Annons
Krönika

Karin Thunberg:Jag vill bli spridd på livets salighetsställen

Under strecket
Publicerad

En sten, upprepade väninna. Det är klart du måste ha en sten på en kyrkogård så människor vet vart de ska gå och prata med dig efteråt.

Då var jag inställd på att en dag bli spridd i en minneslund. Nu är jag mer osäker. Vår sista vila är ingen enkel historia, mer en hel roman. Där livet vi levt har sina egna kapitel. Så många människor – och platser – hinner bli viktiga. Men också oviktiga. Jag minns kvinnan som tog sig ur ett svårt äktenskap, äntligen kände frihet. Tills hennes gamle man ringde på dörren och berättade att han fått en obotlig sjukdom. Panikslagen undrade han om de inte kunde ligga ihop. Ligga ihop? Ja, i graven.

En man i USA, ni har säkert läst om honom i veckan, valde att förenas med musiken han älskade. Nu går en god vän till honom runt och stör hans aska på olika operahus. Senast var det på Metropolitan, där man trodde att stoftet efter denne operafantast var ett farligt pulver.

Mina egna mest minnesvärda platser har en guldglans som bara jag kan se. Där är barndomens ek, klykan längst upp med sin jublande frihet. Där är apoteket vid Odenplan där jag fick beskedet att ett graviditetsprov var positivt – lycka, lycka. Där är gränden i Gamla stan där jag första gången kysste mannen som skulle bli min äkta. Där är gathörnet där jag …

Annons
Annons

Det räcker att blunda för att vi ska se livets Salighetsställen. Därmed inte sagt att vi en dag kan spridas över dem. I Sverige måste askan efter en människa gravsättas i sin helhet. Däremot finns tydligen inga restriktioner när det gäller gravstenar.

I dag åker jag inte 60 mil för att tända ljus på mina föräldrar grav. Jag köper dillkaviar på tub.

En kvinna mötte sin stora kärlek mitt i livet, och blev änka bara några år senare. Mannens ville bli begravd många mil bort, bland släktingar som hon aldrig träffat. Stenen blev beställd av hans vuxna dotter. När änkan en frusen vinterdag gravsatte mannens urna insåg hon att på stenen fanns plats också för hennes namn. Tomrummet ingav henne ren fasa. Hon som alltid tänkt att hon ville bli spridd över havet. Men att låta hans namn stå ensamt… Å andra sidan kunde han väl sagt något …

Nu lär jag av begravningsfolk att man kan ha sitt namn på en gravvård, även om man inte ligger under den. Stenen är mer en utsmyckning som inte regleras av lagen. Ett alternativ är förstås att skriva ”Till minne av” eller några vackra ord.

I nödfall kan man skapa sin egen minnesplats. I dag åker jag inte 60 mil för att tända ljus på mina föräldrar grav. Jag köper dillkaviar på tub. Plus en liten burk inlagd sill. Brygger kaffe, brer en smörgås med sill och en med kaviar. Sätter på radion lite lågt, dricker mitt kaffe och sörplar gärna om det är för varmt i början. Närmare kommer jag inte pappa – eller saknaden efter honom.

Och var jag själv…? Förhoppningsvis kan beslutet vänta. Under tiden kan jag rikta en bön till våra lagstiftare: Snälla, kan vi inte få vila för evigt lite här och där, på platserna som blev heliga medan vi levde. I nödfall kan jag avstå från apoteket vid Odenplan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons