Annons

Jessica Schiefauer: ”Jag söker mig till gränserna”

Två av tre böcker har fått Augustpriset. Efter premiären av ”Pojkarna”, filmatiseringen av hennes andra roman, vet Jessica Schiefauer dessutom att hennes litteratur kan rädda liv.

Under strecket
Publicerad

Jessica Schiefauer

Foto: Olof OhlssonBild 1 av 2

Efter att ”Pojkarna” fått Augustpriset kunde inte Jessica Schiefauer begripa hur hon skulle kunna toppa Augustprisade ”Pojkarna”. Men efter att hon intalade sig själv att ”När hundarna kommer” skulle bli hennes sista bok för unga vuxna gick det att skriva. ”Jag låtsades att jag slog underifrån igen.”

Foto: Olof OhlssonBild 2 av 2

Jessica Schiefauer

Foto: Olof OhlssonBild 1 av 1
Jessica Schiefauer
Jessica Schiefauer Foto: Olof Ohlsson

Hon skulle bli fotograf. Sedan språklärare, för det var ju alla i hennes släkt. Så läste en lärare på universitetet en novell hon hade skrivit. Efter det följde år på skrivarskolor och ett ”sladdrigt manusutkast” som blev refuserat, minst 30 gånger. Till sist kände Jessica Schiefauer att hon måste få det antaget.

– Jag hade lagt så många år och så mycket studielån på den berättelsen. Mina kompisar började bli klara med sina utbildningar och hade fått normala löner och där stod jag och mådde dåligt.

Trägen vinner. 2009 kom Jessica Schiefauers debut, ungdomsromanen ”Om du var jag”.

Allt det där utspelar sig som i en annan tid. För 2011 var det dags för hennes andra bok, den originella, djärvare ”Pojkarna”, resultatet av att hon efter den mer traditionella debuten var fruktansvärt trött på det realistiska och hur en ungdomsroman ”skulle” se ut.

Annons
Annons

– Jag insåg att om det skulle vara värt att skriva måste jag få göra vad jag vill. Efter det blev skrivandet ett slags motståndshandling.

Boken, som är mer fantasispäckad, berömdes av kritiker och tilldelades Augustpriset som årets bästa svenska barn- och ungdomsbok. Plötsligt kunde hon vara författare på heltid.

Framgångarna, som hon fortfarande förundras över, fortsatte. I höstas gavs ”När hundarna kommer” ut. Även den fick – smått sensationellt – Augustpriset.

Vi ses på Jessica Schiefauers favoritkafé i centrala Göteborg. Hon verkar först lite morgontrött, men när hon hämtat sin latte, för att hon ”måste ha kaffe nu”, vänder det. Snart pratar hon på med värme om sina ämnen.

I just det här hörnet, omgiven av det vackra kaklet i olika mönster, sitter hon ofta och skriver. Fast nu är hon inne i ett ”utåtriktat skov”. För ”Pojkarna” har just haft filmpremiär. ”Jessica Schiefauer är en av våra allra mest begåvade författare och tycks möta sin briljanta like i Alexandra-Therese Keining”, skrev SvD:s recensent, som kallade filmatiseringen för ”en av de mest realistiska ungdomsskildringarna sedan ’Fucking Åmål’”.

Alexandra-Therese Keining står för både manus och regi, men Jessica Schiefauer har varit involverad och läst manuset.

– Varje gång jag läste en ny del av manuset och insåg att det var min Bella, Kim och Momo som de suttit i många timmar och jobbat med började jag lipa. Det var en sådan kärlekshandling.

”Pojkarna” är – både som film och bok – en magisk, feministisk berättelse om de tre tonårsflickorna Momo, Bella och Kim. Livet hade kunnat varit rätt bra om det inte sträckt sig längre än till deras radhusområde. Men i skolan är verkligheten mörkare, där begår killarna övergrepp som lärarna inte verkar se, stirrar på dem med förakt och ropar hora och fitta efter dem.

Annons
Annons

En dag upptäcker flickorna en ny blomma i Bellas växthus. Den visar sig ha oanade krafter, en droppe förvandlar dem till pojkar. För Kim innebär upptäckten en insikt om att hon är inte född till den hon vill vara.

Ett tag funderade Jessica Schiefauer på att ge de tre flickorna superhjältekrafter.

– Men då insåg jag att vad man ser som makt i högstadiesexismen, det är ju pojkkroppar.

Vad hade det betytt för dig som ung om du fått prova att ha en pojkkropp?

– Det är svårt att se sig i retrospektiv. Jag har aldrig upplevt könsdysfori, att jag känner att det andra könets kropp vore min. Däremot har jag upplevt fruktansvärt mycket frustration över hur den här kroppen, som kvinna, begränsar och frihetsberövar mig, säger hon med en intensiv, mörk blick i de svarta glasögonen och berättar att den upprördheten var en viktig utgångspunkt för ”Pojkarna”.

Efter filmpremiären sa Saga Becker, som vann en Guldbagge för huvudrollen i filmen ”Nånting måste gå sönder”, att ”Pojkarna” kommer att rädda liv. Just sådana reaktioner har Jessica Schiefauer redan mött, även om transtemat sällan nämndes i recensionerna av boken. Sedan filmen börjat visas har det hört av sig unga som berättat att hennes bok blev ett vägskäl, att de funderat på att ta livet av sig men i stället kom ut som transpersoner.

– Jag kan knappt bära det, det är fantastiskt, säger hon och ler brett.

Så litteratur kan verkligen förändra?

– Ja, fast det är samtidigt läskigt. För jag vill hävda att litteratur inte kan skada. Men om litteratur kan förändra liv borde den också kunna skada?

Annons
Annons

Efter att ”Pojkarna” fått Augustpriset kunde inte Jessica Schiefauer begripa hur hon skulle kunna toppa Augustprisade ”Pojkarna”. Men efter att hon intalade sig själv att ”När hundarna kommer” skulle bli hennes sista bok för unga vuxna gick det att skriva. ”Jag låtsades att jag slog underifrån igen.”

Foto: Olof OhlssonBild 1 av 1

Hon är ödmjuk inför att hon som ”hyfsat cis”, den som trivs med det kön den fötts, tagits emot bra i HBTQ-kretsar.

– Det är så fint, för det visar att jag och en transperson har väldigt mycket delade erfarenheter. Vi har också separata erfarenheter, men de går att symboliskt skildra i samma landskap. Det säger mycket om hur inte olika vi alla är.

Däremot har hon fått höra att hon överdriver sexismen i skolan. Bland annat finns en scen där ett grabbgäng drar av Bella tröja och bh och vrålar kränkande ord. Just det såg Jessica Schiefauer i verkligheten, när hon var tolv, vilket hon numera berättar på skolbesök.

– Jag har börjat påpeka att oavsett vilken roll du hade när du växte upp har du levt under sexism. Det kommer alltid fram tjejer efteråt som säger att de känner igen sig.

Tredje romanen, ”När hundarna kommer”, hade Jessica Schiefauer försökt skriva sedan slutet av 1990-talet. Den är helt fiktiv, men till viss del inspirerad av det omtalade mordet 1995 i hennes uppväxtort Kungälv, då den 14-årige John Hron sparkades ihjäl av jämnåriga nynazister.

– Det påverkade oss i många, många år som kollektiv ungdomsgrupp. Jag behövde göra något av de här erfarenheterna.

Både ”Pojkarna” och ”När hundarna kommer” innehåller våld, brutalt sådant. Varför? Jessica Schiefauer menar att hon själv har många våldsimpulser i sig och kan vara nära att drämma näven i väggen när hon blir förbannad. Det där har en koppling till vad hon ständigt utforskar.

– Det handlar väl om ett slags gräns, om att lära sig vad man ska göra med den impulsen. Bara att jag intresserar mig för det är att överskrida en gräns. Då vill jag genast dit! Jag söker mig till gränserna.

Det driver ditt skrivande?

– Ja och ju äldre man blir desto bättre blir man på att föreställa sig vad som finns bortom gränsen. Då vill man inte dit. Som ung är det inte så, då upplevs det som mindre riskfyllt att ta sig över den. Jag tror jag skriver om unga för att jag gillar att vara nära den där gränsen.

Efter att ”Pojkarna” fått Augustpriset kunde inte Jessica Schiefauer begripa hur hon skulle kunna toppa Augustprisade ”Pojkarna”. Men efter att hon intalade sig själv att ”När hundarna kommer” skulle bli hennes sista bok för unga vuxna gick det att skriva. ”Jag låtsades att jag slog underifrån igen.”
Efter att ”Pojkarna” fått Augustpriset kunde inte Jessica Schiefauer begripa hur hon skulle kunna toppa Augustprisade ”Pojkarna”. Men efter att hon intalade sig själv att ”När hundarna kommer” skulle bli hennes sista bok för unga vuxna gick det att skriva. ”Jag låtsades att jag slog underifrån igen.” Foto: Olof Ohlsson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons