år sedan. Vad man menade var lägre skatter och reformerade socialbidrag. Men ”skifte” lät mer radikalt.

När Philip Lerulf, inte direkt radikal, för Timbro ger ut boken ”Marionetterna” handlar det om ett system som inte längre håller vad det lovar, och inte längre har medborgarnas förtroende. Stora delar av socialförsäkringen måste reformeras för att allt inte ska braka samman. De som har litat på att systemet de varit med att betala för ska täcka upp för ekonomiska förluster den dagen de blir arbetslösa, sjuka eller begåvas med barn, har blivit varse att det inte fungerar så. Ett system så komplext att ingen kan förutse sin egen situation fallerar och många får erfara att det trots allt inte finns något statligt skyddsnät ör dem.

Det är inte Leif Östlings situation som bekymrar oss. De med god ekonomi klarar sig alltid. Värre är det med just dem som välfärdsstaten främst var tänkt att bistå, de tillfälligt eller mer konstant ekonomiskt svaga. De har blivit förlorare på samma system som betalar bidrag till välställda men sviker de svaga.

Annons
Annons

Lerulf gör en kort historisk bakgrund till dagens system och analysen omfattar sjuk, arbetslöshets- och föräldraförsäkringen. På 1950-talet stod valet mellan Gustav Möllers grundtrygghet och Gunnar Strängs inkomstbortfallsprincip. Av olika skäl blev den senare modell för socialförsäkringssystemet och vi tror än i dag att vi har en inkomstbortfall princip.

Då taken i föräldra-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är 37, 28 respektive 25 tusen kronor gäller inkomstbortfallsprincipen långt ifrån alla. Hälften av alla löntagare ligger i dag över taket i sjukförsäkringen. 1992 var motsvarande andel för män 14 procent och för kvinnor 2 procent.

Den politiker som nu utlovar full återgång till inkomstbortfallsprincipen finns det ingen som helst anledning att ta på allvar. Dels för att det handlar om enorma summor som skulle betalas ut till både välmående medelklass och till välbärgad överklass, dels för att grundtrygghetsordningen är både effektivare och den enda ekonomiskt rimliga.

Grundtrygghetsordningen skulle innebära statliga försäkringar med ett tak (som i realiteten gäller för många i dag). Därutöver fick var och en teckna privata försäkringar, sannolikt via fackförbund, arbetsgivare eller andra grupper. Det kan jämföras med dagens privata sjukvårdsförsäkringar som tecknas av exempelvis Gruvtolvan i Kiruna som medlemsförmån.

Somliga skulle välja att kalla det en ny form av inkomstbortfallsprincipen. Låt gå! Vad det kallas är mindre viktigt än att det fungerar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons