Jamaica Kincaid: ”Nas kallade mig gangsta”

Jamaica Kincaids perspektiv sträcker sig från Carl von Linné till Black Lives Matter-rörelsen. Och vid sextioåtta års ålder har hon ingenting emot att rappa med i Lil’ Kims ”The jump off”.

Publicerad
Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

De spelar Bob Dylan i bakgrunden på restaurangen. Författaren och professorn Jamaica Kincaid tackar ja till förlagsrepresentantens erbjudande om ett glas vin, efter en lång dags intervjuer.

Hon är ganska noga med vilken sort, och det slutar med att hon tar prosecco. När hon talar låter hon som en äldre pryd brittisk dam. Men vi hinner inte prata länge innan den illusionen krossas.

Vilka vackra smycken du har.

– När jag var liten bar jag mycket silver, för det skulle skrämma bort onda andar, säger Jamaica Kincaid.

Hon säger att hon inte tror på det, men att hon gillar silver.

Tror du på något andligt?

– Om jag gör det, kan jag inte berätta det nu.

Är det hemligt?

– Nej men vi kan inte prata om andlig tro med Bob Dylan i bakgrunden!

Hon vill hellre prata om hur vi ska bli av med Donald Trump. Och om blommor.

– Jag älskar blommor. Det är min andlighet.

Jamaica Kincaid lever idag i USA. Vägen från uppväxten på karibiska Antigua har varit lång – vid sexton års ålder bröt hon med sin familj som hon upplevde inte hade stöttat henne och flyttade till New York för att arbeta som au pair. Hon gick sedan vidare till en mångårig karriär som journalist för bland andra Forbes och New Yorker.

Jag förväntade mig aldrig att bli framgångsrik. Jag förväntade mig inte att misslyckas heller.

Annons

Hennes romaner har hyllats för de djuplodande skildringarna av att vara kvinna, men också av att vara svart i USA idag. Ämnen som återkommer är koloniala perspektiv, men också namngivandet: vem får sätta ord på vad?

Jamaica Kincaids senaste roman, ”Se nu då”, som kom på svenska i fjol, var hennes första på över tio år. Utan filter synar den rasism, sexism och makt i en relation som går mot skilsmässa. Många har spekulerat i dess eventuella självbiografiska element, då Kincaids egen skilsmässa hade flera yttre likheter. Det är något hon gång på gång i intervjuer klargjort att hon inte vill diskutera.

Exempelvis har Jamaica Kincaids exmans likhet med den ganska sviniga mannen i boken har varit källa till mycket spekulation.

– Han är inte lik honom, säger Jamaica Kincaid och dricker lite prosecco.

Men är det inte typiskt för kvinnliga författare också? Att allt man skriver tolkas självbiografiskt.

– Ja, exakt. För att vi var gifta och sedan skilda tror alla att det är han.

”Se nu då” kretsar mycket kring ambivalens. Relationen mellan man och hustru är full av det osäkra. Han hatar henne, men älskar henne djupt.

Annons

Tror du att det är en vanlig känsla i relationer?

– Ja, det var något jag ville gestalta. Hur vi så ofta inte har kontakt med våra egna känslor. Inte bara undertryckta, utan okända för en själv. Man flyter med, och förstår inte riktigt själv hur det blev som det blev.

– Folk växer och förändras. Men ska man vara sann mot sig själv eller mot andra?

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Romanen har ett egensinnigt, torrt, rått men samtidigt explosivt språk som jag personligen föll för.

– Jag har aldrig haft en favoritbok, men ”Se nu då” har blivit min favorit. Ibland när jag läser den tänker jag om stilen och de små nyanserna: ”hur visste jag hur jag skulle göra det?”, säger Jamaica Kincaid.

Det finns vissa saker i boken – och även i de andra – som du upprepar, nästan som ett mantra. Vad beror det på?

Annons

– Det kommer från King James Bibel, att de ständigt upprepar saker. Jag är förvånad att ingen har påpekat det!

”Se nu då” mottogs inte särskilt bra, tycker Jamaica Kincaid själv. Just för att folk hakade upp sig på de biografiska, men också själsligt och känslomässigt djupare, aspekterna.

– Jag skrev antagligen en bok som de känner att jag som svart kvinna inte skulle skriva, säger hon.

Det finns bara vissa sorters ämnen som är tillåtna för henne, menar hon. Slaveri, diskriminering, hudfärg. Men att sitta hemma och fundera på Einstein ”och alla de andra -steins” – något hon skämtar om i boken – är inte okej.

Vid sidan av författarskapet arbetar Jamaica Kincaid som professor i African American studies.

Hur känner du inför den titeln, och att inte bara vara professor i till exempel historia, eller ”människostudier”?

– Om man inte säger att det här är ”afroamerikanska studier” går det förlorat. Och vi kommer aldrig att undersöka det. Vi behöver studera afroamerikansk litteratur, specifikt. Precis som att det finns kurser i brittisk litteratur, eller fransk litteratur.

Annons

Vi får hoppas att det snart finns en kurs i vita mäns litteratur.

– Men det gör det ju.

Men att det benämns.

– Ja, precis.

Just benämnandet av saker är ett centralt tema i Kincaids verk. Hon har skrivit mycket om Carl von Linné, som gjorde sig känd just genom att ge saker namn. Hon pratar om upplysningens mörka sida, som ofta ligger dold i historieskrivningen, och ger mig en snabbversion av Linnés historia.

– Att sätta namn på saker går ända tillbaka till Adam: Gud ger Adam möjligheten att ge namn till Eva. Så Linné är som Adam.

En gång åt jag middag med rapparen Nas och sa att jag älskar Lil' Kim. Och han sa ”Jamaica, you’re so gangsta”.

Hon liknar det vid när Cortés invaderade Mexiko och skickade hem blommor, som fick namn i Europa. De nya namnen suddar bort deras tidigare historia.

Som exempel ger hon dahlian, döpt efter en av Linnés studenter. I namnet anar vi inte dess ursprungliga användning: medicinskt, mot urinvägsinfektioner.

Antigua, hennes hemö i Karibien, har också en historia av att kontrolleras genom att ges ett nytt namn.

Annons

– ”I Spaniens namn” togs det över, av kolonisatörerna. ”I Isabella och Ferdinands namn nämner jag den här platsen Antigua”.

Jamaica Kincaid har själv bytt namn, men det var redan innan hon började tänka på de här frågorna lika aktivt. Hon tyckte aldrig om namnet föräldrarna gett henne, ”Elaine”.

– Jag ville heta Enid, som författaren. Jag måste ha velat bli författare redan som barn, säger hon.

Jamaica Kincaid började läsa i treårsåldern. Vid fyra och ett halvt läste hon så mycket att hennes mamma var tvungen att skicka efter böcker. Bland annat en biografi om Louis Pasteur.

– Jag läste det mamma läste. Hon lärde mig läsa så att jag skulle låta henne vara ifred.

En av hennes stora passioner är trädgården. Inte bara för den rent praktiska njutningen, utan också för att det finns så mycket historia bakom växterna. Hon pekar på några bomullstofsar som står i en vas.

– Det är bara en planta, men den har varit inblandat i mordiska tider.

Trots att hon börjar närma sig sjuttio år älskar hon populärkultur. När hennes barn som nu är runt trettio var små introducerade hon dem för populärmusiken. Dansade till Motown och sjöng i bilen. 

Annons

Efter att jag läst den visste jag hur man skriver. Det var som att någon sa: det är såhär du kokar en kopp vatten.

Idag är rollerna ombytta och sonen, som arbetar som hiphop-producent och på hiphoparkiven på Harvard, brukar skicka musiktips till henne. Det var han som berättade för henne att Prince och Michael Jackson hade dött. Hon berättar att hon älskar mycket old-school rap, som Dr Dre och Outkast. Men också: rapparen Lil' Kim – känd för sin sexuellt ohämmade stil.

– En gång åt jag middag med rapparen Nas och sa att jag älskar Lil' Kim. Och han sa ”Jamaica, you’re so gangsta”.

Hon skrattar och tillägger:

– När hon var på sin höjdpunkt fanns det ingen som henne, hon var så skandalös.

Det finns något helt tidlöst över Jamaica Kincaid – trots att hon har barn i min egen ålder känns hon som en jämnårig. Hon konstaterar att hon har många yngre vänner. 

Jag frågar om Kristina Sandberg, den svenska författaren som skrivit mycket om hur hon har inspirerats av Kincaid.

– Jag har blivit helt kär i henne! Det är så märkligt, jag förväntade mig aldrig att bli framgångsrik. Jag förväntade mig inte att misslyckas heller, för jag visste inte att man kunde lyckas. Så idén att jag kan inspirera någon är fantastisk, säger hon.

Annons

Jag intervjuade den japanska poeten Hiromi Itō, och hon berättade att hon läste en svensk poet som skrev ”vulgära” ord om kvinnans kön. Och det inspirerade henne att skriva egna dikter om kvinnans kön och sexualitet.

– Ja, det är som korspollinering. Det är skillnaden mellan det vi kallar kulturell appropriering och inspiration.

– Jag skrev min första novell ”Girl” efter att jag läste en dikt av Elizabeth Bishop som heter ”In the waiting room”. Efter att jag läst den visste jag hur man skriver. Det var som om någon sa: det är såhär du kokar en kopp vatten. Och efter det lär du dig laga mat. Det var inte appropriering, det var inspiration.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Jamaica Kincaid tror att anledningen att kulturell appropriering – ”stöld” av minoriteters kultur utan att visa hänsyn till dess ursprung – har blivit en så viktig punkt i debatten är att det ständigt händer med afroamerikansk kultur. Som att de flesta idag tänker att rock’n’roll skapades av vita, när den egentligen uppfanns av svarta amerikaner. Eller att vi tänker på F Scott Fitzgerald när vi säger ”jazzåldern”, inte på Harlem och de svarta som uppfann jazzen.

Annons

Jamaica Kincaid tycker att det är annorlunda inom hiphopen. Att det är mer influens och hyllning, än ren stöld.

– Men någon som [den vita rapparen] Macklemore, där vet jag inte… Men Eminem är inte appropriering. Jag har alltid älskat honom, säger hon.

Jag tänker att det handlar om förtryck. Att Eminem också kommer från en förtryckt grupp, så kallade ”white trash”. Då försöker man inte sno någon annans förtryck. Med Macklemore känns det mer som att han tagit någon annans upplevelse, och tjänar pengar på det.

– Helt sant. Det är en slags ”karamellisering”, att göra något mer lättsmält. När mina barn var små var jag den enda mamman som lät barnen lyssna på Eminem. Jag älskar låten ”Stan”!

Kan du hela texten?

– Ja. Det är en så underbar, sorglig, poesi. Men allt Eminem skriver är inte poesi – inte som Jay-Z.

Hon låter drömsk på rösten när hon säger hans namn.

Tycker du att Jay-Z är en poet?

– Det gör jag. Och Dr Dre. Jag älskar ”Straight outta Compton”.

– Jag kan inte så mycket om modern hiphop, men jag älskar de underbara dagarna av hiphop när allt handlade om saker. Det var så vulgärt, med allt ”bling”. Som ”The jump off”, som bara handlar om Mercedes. En så bra låt! Vänta ska vi se om jag har den på min telefon…

Jamaica Kincaid plockar fram mobilen och börjar rota runt, och förklarar att hon precis börjat lära sig hur den funkar. Jag visar hur man sätter på högtalarljudet så att vi kan lyssna ihop. Med förtjust min rappar hon med i hela ”The jump off” med Lil' Kim.

Spread love, that's what a real mob do

Keep it gangsta, look out for her,

people I'm the wicked bitch of the east,

you better keep the peace, aiyyo

Or out come the beast

Jag filmar allt med min mobil, men får lova att inte sprida det.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska DagbladetBild 1 av 3
Foto: Tomas Oneborg / Svenska DagbladetBild 2 av 3
Foto: Tomas Oneborg / Svenska DagbladetBild 3 av 3