Annons

Namnet på Sapfos dotterJesper Svenbros poesi öppnar dörrar till antiken

Jesper Svenbro (född 1944) är poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han sitter på stol nr 8 i Svenska Akademien.
Jesper Svenbro (född 1944) är poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han sitter på stol nr 8 i Svenska Akademien. Foto: Stefan Tell

Dikten lämnar utrymme åt en prövande nyfikenhet när Jesper Svenbro beger sig till Sapfos omgivningar på Lesbos. I poesin kan plötsligt Miles Davis musik klinga samman med verser som knyter an till antiken.

Under strecket
Publicerad

Namnet på Sapfos dotter

Författare
Jesper Svenbro
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonnier
ISBN
9789100172947

124 sidor

”Som ett kulturantropologiskt laboratorium”. Så beskrivs den skrivna miljön i Jesper Svenbros nya diktsamling, ”Namnet på Sapfos dotter”. Man kunde tänka sig andra metaforer. Kanske ”utgrävningsplats” eller ”arkiv”, eftersom det handlar om en läsning av det förflutnas fragment. Men labbet motiveras av att det är en ”experimentell” kulturantropologi som ska utövas, där den ”poetiska impulsen … ges företräde framför den filologiska”, som det heter i bokens noter.

Vad detta inte minst påminner om är den lekfulla och sällsynt fruktbara utväxling mellan akademisk praktik och poesi som i decennier präglat Svenbros verksamhet. Det rör sig i bägge fallen om ett glimrande och resonansrikt kunskapande på skiftande men inte helt olikartade instrument.

På samma sätt utgör den nya samlingens undersökningsområde en konstant i författarskapet. Så sent som 2015 gav Svenbro ut en bok med Sapfostudier från ett halvt sekel, ”Sapfo har lämnat oss”. Denna gång är det Sapfos omgivningar på ön Lesbos ungefär 600 år före vår tideräkning som fokuseras. För hur ska vi någonsin kunna förstå hennes poesi om den inte ges ett sammanhang? Utan ett sådant förblir den en ”hieroglyf”, som det står i samlingens andra dikt.

Annons
Annons

Dikten heter ”Andra prologen till Charaxos-dikten”, och lånar sitt namn från Sapfos äldsta bror och därmed en av huvudpersonerna här. En annan är Charaxos hustru, den före detta slavinnan och hetären Dóricha. Deras kärlek och bröllop bildar en symboliskt vägande omständighet i den historia om samhälle, kultur, strid och försoning som tar form, och vars trådar leder tillbaka till det trojanska kriget. En annan viktig figur är förstås Sapfos dotter Kléis. Vad säger hennes namn – ett epitet vars innebörd kretsar kring ”eftermälet” – om modern?

En meteor

är Sapfos namn, ogenomträngligt,

främmande. Om vi vill veta något om Sapfo,

har vi mer att hämta i det epitet

som sammanfattar hennes bedrift, –

i det epitet

hennes dotter Kléis gavs att bära som namn.

Frågan besvaras alltså i poetisk form, men den formuleras explicit som en uppgift att lösa i en av de nio ”examensuppgifter” Svenbro lagt in i sin bok. Det kan utöver ”Det grekiska namngivandes antropologi” handla om ”Dionysoskulten på Lesbos” eller ”Lesbos’ politiska och militära historia i poeten Alkaios’ epok” – ”du”, det vill säga poeten, ”har fyra timmar på dig för att lösa uppgiften”. Dessa humoristiskt hopsnickrade, men motiverade tvång för skrivandet samspelar med andra, till exempel de versmått – alkaisk och sapfisk strof – som formar många av samlingens stycken.

Om allt detta kan framstå som intrikat, präglas dikterna ändå av ett slags lugn och tålmodig öppenhet inför myllret av enskildheter; av en prövande nyfikenhet som poesin kanske lämnar större spelrum åt än forskningen. På samma sätt får egna minnen och associationer en friare roll, varför inte bara Richard Burton och Elizabeth Taylor, utan också Miles Davis musik kan svepa in på den antika scenen.

Givetvis är det svårt att skriva historia utan att också samtiden och den egna utsiktspunkten på något sätt aktualiseras. Att Lesbos och det östra Medelhavet i dag är scen för helt andra moraliskt och politiskt laddade skeenden nämns bara kort i en dikt – ett omnämnande som förvisso etsar sig fast. Det som främst alstrar energi i Svenbros poesi är dess förmåga att öppna nya dörrar i historiens flytande arkitektur. Den visar hur vindlande och givande läsningen av det förflutna kan vara, men också att den inte har något slut. Det finns faktiskt något hoppfullt i det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons