Annons

Pachinko Japansk rasism lever kvar – bok möts med tystnad

Min Jin Lee har skrivit en smärtsam släktkrönika.
Min Jin Lee har skrivit en smärtsam släktkrönika.

Pachinko omsätter mer än alla former av spel i Las Vegas. Och Japans pachinko-spelhallar sköttes ofta av koreanska ekonomiska flyktingar som dragits in i maffian för att överleva. Min Jin Lees smärtsamma släktkrönika visar upp Japans brutala ockupation av Korea, och de mänskliga tragedier den orsakade.

Publicerad

Pachinko

Författare
Min Jin Lee
Genre
Prosa
Förlag
Polaris

Övers. Lars Ahlström 528 s.

Den koreansk-amerikanska författaren Min Jin Lees roman ”Pachinko” hyllas runt om i världen, men har omgetts med tystnad i Japan. Denna smärtsamma släktkrönika, som spänner över åttio år, skildrar den brutala japanska ockupationen av Korea och de mänskliga tragedier den orsakade – och än idag orsakar. Den fokuserar på den bofasta, koreanska minoriteten i Japan, dryga miljonen ”zainichi korean”.

Det är Sunya som är berättelsens nav, denna motsägelsefulla kvinna som under berättelsens gång utvecklas från oskuldsfull tonåring till en tuff matriark.

Berättelsen om släkten Baek tar sin början under tidigt 1900-tal i ett Korea under japansk överhöghet. Den unga Yangjin gifts bort med den harmynte milde Hoonie. Paret får många barn men bara dottern Sunya överlever till vuxen ålder. Det är Sunya som är berättelsens nav, denna motsägelsefulla kvinna som under berättelsens gång utvecklas från oskuldsfull tonåring till en tuff matriark.

Annons

I början av 1930-talet förälskar hon sig som 16-åring i den betydligt äldre, gifte gangstern Koh Hansu. När hon blir med barn är skammen total. Räddningen kommer i form av den tuberkulossjuke prästen Isaks gestalt, som erbjuder giftermål mot att Sunya följer med honom till Japan. Flickan accepterar tacksamt erbjudandet. Men varken hon eller Isak har kunnat föreställa sig den misär som väntar dem i det nya landet.

De kommer till i Ikaino, på japanska Ikuno-ku, den koreanska stadsdelen i Osaka. Där är de flesta invånare ekonomiska flyktingar, fattiga bönder som fått sina jordar konfiskerade av den japanska staten. Väl i Japan får de känna på den strukturella rasismen i det japanska samhället: de får bara hårda, farliga och dåligt betalda arbeten. Många ansluter sig därför till maffian, yakuzan, för att överhuvudtaget kunna överleva. En av maffians mer lukrativa näringar är pachinko-spelhallarna, som ofta överlåts åt de koreanska medlemmarna att sköta. Pachinkon som är ett japanskt automatspel påminande om flipper har behålllit sin popularitet genom åren och omsätter idag mer än alla former av spel i Las Vegas, Macau och Singapore sammanlagt.

För Solomon, utbildad på en dyr engelskspråkig snobbskola blir livets första fingeravtryckstagning en chock, en insikt att han aldrig kommer att räknas som japan.

I den maffiakontrollerade slummen i Osaka blir livet en kamp för brödfödan för Isak, Sunya och de två sönerna Noa och Mozasu. Särskilt svårt är det under andra världskriget när de nationalistiska känslorna svallar i Japan. Krigsslutet innebär dock ingen lättnad: när Korea åter blir självständigt förlorar koreaner bosatta i Japan sina demokratiska rättigheter. Deras rösträtt dras in, de förlorar sina japanska medborgarskap och räknas som statslösa i Japan.

De får ett särskilt uppehållstillstånd som måste förnyas var tionde år. Många koreaner väljer då att återvända, men de som stannar kvar tar antingen sydkoreanskt eller nordkoreanskt medborgarskap och fortsätter att leva i Japan. Att bli japansk medborgare var – och är än idag – mycket svårt för utlänningar. Fram till 1993 var alla koreaner långtidsbosatta i Japan skyldiga att lämna fingeravtryck, oberoende av det faktum att de kanske levt i Japan i två, tre generationer.

För Mozasus son Solomon, utbildad på en dyr engelskspråkig snobbskola blir livets första fingeravtryckstagning en chock, en insikt att han aldrig kommer att räknas som japan. När han senare, med en fin amerikansk examen i bagaget, jobbar för en brittisk investeringsbank i Japan tror han att han har lyckats besegra fördomarna. Bara för att inse att han har fel: en gång korean, alltid korean.

Berättelsen om släkten Baek är så upprörande, angelägen och stark att man som läsare till och med överser med författarens platta språkbehandling. Att samtliga koreaner – till och med gangstern Koh Hansu – framställs som goda och rättrådiga, medan endast de japaner som själva är marginaliserade i samhället beter sig anständigt mot koreanerna skorrar dock. Så var det förstås inte och så är det inte i dag heller. Men det är tillräckligt upprörande att rasismen fortfarande är så utbredd och inbyggd i det officiella Japans sätt att betrakta den bofasta koreanska minoriteten. Just därför önskar jag ”Pachinko” många läsare.

Annons
Annons
Annons
Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons