Annons

Kankyô Ongaku: Japanese ambient, environmental & new age music 1980–1990Japansk avslappningsrock med spår av Satie

Till höger, överst: Fumio Miyashita, nederst: Haruomi Hosono.
Till höger, överst: Fumio Miyashita, nederst: Haruomi Hosono. Foto: BIWA Inc/The Masahi Kuwamoto Archives

Erik Saties inflytande på japansk rock går inte att överskatta. Influensen märks tydligt på skivbolaget Light in the attics samlingsskriva med japansk inredningsmusik.

Under strecket
Publicerad

Kankyô Ongaku: Japanese ambient, environmental & new age music 1980–1990

Artist
Samlingsskiva
Genre
Övrig
Musikbolag
Light in the attic
År
2019

Den här antologins titel, Kankyô Ongaku, kommer från det japanska uttrycket för inredningsmusik eller audiodekor.

Det är ett samlingsnamn för bakgrundsmusik som likt rökelse eller ett doftljus ska ringla sig omkring i rummet, en slags avslappningsrock med intentionen att mana till andlig eftertanke.

I de flesta sammanhang skulle man för enkelhetens skull kalla det ambient eller new age. I flera fall – just på det här mästerligt kurerade dubbelalbumet – rör det sig dock om högst kommersiell muzak, alltså skräddarsydd musik för att öka köplust i specifika butiksmiljöer.

Urvalet på ”Kankyô Ongaku” sammanfaller tidsmässigt med Japans ekonomiska boom under 1980-talet – en förklaring så god som någon till de kommersiella uppdragsgivarnas bekymmerslösa anlitande av avantgardiska kompositörer. Utöver före detta medlemmar från Yellow Magic Orchestra är de medverkande kompositörerna relativt – okej då, fullständigt – okända utanför sitt hemland.

Men det förtar ingenting från resultaten av deras kommersiella uppdrag för exempelvis butikskedjan Muji samt verk specialskriva för återförsäljare av luftkonditioneringsapparatur och armbandsur.

Annons
Annons

I sin oavbrutna helhet uppnår ”Kankyô Ongaku” ett meditativt tilldragande möte mellan japansk zen-traditionalism och efterkrigserans hetsigt accelererande superkapitalism.

Musiken ämnar inte bara sälja varor, den vill också sprida värme i minimalistiska interiörer, skapa behaglighet i arkitektoniskt karg brutalism och psykisk balans i urbana miljöer. Denna japanska ambientmusiks närmaste släktingar är snarare drömfångare och feng shui-manualer än någon annan konstform.

Verken som valts ut av den Portland-baserade musikern och ambiententusiasten Spencer Doran – som nästan personligen bör hållas ansvarig för omvärderingen och den högst pågående renässansen för just 1980-talets new age – går givetvis att härleda till samtida själsfränder som Harold Budd, Brian Eno och Jon Hassell.

Men Japan har alltid skrivit sin egen internationella rockhistoria som skiljer sig ganska radikalt från den – av de flesta av oss – vedertagna kanon som har cementerats av rockforskare och kritiker i väst. En överraskande men ständigt närvarande pusselbit i japansk rockteori utgörs av den franske kompositörens Erik Saties pianostycken.

I mitten av 1970-talet arrangerade avantgarde-kompositören Kuniharu Akiyama en hyllningsföreställning på 50-årsdagen av Saties död. Den retrospektiva Satie-aftonen var tänkt att bara uppföras en enda gång men den japanska kärleken till hans musik kände inga gränser. Föreställningen på en teater i Tokyo förlängdes och förblev utsåld i över två år.

Det är det ljuvliga inflytandet från just de kvällarna under Saties inflytande i en udda men logisk symbios med 1980-talets första steg mot vår tids allomspännande livsstilskonsumtion som föds precis här och som nyligen har fått en appendix – ett närbesläktat nytt kapitel – på Netflix i skepnad av den omåttligt populära organiseringskonsulten Marie Kondo.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons