Annons

Jelinek avlyssnar ett sårigt Europa

Ester Claesson, Petra Fransson och Daniel Nyström repeterar ”Winterreise” på Teater Galeasen.
Ester Claesson, Petra Fransson och Daniel Nyström repeterar ”Winterreise” på Teater Galeasen. Foto: Lars Pehrson

Krisens Europa är i fokus i två högaktuella pjäser av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Teater Galeasen spelar ”Winterreise” och på Folkteatern i Göteborg har ”De skyddsbehövande” delvis världspremiär.

Under strecket
Publicerad

Flyktingströmmar, ökande främlingsfientlighet och alltmer stängda gränser. Och en fråga om vem som värderas högst. Europa är i kris och tematiken tar sig nu även upp på teaterscenerna, som i britten Anders Lustgartens ”Lampedusa” i regi av Dritëro Kasapi. Den pjäsen, som hade Sverigepremiär på Kulturhuset Stadsteatern i januari, skildrar flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet. Inte förvånande har även den kontroversiella, österrikiska författaren Elfriede Jelinek gett sig in i samtiden. Extra tydligt är det i ”De skyddsbehövande”, som hade urpremiär 2014 i tyska Mannheim.

När Yngve Dahlberg, som sätter upp pjäsen på Folkteatern i Göteborg, fick nys om att Elfriede Jelinek hade skrivit en pjäs om flyktingströmmarna kände han direkt att han ville sätta upp den.

– Det som sker nu påverkar hela vår identitet. Klart den här frågan ska upp på scenen, säger han.

”De skyddsbehövande” är en stark kritik mot fästning Europa. Med inspiration från Aiskylos antika tragedi ”De skyddssökande”, vittnar flyktingar om det som drabbat dem. I en uruppläsning av Thalia Theater i Hamburg 2013 framfördes flyktingarnas klagokör av verkliga flyktingar från Lampedusa.

Annons
Annons

I höstas skrev Jelinek till tre delar på manuset för att fånga det som skedde under 2015. Yngve Dahlberg upplever att hon är ännu mer akut i de nya styckena, som kommer att få världspremiär på Folkteatern.

– Det känns som om hon verkligen har skrivit under dagarna när det sker, när hon hörde om det i medierna. Hon har tagit del av flyktingarnas färd över haven och tar upp frågor som: ”Vad är Europa? Hur ser vi på den världsdelen?”

Yngve Dahlberg konstaterar att hela det enorma manuset, som trots allvaret är fullt med humor och satir, motsvarar ungefär tre pjäser. Det gäller därmed att stryka. Han har tonat ned det som handlar om Jelineks hemland, Österrike, och fokuserar på frågan om människovärde.

– Vi har börjat tumma på de mänskliga rättigheterna, som skrevs ned efter andra världskriget. Medborgarskap har blivit ett kännetecken för vilka mänskliga rättigheter en människa kan räkna med, det var inte så det var tänkt. Nu verkar det som om svenskar eller européer ska ha mer rättigheter än människor som kommer från länder som Syrien eller Irak. Det är därför Jelinek gör en koppling till Aiskylos ”De skyddssökande”. Den pjäsen tar också upp frågor om demokrati, i det antika Grekland, och vilka rättigheter människor på flykt ska ha.

Även i en annan Sverigeaktuell pjäs av Jelinek, på Teater Galeasen i Stockholm, skildras ett Europa av i dag. I ”Winterreise”, som spelats flitigt på tyska sedan urpremiären i München 2011, skymtar Elfriede Jelineks eget liv i gestaltningen av ett land och en kontinent där man låser in flickor i källare och där främlingskapet ökar. Pjäsen bygger på Jelineks favoritkompositör Franz Schuberts tonsättningar av Wilhelm Müllers dikter i ”Winterreise”.

Annons
Annons

– Det finns så mycket humor och ironi i ”Winterreise”. Det är samtidigt en nattsvart skildring av Europas nedstigning i hopplöshet. Ett Europa som stänger in sina flickebarn i källare men som även stänger in sig självt. Det gör den så mångbottnad, säger regissören Christina Ouzounidis.

Ouzounidis har tidigare mest satt upp sin egen dramatik. Om hon ska regissera någon annans texter är det förstås Elfriede Jelineks, förklarar hon när vi ses efter en repetition. Hon känner igen sig i hur Jelinek jobbar med texten, i det rytmiska och musikaliska bygget och i hur själva formulerandet och språket spelar en huvudroll.

Elfriede Jelineks pjäser innebär en utmaning, eftersom det är stora sjok med text utan klara roller. Vid urpremiären i München användes bara hälften av texten till ”Winterreise”. Men Christina Ouzounidis betonar att hon har lättare för att sätta upp Elfriede Jelinek än exempelvis August Strindberg.

– Jag tycker ofta det är problematiskt med ett narrativ, delvis för att det inbjuder till en idé om en gemensam historia som kan provocera mig något oerhört. Det kan lätt kännas uteslutande. Då är Jelineks pjäser mycket mer inkluderande.

Christina Ouzounidis kommer i sin uppsättning att lyfta fram bilden av Europa och vad Europa gör mot sig självt.

– Manuset känns ännu mer i tiden nu än när det skrevs, det har blivit så konkret med murarna och källarna. Det handlar om ett postkolonialt samhälle som inte alls är postkolonialt utan högst kolonialt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons