Annons

Jakten på det kriminella utseendet

”Kriminologins fader” Cesare Lombroso påstod att vissa var födda till brottslingar – ju mer aplikt utseende, desto större var risken. Hundra år efter hans död är teorierna för länge sedan förkastade, men den biologiska synen på brottslighet lever kvar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ur Lombrosos förbrytargalleri i boken ”L'uomo delinquente”.

Bild 1 av 1

Ur Lombrosos förbrytargalleri i boken ”L'uomo delinquente”.

Bild 1 av 1
Ur Lombrosos förbrytargalleri i boken ”L'uomo delinquente”.
Ur Lombrosos förbrytargalleri i boken ”L'uomo delinquente”.

Är vissa av oss födda till brottslingar? Frågan om arvets respektive miljöns påverkan rasar fortfarande 150 år efter Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”. En aktuell spegling är debatten kring införandet av det nya skadeståndsansvaret för föräldrar, som upplevs kränka en av de mest grundläggande tankarna inom svensk civilrätt: man skall inte behöva ansvara för något som man inte kan kontrollera.

Den 19 oktober 1909 dog Cesare Lombroso, den italienske läkaren som kallats kriminologins fader. Påverkad av Darwins evolutionsteori var han en av de första som använde vetenskapliga metoder för att studera brott. Efter sin död hamnade Lombroso närmast i giftskåpet, men lagom till 100-årsdagen har han långsamt börjat omvärderas.

Annons
Annons

Cesare Lombroso föddes 1835 i en förmögen judisk familj i Verona. Efter en tid som militärläkare blev han professor i psykiatri vid universitetet i Pavia. Där startade han en undersökning av förekomsten av pellagra, en hudsjukdom orsakad av brist på vitamin B3, bland lantarbetare i Lombardiet. Lombroso kopplade sjukdomen till felaktig kost, i kontrovers med jordägarna. 1878 blev han professor i rättsmedicin vid universitetet i Turin.

Lombroso grundade den italienska positivistiska skolan inom kriminologin. Den lanserade teorin att vissa människor föds som brottslingar och dessutom bär synliga kännetecken på sin fallenhet för brott, enligt den så kallade förbrytarfysionomin. Genom sina studier på sinnessjuka kom han i kontakt med idéer från Darwins evolutionsteori och den tyske läkaren Franz Joseph Galls studier, enligt vilka formen på kraniet kunde säga något om personligheten samt intellektuell och moralisk förmåga.

Lombroso gjorde några av de första studierna på ungdomsbrottslingar och såg att vissa slutade med sin kriminalitet i tonåren, medan andra fortsatte att begå brott livet ut. Han var inte ensam om att lägga märke till skillnaden, men den förste att systematiskt undersöka den. De grövre brottslingarna skulle komma att begå brott oavsett miljö, menade Lombroso. Dessa individer kunde identifieras genom yttre kännetecken, såsom sluttande panna och ett kraftigt käkparti, representerande ett återfall till ett tidigare stadium av mänsklighetens biologiska utveckling. Samma egenskaper som gjorde vilden framgångsrik ledde i det utvecklade samhället till brottslighet, menade han.

Annons
Annons

Om brottslighet således var medfödd, kunde den synas i vad Lombroso kallade för atavistiska stigmata (atavus betyder förfader på latin). Han spanade efter typiska kroppsliga företräden som sluttande panna, höga kindben, bred käke och långa aplika armar. Ju mer aplik, desto farligare var brottslingen. Han menade vidare att anarkister uppvisade samma fysionomi som brottslingar.

Förbrytarfysionomin förkastade tanken att brottslighet var en given del av samhället. De mer utvecklade mänskliga dragen skulle disponera människor att leva fredligt i ett ordnat stadssamhälle, annorlunda än de primitiva förhållanden som mänskligheten utvecklats under.

I forskningen gjordes åtskillnad mellan den medfödda ”kriminaloida typen” och sinnessjuka brottslingar, och bara de senare ansågs kunna behandlas. I senare studier skulle Lombroso begränsa den kriminaloida typer till en tredjedel av alla brottslingar.

Han tyckte sig finna särskilt stora hjärnor hos förbrytare och mentalsjuka. Storleken antydde för honom att det kunde finnas något gemensamt med genier, att det var frågan om hjärnor som urartat på olika sätt. Genom sina studier av epilepsi fann han att gränsen mellan geni och vansinne var ”tunn och genomskinlig”. Lombroso blev på så vis delvis skyldig till bilden av den labile bohemiske konstnären och den virrige professorn.

Lombroso ansåg att kvinnor inte hade samma kapacitet att begå brott som män, då de är medfött mer ”socialt konservativa”. Han kunde inte finna lika många atavistiska stigmata hos dem och fann dem naturligt laglydiga. Det har lett till synen att kvinnliga brottslingar inte riktigt är kvinnor. Han missade dock att kvinnors brottslighet på den tiden framför allt förekom i hemmets slutna värld.

Annons
Annons

Cesare Lombroso fick ett tämligen stort genomslag i Sverige. August Strindberg använde personbeskrivningar inspirerade av Lombrosos teorier i sina romaner. Den svenska polisen använde sig av förbrytargallerierna, särskilt efter att Alphonse Bertillon utvecklat ett fotografiskt system för att dokumentera de häktade. Rasbiologen Herman Lundborg, som skulle komma att bli chef för Statens institut för rasbiologi, lät sig påverkas av Lombroso.

Också i den svenska lagstiftningen hade Lombrosos teorier visst genomslag, åtminstone indirekt. Tanken att begrepp som skuld och ansvar inte hänger ihop med brott och straff kom från juristen Enrico Ferri, en lärjunge till Lombroso, som menade att medfödda brottslingar inte kunde anses vara vid sina sinnens fulla bruk. Straff var ingen lösning för den typen av brottslingar: den som stal bröd behövde just bröd snarare än fängelse. Ferri skulle senare bli en av medförfattarna till den nya strafflag som antogs under Benito Mussolinis styre.

1934 ville justitieminister Karl Schlyter ersätta straff med vård. Domen skulle bli vård för återanpassning till samhället, villkorlig dom och villkorlig frigivning med övervakning snarare än fängelse. Så långt gick inte reformerna, men vården kom in i det svenska rättstänkandet och fängelserna blev mera humana. Ungdomar, sinnessjuka och alkoholister skulle inte sitta i fängelse, utan vårdas på särskilda institutioner.

Nu var det skydd av samhället snarare än bestraffning av individens handlingar som gällde. Samhället skulle skyddas från medfödda brottslingar. På så sätt kunde lagen om tvångssterilisering införas 1934. Nackdelen var att påföljderna kunde bli rättsosäkra. Schlyter ansåg att expertpaneler, snarare än domstolar, borde avgöra den lämpligaste behandlingen av brottslingar.

Annons
Annons

Lombroso var framträdande inom kriminologin från 1880-talet till början av 1900-talet. Det förekom kritik mot den positivistiska skolan redan under hans livstid, bland annat av den franske sociologen Gabriel Tarde som satte sociala faktorer i centrum. Tarde kritiserade förbrytarfysionomin för att inte relatera skallkapaciteten till längd, vikt och ålder, och påpekade att Lombroso drog för långtgående slutsatser från ett fåtal fall, och bortsåg från de kroppsliga effekterna av fattigdom och alkoholism.

Några år senare kom Charles Gorings undersökning ”The British Convict” (1913), som visade att fångar inte utseendemässigt skilde sig från andra engelsmän, och rätt snart sågs Lombroso som en enkelspårig biologisk determinist med reaktionära idéer. Vissa menade att hans idé om den födde brottslingen hade blivit populär eftersom den gav politikerna möjlighet att strunta i sociala problem: brottslingar var ändå födda till sin livsstil, det var en rest från forntiden som inte kunde åtgärdas.

Småningom började kopplingarna mellan genetisk forskning och rasbiologi, eugenik och frenologi att lösas upp. Genetiken kunde uppvisa hållbara resultat inom växt- och djurförädling och inom studiet av sjukdomars ärftlighet. På 20-talet växte det fram en stark kritik mot rasforskning, pådriven främst av biologer i Storbritannien och antropologer i USA. Data från skallmätningar visade ingenting annat än att det fanns lokala variationer i människors utseende, vilket varken var nytt eller intressant.

Redan vid Lombrosos död hade kriminologer utanför Italien gått vidare. I dag fortsätter Lombroso att nämnas som fältets fader, men detaljerna kring hans arbete talar man tyst om. I samband med jubileet ser man emellertid tecken på att Lombrosos arbete och betydelse håller på att nyanseras och relateras till sin tids sammanhang. De senaste åren har fler forskare granskat materialet kring Lombroso, med nya studier om de idéhistoriska sammanhangen för den positivistiska kriminologin. På engelska finns böcker som ”Born to Crime: Cesare Lombroso and the Origins of Biological Criminology” av Mary Gibson (2002) och ”The Criminal Body: Lombroso and the Anatomy of Deviance” av David Horn (2003).

Annons
Annons

Det är möjligt att den rådande uppfattningen om Lombroso utanför Italien i väsentliga avseenden skiljer sig från vad han faktiskt tänkte och tyckte. Många av översättningarna till engelska och tyska gjordes efter ofullständiga italienska källor, och det blev inte lättare av att stilen präglas av den tidens styltade italienska skriftspråk, med långa malande meningar tyngda av föråldrad medicinsk terminologi. ”L’uomo delinquente” (Förbrytaren), Lombrosos viktigaste verk, blev tillgängligt på engelska först år 2005. Tidigare har man på engelskt håll fått hålla till godo med två ofullständiga upplagor från 1911, dessutom i efterhand redigerade av dottern Gina Lombroso-Ferrero. I nyöversättningen av ”L’uomo delinquente” (”Criminal Man”) kan Lombrosos syn på positivismen följas. Han uppmanade till insamling av fakta som kan kontrolleras och kvantifieras, och insisterade på induktiva resonemang. Han kom ofta själv till korta med sin målsättning, men reviderade kontinuerligt sina idéer och mätningar.

I boken ”La donna delinquente” (Förbryterskan), är översättningens betydelse än mer tydlig. Den viktorianskt pryda översättningen hoppade över beskrivningarna av kvinnors bröst och könsorgan, samt det tidiga bidraget till sexologin genom studien av kvinnlig homosexualitet. Även Lombrosos skildring av hur han kämpade med att försöka upprätta en kontrollgrupp av vanliga kvinnor utelämnades i den tidigare översättningen, vilket förde med sig anklagelser om att han inte försökt få till stånd en sådan kontrollgrupp.

Annons
Annons

Mycket av Lombrosos arbete är hopplöst omodernt och felaktigt. Många av hans misstag beror på den tidstypiska socialdarwistiska föreställningen att evolutionen strävar efter utveckling till ”högre livsformer”. I sitt forskningsarbete bekräftar han dåtidens fördomar om kvinnor, arbetarklassen och främmande raser, samtidigt som han i och för sig förespråkade feminism, rasblandning, fria skilsmässor och landreformer.

Lombroso föregick en av de mest kontroversiella teorierna i våra dagars kriminologi, nämligen den evolutionära kriminologin, enligt vilken personlighetstyper som främjar brottslighet är rester från en tid i människans utveckling då våldsamhet kan ha bidragit till manlig reproduktionsförmåga. Han gav även tidigt uttryck för den moderna, mindre svartvita, föreställningen att benägenheten till brottslighet förekommer i olika grader på en skala mellan laglydighet och grov kriminalitet.

Det finns en parallell till dagens diskussioner om genetiskt betingade beteenden. Alkoholism ses som en sjukdom med en genetisk komponent. Koncentrationsstörningen ADHD har pekats ut som en faktor bakom kriminalitet. Ofta hävdar man att ärftlighet växelverkar med miljön för att producera individer med olika benägenhet till brott.

Brottslighet studerades tidigare ur en metafysisk, moralisk och rent straffrättslig synvinkel. Med Lombroso skiftade fokus till dagens biosociala vetenskap. Lombrosojubileet kan intensifiera debatten huruvida biologiska teorier om orsakerna till brottslighet behöver leda till determinism. Biologin har ingen inbyggd syn på brott och straff, men vår människosyn kan bli rimligare om vi även tar hänsyn till den.

Waldemar Ingdahl
är vetenskaps- och kulturskribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons