Annons

Thomas Ek:Jarl Hemmer sökte idyllen i krigets skugga

Både finska inbördeskriget och vinterkriget kom att prägla Jarl Hemmers författarskap. Ändå förblev han en idylliker, vilket snarast kan tolkas som resultatet av en medvetenhet om livets bräcklighet. I dag är det 70 år sedan den finlandssvenske poeten tog sitt liv.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jarl Hemmer (1893–1944).

Foto: ARKIVET VID SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLANDBild 1 av 1

Jarl Hemmer (1893–1944).

Foto: ARKIVET VID SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLANDBild 1 av 1
Jarl Hemmer (1893–1944).
Jarl Hemmer (1893–1944). Foto: ARKIVET VID SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND

I år är det 100 år sedan den finlandssvenske författaren Jarl Hemmer (1893–1944) debuterade med diktsamlingen ”Rösterna”. Att jubileet sammanfaller med 100-årsminnet av första världskrigets utbrott är en händelse som ser ut som en tanke. Hemmers författarskap kom nämligen att utspela sig mellan två världskrig. Han begick självmord 1944, strax efter det så kallade fortsättningskriget i Finland.

Under sin livstid var Hemmer ett stort namn, inte bara i Finland och Sverige utan också i de övriga nordiska länderna. Han var till och med aktuell för Nobelpriset i litteratur. Men ett författarskaps konjunkturer är svåra att förutse. Jarl Hemmer var idylliker, ett faktum som förmodligen påverkat värderingen av hans författarskap; idyllen har i vår tid inte så hög status.

Annons
Annons

Det finska inbördeskriget intar en central roll i Jarl Hemmers författarskap. Diktsamlingen ”Ett land i kamp” kom ut våren 1918, omedelbart efter det att de vita tågat in i Helsingfors. Några av dikterna hade dessutom spritts i hemlighet på den vita sidan innan de trycktes. I debutsamlingen framträdde Hemmer som en diktare som hade nära till idyllen, men redan i inledningsdikten i ”Ett land i kamp” tar han farväl till idyllen: ”Farväl, ni blida, doftande idyller, / vi ses väl aldrig mer! / En stormens mörka kör mitt öra fyller, / och blod och brand mitt öga ser. / Det spröda skönhetssken, vårt liv förgyller, / har brunnit ner.”

I Hemmers dikter märker man den rörelse mot myten och det kultiska som kännetecknade första världskrigets värld. Men man märker också en mental militarisering och intellektuell brutalisering som kännetecknade en stor del av den europeiska litteraturen under krigsåren. Dikterna i ”Ett land i kamp” visar upp en provkarta på grova tillmälen. De röda kallas omväxlande för vilddjur, rebeller, hetsare, förrädare, svartmän, pack, rovdjur och nidingar.

Det farväl till idyllen som Hemmer tog skulle visa sig vara förhastat. Idyllen skulle snart återkomma, men i delvis annorlunda skepnad. Med tanke på den hätska tonen i ”Ett land i kamp” är det förvånande att Hemmer redan året därpå är redo för en uppgörelse med sina egna åsikter. För som en första försoningsgest måste man uppfatta den brett anlagda, utopiska dikten ”Drömmen om ön”. Hemmer har säkert inspirerats av både Frödings ”Atlantis” och Levertins ”Ithaka”. Men dikten skulle nästan kunna utspela sig på en ö långt ute i det finlandssvenska havsbandet, en fulländad sommardag med molnfri himmel. Men bara nästan, för även om det här inte är frågan om ett sjunket Atlantis, så är det en ö som ligger utanför vår horisont, en ö dit det inte går några skärgårdsbåtar: ”Längre än måsarna flyga / på morgonens flammande vingar, / längre än middagens strömoln / segla sin tindrande snö – / längre därborta ligger / skumbekransad och ljusomspunnen, / ständigt letad men aldrig funnen, / drömmarnas höga ö.”

Annons
Annons

Till denna lycksalighetens ö vill Hemmer bjuda ”förlorade från jorden”. Med tanke på de händelser som ligger närmast i tiden så är det ingen tillfällighet att det första mötet sker mellan två soldater: ”Nu möttes de. Men ingendera höjde / en väpnad hand till anfall och försvar. / De hälsade varandra tyst och dröjde, / och kring dem växte vidden stor och klar. / De logo mot varandra ljust och gott, / som om de båda längesen förstått / att liv var liv med sina egna lagar. / De lyssnade, som om i soligt blått / en klocka ringde helg och höga dagar. / Och uppåt höjderna i dagens brand / de gingo såsom bröder hand i hand.”

I inbördeskrigets skugga skulle idyllen också komma att få ett nytt existentiellt djup. Sommaren 1919 skriver Hemmer dikten ”Döda vänner”. Hemmer drabbades av svåra förluster under åren kring inbördeskriget, under kort dikt gick tre av hans närmaste vänner bort. En av idyllens viktigaste egenskaper är dess förmåga att härbärgera döden och sorgen inom sina ramar. Detta förhållande är också tydligt i många av Hemmers idyller där döden ofta spelar en viktig roll som klangbotten.

I ”Döda vänner” målar han upp en klassisk idyllscen. Diktaren sitter ensam ”i den klargröna skuggan / under äppelträden på backen vid havet”. Solen står högt på himlen. Det är när livet är som vackrast, som mest intensivt, som tankar på döden kan infinna sig. För Hemmer tar döden gestalt i de döda vännerna som kommer på besök: ”De kommo som skuggor, och gräset / rörde sig icke, där de gingo. / De satte sig stumma. På några / skymtade dystra banesår, / men alla voro de bleka. / De satte sig ned i en krets kring mig, / och vi nickade stilla till varandra.” Idyllen gav Hemmer den kraft han behövde för att bearbeta sorgen och saknaden efter sina vänner. Det är en ung diktare som skriver ”Döda vänner”. Dödsmedvetenheten delade Hemmer med många i sin generation.

Annons
Annons

**Jarl Hemmer är långt ifrån ensam **om att lyfta fram idyllens värde i krigstid. I ett brev frågar sig Hans Ruin: ”En blomma i en skogsbacke, förlorar den något av sitt värde för att kanonerna dundrar? Ökar inte tvärtom dess värde? Påminner den inte oss om hur livet borde vara, om allt vi mist.” Även Elmer Diktonius har varit inne på samma linje: ”det är vår ära, vår plikt och vårt trots att bombardera blodets kanoner med lugnets blommor”.

Men idyllen kan också vara ”en väpnad idyll”. Tydligast framgår det hos Anders Österling. I sin artikel ”Idyllens värnplikt” konstaterar han: ”Det kan ju låta som ett hån att f.n. tala om idyllen. Den är hårt beträngd överallt i Europa, den irrar omkring bland förbrända hus och på kalhuggna marker, den har evakuerats från sin hemvist.” Poängen hos Österling är att det är just då som idyllen paradoxalt nog kan göra störst nytta genom att vara en motvikt till krigets värld.

I ett brev till sitt förlag Bonniers sommaren 1938 konstaterar Jarl Hemmer att han och miljoner andra tycks leva ”i en känsla av apokalyptisk skymning, nu när all den elementäraste människorätt gått under.” Sommaren därpå har situationen förvärrats ytterligare: ”I dagarna kan ju kriget bryta ut, och då ha väl poesiens fjärilar ingenting att skaffa i stormen.”

Den 30 november 1939 bryter vinterkriget ut. Jarl Hemmer anmäler sig som frivillig. Vännen Harry Blomberg beskriver här uppdraget som anförtros honom: ”Han kröp ner i ett valv som telefoncensor. Där satt han i en katakomb med lurarna för öronen och lyssnade till krigets alla ord, de hoppfulla och bestörta, de stolta och hjärtskärande. Han blev en bild av diktaren som i sin ensamhet har livets alla dissonanser kämpande inom sig och måste genomlida de mångas liv.” På grund av sina färdigheter i skytte utsågs han senare till instruktör för frivilliga i förband ute i skärgården.

Annons
Annons

Jarl Hemmer gav ut en samling krigslyrik även under detta krig. En enig kritikerkår lyfte fram dikten ”Soldatpsalm” som den starkaste dikten i samlingen ”Du land” (1940). Dikten skevs medan bomberna föll över Borgå den 13 februari 1940 och var färdig med en gång. Så här lyder de två sista stroferna: ”Ej frågar du, ej frågar jag / om våra städer dag för dag / av brand och spillror bräddas, / blott landet, landet räddas. // O Gud, som detta kors oss gav, / tag från oss allt vi hålla av, / slit sönder sista bandet, / men rädda landet, landet!” Den religiösa, närmast sakrala stämningen i dikten känns igen från hans tidigare dikter under inbördeskriget

Vinterkriget efterträddes av fortsättningskriget (1941–44), men i detta krig deltog Hemmer inte. Hans hälsa hade försämrats och han frikallades. I en sen dagboksanteckning gjord på tröskeln till 1944 skriver han: ”Allt är så tröstlöst nu, att varje sann nyårsbetraktelse skulle bli en klagolåt. Mitt land, hela världen och jag själv personligen… inte en glimt av ljus. Bäst att tiga därför.” Jarl Hemmer tog sitt liv på Finlands självständighetsdag den 6 december 1944.

Men vilken typ av idylliker var då Jarl Hemmer? Hur ser den hemmerska idyllen ut? Svaret är att det inte finns någon enhetlig bild. I ungdomen var idyllen för Hemmer på många sätt en lovsång till livet. I en dikt som ”Under häggarna” är han *den livsberusande idyllikern *som njuter av ögonblickets staka närvaro. Idyll och förälskelse är här intimt förknippade med varandra. Men tidigt i livet fick idyllen också mörka stråk. Idyllen kom inte alltid till honom av sig själv, den var ett tillstånd han måste erövra. Han blev nu också den melankoliske idyllikern. Idyllen var inte längre lika oskuldsfull utan impregnerad av död och förluster. Slutligen nådde han i slutet av sitt liv fram till den avskalade enkelheten i diktsamlingar som ”Helg” och ”Nordan”, ett stadium som man kan kalla den mogne idyllikern. Hemmers tidigaste idyller utlöstes ofta av upplevelser av ljus och skönhet i stunden, men hans idyller genomgår alltså en utveckling där ljuset efter hand får andra schatteringar, blir mildare, och snarare vetter mot insikt och försoning.

Annons
Annons

**Jarl Hemmers liv och dikt **är ett bevis på att idyllen inte enbart behöver handla om flykt och tröst, utan också kan vara ett aktiv sätt att bekämpa destruktiva krafter, både inre och yttre. Ibland framställs idylliker som helt blinda för världen omkring dem. I själva verket kan idyllen snarare ses som ett resultat av en medvetenhet om livets bräcklighet, än av en omedvetenhet om livets mörka sidor. Under krig och orostider framstår det som särskilt viktigt att värna livets ljusa sidor. Det är ingen tillfällighet att Vergilius skrev ”Georgica” i anslutning till ett inbördeskrig, eller att Anders Österling skrev ”Idyllernas bok” mitt under första världskriget.

Vi befinner oss i dag långt från de arkadiska ängar dit Theokritos förlade sina första idyller, men likheten mellan oss och de människor som levde då är större än skillnaderna. Människans grundritning består, därför finns också behovet av idyller kvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons