Annons
Kommentar

Evin Ismail:”Jihadistens” kritiker har en poäng – Sverige måste agera

Hanne Mathisen Haga, Misagh Sharifian och Magdi Saleh i ”Jihadisten” på Göteborgs stadsteater.
Hanne Mathisen Haga, Misagh Sharifian och Magdi Saleh i ”Jihadisten” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Det är illa att man från politiskt håll inte verkar ha någon plan för hur återvändare från IS ska hanteras – svaren på hur den våldsbejakande extremismen motverkas är få. Därför kan man förstå att pjäsen ”Jihadisten” väcker upprörda känslor, även om de är missriktade, skriver Evin Ismail.

Under strecket
Publicerad

Det stormar kring Göteborgs stadsteaters nya pjäs ”Jihadisten”. I Aktuellt i måndags (27/3) hölls en debatt mellan pjäsens regissör Johan Gry och riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som framfört kritik mot att pjäsen delvis syftar till att skapa förståelse för varför en person dras in i en terrorrörelse.

En av invändningarna är att det är smaklöst att sätta upp en sådan pjäs samtidigt som IS i detta nu gör sig skyldiga till brutala övergrepp, och att man på så sätt vanhedrar och osynliggör offren.  Eftersom jag – liksom Bali – inte har sett själva pjäsen så avstår jag från att kommentera den. Däremot finns en hel del att säga om bristen på åtgärder mot extremism i Sverige i dag.

Indignationen över pjäsen må vara missriktad men det är helt förståeligt att den uppstår i en kontext där svaren på hur den våldsbejakande extremismen motverkas är få, och de konkreta åtgärderna lyser med sin frånvaro.

De flesta svenskar som ansluter sig till våldsbejakande islamistiska terrorgrupper är unga män mellan 18 och 30 år. De är ofta födda i Sverige men har minst en förälder som är född utomlands. Kunskap från Säkerhetspolisen ger oss även bilden av att de ofta saknar eller har låg inkomst. En tredjedel har även kriminell bakgrund. Hittills har ungefär 30-40 kvinnor från Sverige anslutit sig till IS.

Annons
Annons

Samordnaren mot våldsbejakande extremism i Göteborgs stad menar att det ofta är socialt marginaliserade individer med ett känt asocialt beteende som ansluter sig till den islamistiska miljö som främjar brutal kamp.

Vad kan man då göra för att motverka extremism? Kan teatern bidra till politiska insikter? Kanske. Men ansvaret ligger ofrånkomligen hos politikerna.

För att motverka lockelsen i IS propaganda är det viktigt att bemöta den våldsbejakande islamistiska ideologin på ett intellektuellt plan, där har man i Sverige brustit. Mig veterligen finns det ingen sådan utarbetad satsning i svenska skolor. För det andra krävs ett förebyggande arbete med sociala insatser på både mikro- till makronivå. Göteborg, där pjäsen äger rum, har länge präglats av stor segregation. Många av dem som anslutit sig till IS är från Göteborgs nordöstra hårt segregerade förorter.

Göteborgs stad har ingen bostadsförmedling liknande den som finns i Stockholm där insynen är stor och antalet ködagar är det som räknas. I Göteborg har man istället en ”marknadsplats” som innebär att det är fritt fram för privata hyresvärdar i Göteborg att välja sina hyresgäster och det bäddar för diskriminering och ökad segregation. Det finns flera uppmärksammade fall från Göteborg där det förekommit bostadsdiskriminering, bland annat en hyresvärd som frågade potentiella hyresgäster om de var ”svenskar” eller ”invandrare”.  Medvetenheten om att detta pågår påverkar ungas syn på samhället och skapar en misstro till demokratin. Om man i Göteborg menar allvar med att bryta segregationen och att främja ett likvärdigt bemötande borde det omedelbart införas en sådan kö.

Annons
Annons

Att man från politiskt håll inte verkar ha någon plan för hur dessa återvändare ska hanteras är ytterst klandervärt.

Vidare finns det en hel del återvändare från IS som inte är dömda och som det inte har satts in några åtgärder mot. Att det är svårt att gå den rättsliga vägen på grund av bristande bevis är förståeligt, att man däremot från politiskt håll inte verkar ha någon plan för hur dessa återvändare ska hanteras är ytterst klandervärt.

Det är som sagt en grupp som redan innan de rest iväg i många fall haft en kriminell bakgrund och psykisk ohälsa, när de sedan återvänder har de även ytterligare trauman och har indoktrinerats in i en brutal terrororganisation. Om det inte går att lagföra sådana personer är det av yttersta vikt att inte endast Säkerhetspolisen har koll på dem, utan att de även får psykologisk vård och att man på andra sätt försöker återanpassa dem till samhället. Att inte göra något åt dessa personers komplexa problembild utgör en säkerhetsrisk.

I bästa fall bidrar debatten om pjäsen ”Jihadisten” till att fler får upp ögonen för problemen.

Evin Ismail är doktorand i socio­logi vid Uppsala universitet. Hon studerar sedan 2013 IS aktiviteter i sociala medier

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons