Annons

Ett andra anstånd”Jan Myrdal, du är förlåten allt – vilken bok!”

”Vilken bok!” SvD:s Margit Richert kapitulerar inför Jan Myrdals ”Ett andra anstånd”.
”Vilken bok!” SvD:s Margit Richert kapitulerar inför Jan Myrdals ”Ett andra anstånd”. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jan Myrdal har inte bara tagit fram skalpellen när han dissekerar sig själv och sin omgivning – med storsläggan knäcker han i synnerhet sina egna ben och suger sedan märgen därur. Margit Richert kapitulerar inför en självrannsakan som är ärlig, vacker och ofta smärtsam.

Under strecket
Publicerad

Ett andra anstånd

Författare
Jan Myrdal
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

399 s.

Det har gått upp för Jan Myrdal att han ska dö. Lite senkommet kan tyckas, men så har han också två gånger lurat liemannen. Andra gången, under en blodförgiftning på Karlskoga lasarett, bestämde han sig för att göra ett bokslut.

Jan Myrdal är född 1927, två år före min nu avlidne far. De kommer båda från Stockholms överklass, har sett världen och innerligt älskat många kvinnor. Skillnaderna dem emellan är egentligen små, men fullkomligt avgörande: min far var övertygat borgerlig och han skrev inte. Men för mig är ”Ett andra anstånd” smärtsamt intim läsning – jag anar ju min far där, och det liv och alla de känslor han måste ha brottats med. Kanske gör det mig till en sämre recensent, men jag hoppas och tror att det snarare gör att fenomenet Jan Myrdal inte ställer sig i vägen för autofiktionens Jan Myrdal.

Jag har själv ofta varit rasande på honom. För mig, på mödernet sprungen ur en kulaksläkt som tvangs fly det kommunistiska sovjetryska projektet, är det lätt att arbeta upp en vitglödgad ilska mot den apologet som tycker att Leninpriset är en höjdaridé. Men Jan Myrdal, du är förlåten allt.

Annons
Annons

Vilken bok! Jag får kapitulera inför denne skriftställare, som han envisas med att kalla sig. Och epitetet passar Myrdal långt bättre än författare, för det han gör är inte att fabulera, vilket han nyligen anklagats för av av en löddrande ilsken Bosse Lindqvist i DN. Lindqvist tar upp en i och för sig evigt intressant fråga: vad får man säga om de döda? Jan Myrdals svar är uppenbarligen att man får säga det som måste sägas för att försöka nå sanningen, oavsett knäckta ägg och gonorréanklagelser.

Lindqvists anklagelser är inte tagna ur luften, men de känns rätt futtiga. Jan Myrdals kvinnor har knappast varit maktlösa våp, utan starka, intelligenta kvinnor som högst troligt visste vad de gav sig in på i egenskap av författar-, förlåt, skriftställarfruar.

Och Myrdal har inte bara tagit fram skalpellen när han dissekerar sig själv och sin omgivning – med storsläggan knäcker han i synnerhet sina egna ben och suger sedan märgen därur. Det är ärligt, vackert och ofta smärtsamt. Alla som har försökt sig på autofiktionen vet vilken omöjlig uppgift det är. Paradoxalt nog måste man ljuga för att nå sanningen. Inte som den var, utan som den kändes.

Myrdal väjer inte för att avslöja sina undanflykter, sina glidningar, sina talande tystnader; kapitlen om den egna sexualiteten vore lätt att med tidens metoo-anda avfärda som gubbsjukeri, om de inte vore så förbannat bra skrivna – de är faktiskt en av ”Ett andra anstånds” största behållningar. Inte snusket i sig, utan undersökandet av hela den lögnhärva man berättar för sig själv för att över huvud taget kunna (eller inte kunna) genomföra ett samlag. ”Försöker trots kulturbetingat inre motstånd även avtäcka och redovisa det djupaste, och i princip alltså kulturellt med skam belagda, erotiska och sexuella som nu fortsätter styra mig ända en bit in i nittioårsåren. Får se om jag klarar det”, skriver han.

Annons
Annons

Jo, han klarar det, med bravur.

Annars är döden ständigt närvarande. Från vännen Henning Mankells bortgång i cancer till den egna stundande, som nog inte lär ge något tredje anstånd. Min egen dödsångest stiger som svart klibbig sav inom mig när jag tar del av Myrdals sakliga skildringar av det fysiska förfallets obönhörlighet. Och redan i förordet – i ett brev till den då högst levande Mankell – sammanfattar han väl den stora och ofrånkomliga skräcken, apropå den nu grundligt bortglömde konstnären Svenolov Ehrén: ”... inte blott fä och fränder utan även domen över död man dör.”

Det blir allas vår resa. Men just Jan Myrdal blir nog inte bortglömd på många år än. ”Ett andra anstånd” lurar så listigt döden. Genom att vara fullkomligt Myrdalsk och fast förankrad i ett förflutet 1900-tal lyckas den med konststycket att bli allmängiltig nog att läsas under lång tid framöver.

Jan Myrdal ska låta donera sin kropp till Karolinska, till framtida läkare att skära i och leka med (detsamma gjorde min far). Det är en vacker sista gåva – precis som ”Ett andra anstånd”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons