Annons

Japansk forskare kan läsa av dröm – knäckte koden

Ett japanskt forskarlag har lyckats att identifiera vad en människa drömmer om, exempelvis en hund.
Ett japanskt forskarlag har lyckats att identifiera vad en människa drömmer om, exempelvis en hund. Foto: IBL

Tack vare magnetkameror och en genial idé har ett japanskt forskarteam lyckats avläsa vad människor drömmer om medan de sover. Ett avgörande genombrott – som också öppnar dörren till en obekväm etisk domän.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

REM-sömnen och drömmarna

I natt blev du fullständigt psykotisk. Och det lär du bli igen när du somnar i kväll. Ifall du skulle komma på dig själv med något liknande då du var vaken skulle du säkert överväga att söka hjälp. Men det hjärntillstånd som kallas för REM-sömn och den därmed sammanhängande upplevelse som kallas drömmar, är en fullt normal biologisk och psykologisk process och har dessutom en grundläggande betydelse för våra sätt att fungera, av skäl som först nu börjar stå klara. Det ska vi titta närmare på nu.

På 1950- och 1960-talet fick forskningen en allmän bild av den hjärnvågsaktivitet som bygger upp REM-sömnen genom mätningar med elektroder på människors huvuden. Men vi fick vänta till början av 2000-talet, då tekniska framsteg inom neuroradiologin gjorde det möjligt att ta fram bilder av hjärnan under arbete, innan vi också kunde studera REM-sömnen i storslagna, tredimensionella bilder. Det var värt all väntan.

De nya metoderna och de insikter som följde med dem gjorde, bland mycket annat, att mattan en gång för alla rycktes undan för Sigmund Freud och hans ovetenskapliga idéer om att drömmar på något sätt skulle vara uttryck för undertryckta önskningar, en föreställning som varit stark inom psykiatrin och psykologin i omkring hundra år nu. Freud hade förvisso mycket att lära oss, men hans idévärld hade också allvarliga brister, som bland annat fick forskningen att vända sig bort från naturvetenskapens landvinningar. Dagens mer upplysta, neurovetenskapliga syn på REM-sömnen har dock till slut givit upphov till vetenskapligt prövbara teorier och kunskaper om hur vi drömmer (till exempel frågor om huruvida drömmar är logiskt fattbara, om de är visuella och vilken emotionell betydelse de egentligen har) och om vad vi drömmer (till exempel i vilken mån drömmarna har att göra med våra vakna erfarenheter eller bör betraktas som helt egna, nya erfarenheter). Vi har rentav börjat ana svaret på den mest fascinerande gåtan i all sömnforskning – och kanske all vetenskap överhuvudtaget – nämligen varför vi drömmer, alltså vilken funktion drömmarna har under REM-sömnen.

Annons
Annons

För att tydliggöra vilken betydelse hjärnscanningstekniken haft för vår förståelse av REM-sömnen och drömmandet kan vi gå tillbaka till liknelsen med idrottsarenan i kapitel 3. En mikrofon som hängs upp ovanför en stadion kan ge ett mått på hela publikens sammanlagda aktivitet. Men det går inte att förstå upptagningen i detalj. Du kan inte avgöra huruvida det ena läktarsegmentet vrålar högt och segmentet intill är mer lågmält eller kanske knäpptyst. När man mäter hjärnaktivitet med elektroder på någons huvud lider man samma brist på specificering. Men på de bilder som man får med magnetisk resonanstomografi (MRI) blandas rumsnivåerna inte samman. En magnetkamera kan effektivt skiva upp arenan (hjärnan) i tusentals små, hanterbara partier, lite som de enskilda pixlarna på en skärm, och sedan mäta aktiviteten inom lokala läktarsegment (hjärnceller). Dessutom kan magnetkameran följa och åskådliggöra denna aktivitet i tre dimensioner och på hjärnans samtliga nivåer.

Genom att sätta människor i magnetkameror har jag och många andra forskare kunnat observera de häpnadsväckande förändringar i hjärnaktivitet som inträffar då människan glider över i REM-sömn och börjar drömma. För första gången har vi kunnat se på medan de mest djupliggande, undangömda delarna av hjärnan vaknar då REM-sömnen och drömmarna tar över.

Otaliga delar av hjärnan skiner upp i MRT-scannern då REM-sömnen tar över, vilket antyder en häftig aktivitetsökning.

Under den drömlösa, djupa NREM-sömnen uppvisar kroppens generella metaboliska aktivitet en blygsam nedgång, jämfört med hur det ser ut hos en person som vilar men är vaken. Någonting helt annat sker då personen går över i REM-sömn och börjar drömma. Otaliga delar av hjärnan ”skiner upp” i MRT-scannern då REM-sömnen tar över, vilket antyder en häftig aktivitetsökning. Närmare bestämt är det i fyra hjärnkluster som aktiviteten stegras när man börjar drömma under REM-sömnen: (1) i de visuospatiala regionerna i hjärnans bakre delar, vilka möjliggör komplexa synförnimmelser; (2) i motoriska barken, som är inblandad i muskelrörelser; (3) i hippocampus och de kringliggande delarna som vi behandlat tidigare och som stöder din minnesförmåga; och (4) i hjärnans djupa känslocentra – amygdalan och gördelvindlingen (ett vävnadsband som ligger utsträckt ovanför amygdalan längs hjärnans insida), vilka hjälper dig att skapa och hantera känslor. Dessa känslocentra är i själva verket upp till 30 procent mer aktiva under REM-sömnen än när du är vaken!

Annons
Annons

Eftersom REM-sömnen hänger samman med aktiva, medvetna drömförnimmelser var det kanske inte så överraskande att den gav upphov till intensiva hjärnaktivitetsmönster. Mer förvånande var att den också åtföljdes av en tydlig nedstängning av andra områden i hjärnan, nämligen de kringskurna delarna på prefrontala barkens vänster- och högerflank. För att hitta dessa ställen kan du sätta fingrarna ungefär i pannans övre ytterkanter, ungefär fem centimeter ovanför ögonvrån (som när en spelare i ditt lag precis har bommat öppet mål). På hjärnscanningen förvandlades de här delarna till ett slags isblå klumpar, vilket förklarade för oss att de hade en starkt minskad aktivitet under den i övrigt mycket aktiva REM-sömnen.

Som framgått tidigare fungerar prefrontala barken lite som en chef på hjärnkontoret. I synnerhet vänster och höger sida av prefrontala barken är viktiga för det rationella tänkandet och det logiska beslutsfattandet, något som sker genom att de ”skickar instruktioner” till primitivare, djupt liggande hjärncentra, bland annat de som styr känslor. Det är alltså denna funktion, som annars upprätthåller din förmåga att tänka på ett ordnat, logiskt sätt, som tillfälligt slås ut varje gång du går in i REM-sömnens drömtillstånd. REM-sömnen utmärker sig således med en påtaglig aktivering av de visuella, motoriska, emotionella delarna av din hjärna samt av de delar som hanterar dina personliga minnen, men också av sänkt aktivitet i de regioner som styr förnuft och logik.

Tack vare MRT-tekniken hade vi till sist fått vår första, vetenskapligt grundade visualisering av hela hjärnan i REM-sömn. Även om metoden ännu var en aning klumpig och rudimentär var det tydligt att vi hade gått in i en ny era i vår förståelse av REM-sömnens funktionssätt, en förståelse som inte var tvungen att utgå från personligt präglade, diffusa förklaringar av äldre drömteorier som Freuds.

Annons
Annons

Vi kunde nu uppställa tydliga, vetenskapliga hypoteser som var möjliga att falsifiera eller bekräfta. När vi mätt en persons hjärnaktivitetsmönster under REM-sömnen kunde vi, precis som tidigare, väcka dem och få en drömrapport, men nu kunde vi också läsa av hjärnscanningen och med precision förutsäga vilken sorts drömmar personen haft innan han berättat det för oss. Om hjärnan uppvisat begränsad motorisk aktivitet men mycket visuell och emotionell aktivitet, så torde drömmen haft få rörelser men varit full av synbara föremål och scener och starka känslor – och tvärtom. Resultaten av den här sortens experiment var så tydliga att vi med stor säkerhet kunde avgöra vilken form eller natur en persons dröm haft – starkt visuell, motorisk, full av känslor eller fullständigt irrationell och bisarr – redan innan personen berättade det för forskarassistenten.

Det var en revolution i sig, men en fundamental fråga var ännu obesvarad: Kan vi på liknande sätt förutsäga innehållet i någons drömmar, det vill säga vad en person drömmer om (till exempel en bil, en kvinna, mat)?

Ett japanskt forskarlag under ledning av Yukuyasu Kamitani vid Institutet för högre telekommunikationsforskning i Kyoto, hittade ett genialt sätt att besvara frågan. I princip var de först ut med att knäcka drömkoden, något som också öppnade dörren till en ganska obekväm etisk domän.

De personer som deltog i experimentet gav sitt medgivande till det som skulle göras, vilket är av betydelse. Och än så länge är resultaten helt preliminära eftersom undersökningen gjordes på endast tre personer. Men de var mycket tydliga. Forskarna riktade in sig enbart på de korta drömmar som vi brukar ha precis då vi somnar in, alltså inte på REM-sömnsdrömmar (metoden ska dock inom kort användas också vid REM-sömn).

Annons
Annons

Forskarna satte varje deltagare i en magnetkamera flera gånger under flera dagar. Varje gång deltagaren somnade väntade de en kort stund medan de mätte personens hjärnaktivitet, varpå de väckte deltagaren, som fick avge drömrapport. Därefter lät de personen somna om och upprepade så proceduren. Forskarna fortsatte tills de samlat in hundratals drömrapporter och sammanhängande foton på deltagarnas hjärnaktivitet.

Kamitani och hans forskargrupp sorterade alla drömrapporterna utifrån huvudsakligt innehåll tills de stod med 20 olika huvudkategorier som motsvarade det vanligaste innehållet i deltagarnas drömmar, så som bilar, datorer, män, kvinnor och mat. För att få en kontrollpunkt för hur deltagarnas hjärnaktivitet såg ut då de uppfattade den här sortens visuella bilder när de var vakna, valde forskarna ut några riktiga fotografier som motsvarade varje kategori (bilder på typiska bilar, män, kvinnor, och så vidare). Deltagarna fick sedan lägga sig i magnetkameran och titta på bilderna i vaket tillstånd samtidigt som forskarna studerade deras hjärnaktivitet. Med de vakna hjärnaktivitetsmönstren som ett slags schablon började Kamitani leta efter liknande mönster i den hjärnaktivitet de uppmätt hos de sovande försökspersonerna. Det påminde lite om DNA-matchning vid ett brott: kriminalteknikerna tar ett DNA-prov på offret på brottsplatsen och försöker sedan att matcha det med en myriad andra prover.

Med hjälp av magnetkameratekniken lyckades de japanska forskarna uppnå en betydande träffsäkerhet i förutsägelserna av innehållet i deltagarnas drömmar, också när de saknade all sorts vägledning från drömrapporter. Utifrån sina schablondata kunde de avgöra om den sovande drömde om en man eller en kvinna, en hund eller blommor eller en kniv. I princip läste de deltagarnas tankar, eller snarare deras drömmar.

Annons
Annons

Metoden är långt ifrån fullständig. Den kan i dag inte hjälpa oss att bestämma exakt vilken man, kvinna eller bil en person drömmer om. Till exempel hade jag en dröm nyligen som helt skamlöst kretsade kring en fantastisk 1960-talsbil, en Aston Martin DB4, och det hade man aldrig kunnat ana i magnetkameran. Men även om man inte hade kunnat se exakt vilken bil jag drömde om så skulle man ändå ha kunnat se att jag drömde om en bil, och inte en dator eller en hund, och det är ju ändå ett häpnadsväckande framsteg. Metoden kommer nu bara att förbättras tills vi en dag är fullt förmögna att avkoda och visualisera drömmar.

Som privatperson, snarare än som forskare, måste jag erkänna att det här också ingjuter vaga obehagskänslor. En gång i tiden var drömmarna våra egna. Vi kunde själva avgöra om vi skulle dela med oss av drömmarna till andra eller inte och i så fall vilka delar vi skulle berätta om och vilka vi skulle förtiga. I de här experimenten hade deltagarna som nämnts gått med på förutsättningarna. Men om metoden en gång får en fortsättning utanför vetenskapen, i den filosofiska och etiska sfären? Bland många potentiella komplikationer kan man tänka sig att vi då måste börja diskutera äganderätten över denna process som få personer har viljestyrd kontroll över – drömmen. Ska vi då hålla drömmaren ansvarig för sina drömmars innehåll? Och skulle det vara rättvist att döma någon utifrån det, när de själva inte är drömmarnas medvetna arkitekter? Men om de inte är det, vem är det i så fall? Ett svårfångat och obekvämt ämne.

ur ”Sömngåtan” av Matthew Walker, professor i neurovetenskap och psykologi vid Berkeley University i USA. Översättning: Nils Håkanson.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons