Annons

Jo, offret kan visst skratta ihop med våldtäktsmannen

Foto: Fredrik Sandberg/TT och IBL

Varför fortsatte kvinnorna att umgås med gärningsmannen? Föreställningar om hur ett offer borde bete sig efter en våldtäkt lever vidare. Också i de uppmärksammade fallen med ridläraren Mårten och kulturprofilen Jean-Claude Arnault, skriver Johanna Palmström – och ser flera likheter mellan fallen.

Under strecket
Publicerad

Evelin ska ha blivit våldtagen av ridläraren Mårten som 13-åring. Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om. (Bilden har ingen koppling till personerna i artikeln.)

Foto: Claudio Bresciani / TT Bild 1 av 3

Jean-Claude Arnault nekar till alla anklagelser.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 3

Svenska Akademien.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 3

Våren 2018 är medierna fyllda med berättelser om hur två män – ridläraren Mårten och kulturprofilen Jean-Claude Arnault – anklagas för att i decennier ha våldtagit och trakasserat flickor och kvinnor i sin omgivning. Mellan raderna framträder våldets mekanismer och omgivningens oförstående reaktioner.

I rätten kommer den målsägande kvinnan i Arnault-fallet förmodligen att behöva förklara varför hon gick på restaurang med gärningsmannen när hon våldtagits en gång och varför hon på nytt följde med hem till honom efteråt. Det skriver Expressens kriminalkrönikör Fredrik Sjöshult (16/6 2018), sedan åtal nu väckts mot Jean-Claude Arnault. Sjöshult har säkert rätt. Den typen av frågor används ofta för att ifrågasätta offrets trovärdighet när det gäller sexualbrott: Varför anmälde du inte tidigare? Varför bröt du inte kontakten?

Men för dem som vill förstå sexuella övergrepp är det andra typer av frågor som är relevanta. Varför går att utröna i två aktuella berättelser i medierna, radiodokumentären ”Hästgården” om ridläraren Mårtens övergrepp samt vittnesmålen om Arnault. I båda fallen synliggörs många av de fenomen som forskning om sexualbrott och mäns våld mot kvinnor länge pekat på. Exempelvis att gärningsmän och offer ofta känner varandra väl eller är bekanta, och att det inte är ovanligt att offret tar över förövarens verklighetsbild.

Annons
Annons

Vad dessa skildringar också gör plågsamt tydligt är hur utbredd okunskapen – och toleransen – är kring dessa brott. I den välgjorda dokumentären ”Hästgården” i P1 skildras i fem delar vad som pågått på en ridskola utanför Stockholm från 1980-talet fram till nyligen (polisen har nu inlett en förundersökning om våldtäkt mot barn, rapporterar Ekot 20/6). Omgivningens reaktioner, får vi veta, har oftare inneburit tvivel än tillit till offren.

Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om.

I dokumentären berättar flera tidigare ridelever om övergrepp de varit med om och/eller bevittnat. Händelser som de då förnekade såväl för sig själva som i polisförhör och i intervjuer med reportrar. En av dem som delar med sig är Evelin. Första gången ridläraren ska ha våldtagit henne var hon 13 år. Precis som han sa åt henne höll hon tyst om vad som hänt. Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om. I början av 1990-talet, då båda red på gården, tillhörde Henrietta dem som var övertygade om att Mårten var oskyldig till de sexuella övergrepp han dömts till fängelse för 1991. Henrietta intervjuades i en SVT-dokumentär från 1994 som drev just den tesen. I intervjun säger hon att det är omöjligt att en av de fem målsägande flickorna skulle ha varit utsatt, hon såg ju så glad ut tillsammans med ridläraren: ”Om jag hade råkat ut för något sånt skulle jag inte ha stått i närheten av honom. Jag skulle ha väldigt svårt att se glad ut och vara spontan och allt det här, men jag såg ingen skillnad på henne och de andra”.

Annons
Annons

Evelin ska ha blivit våldtagen av ridläraren Mårten som 13-åring. Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om. (Bilden har ingen koppling till personerna i artikeln.)

Foto: Claudio Bresciani / TT Bild 1 av 1
Evelin ska ha blivit våldtagen av ridläraren Mårten som 13-åring. Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om. (Bilden har ingen koppling till personerna i artikeln.)
Evelin ska ha blivit våldtagen av ridläraren Mårten som 13-åring. Först 20 år senare får hennes mamma Henrietta veta vad dottern varit med om. (Bilden har ingen koppling till personerna i artikeln.) Foto: Claudio Bresciani / TT

Den unga kvinnan var i Henriettas ögon därmed inget trovärdigt offer, en uppfattning SVT–dokumentären bidrog till att befästa. För den vuxna Evelin, som ser om klippet tillsammans med Sveriges Radios reporter, stockar sig rösten när hon kommenterar vad hennes mamma sa då: ”Det är bara en person som inte blivit utsatt som kan uttrycka sig så, för det går. Det går att skratta.”

Kunskapen om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer inklusive sexualbrott har under de senaste decennierna spridits i samhället – och från den 1 juli 2018 blir kursmoment om detta obligatoriska på flera utbildningar: läkare, psykolog, tandläkare, sjuksköterska, fysioterapeut, jurist och socionom. Att det, som Evelin säger, går att skratta efter övergrepp är ett exempel på den kunskap som finns. Reaktioner efter sexualbrott ser olika ut och det finns helt enkelt inget facit eller normala sätt. Något som också framkommer i vittnesmålen om Arnault. Någon säger ifrån högljutt. En annan försöker skämtsamt lyfta bort tafsande händer. En tredje fryser till och zoomar ut under en pågående våldtäkt.

Föreställningar om vad som är en våldtäkt, hur brottsoffer borde agera och vem gärningsmannen förväntas vara har visat sig vara seglivade.

Annons
Annons

Jean-Claude Arnault nekar till alla anklagelser.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 2

Svenska Akademien.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2

Även lagstiftningen har uppdaterats vid ett flertal tillfällen. Sedan 1984 ska till exempel kvinnans beteende före övergreppet inte påverka rättens bedömning och senast i maj i år beslutade riksdagen om att införa en samtyckesreglering i sexualbrottslagen. Men trots skärpningar har föreställningar om vad som är en våldtäkt, hur brottsoffer borde agera och vem gärningsmannen förväntas vara visat sig vara seglivade.

Varför ljög ridelever till fördel för ridläraren Mårten? I ”Hästgården” framkommer hur mycket som stod på spel för dem. De riskerade att förlora det bästa de visste: tillvaron i stallet med hästarna och de andra stalltjejerna. Om de berättade skulle ju deras föräldrar hindra dem från att åka dit. Samtidigt manipulerade Mårten både dem och omgivningen i sin kamp för upprättelse. De visste att de skulle utmålas som illojala och frysas ut om de anmälde.

1/2

Jean-Claude Arnault nekar till alla anklagelser.

Foto: Malin Hoelstad
2/2

Svenska Akademien.

Foto: Lars Pehrson

Att flera av de kvinnor som vittnat om Arnaults övergrepp inte bröt alla band verkar i många fall ha handlat om en rädsla för vad han – med tillgång till Svenska Akademien och en stor del av Stockholms kulturella elit – kunde åstadkomma. I kvinnornas berättelser, senast återgivna i P1-dokumentären ”Kulturprofilen” , framträder en bild av en person som är generös och uppmuntrande, men som inte heller är sen med att påpeka att hans makt också kan vändas mot dem.

Tvivlen mildras knappast om gärningsmännen hålls om ryggen av omgivningen

Utifrån vittnesmålen finns ytterligare likheter mellan fallen med ridläraren och kulturprofilen. Båda tycks ha siktat in sig på lite sköra personer. Ridtjejer med knepiga hemförhållanden och kvinnor som av olika skäl befann sig i en tuff period. Flera av de unga kvinnor som anmäler ridläraren ska i sin tur ha beskyllts för stöld från gårdens kafeteria. Mårten menar att det är för att komma undan som de vänder sig mot honom. Även Arnault sägs ha anklagat kvinnor för stöld, i hans fall när förhållanden tagit slut.

Annons
Annons

Brottsoffer bär inte skuld för var de utsätts för. Men hos dem som utsatts för sexualbrott uppstår lätt skuldkänslor och tvivel på den egna erfarenheten, som bland andra den före detta stalltjejen Ullis berättar om. Tvivlen mildras knappast om gärningsmännen hålls om ryggen av omgivningen – må det vara föräldrar, kulturpersonligheter, ridsportorganisationer eller kulturinstitutioner.

Drygt en av tio kvinnor och en av hundra män i Sverige har utsatts för allvarligare sexuellt våld efter sin 18-årsdag.

Så vad är det som gör att utsatta ändå tar steget? Forskarna Carin Holmberg och Viveka Enander visar i sin bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser”, att beslutet att lämna, och kanske anmäla, sker när kvinnorna kommer ur symbiosen med gärningsmannen. Det kan ske på flera sätt. En av dem som anmälde Mårten 1991 gjorde det efter att hon varit i London en vecka och hälsat på sina kusiner. Det krävdes ett ordentligt avstånd till vardagen på gården för att hon skulle kunna konstatera att det hon varit med om där var väldigt fel. Det kan också handla om att känna fara för sitt eget liv, som blev fallet för ridläraren Mårtens före detta sambo Anna. Eller så rinner bägaren till slut bara över.

Drygt en av tio kvinnor och en av hundra män i Sverige har utsatts för allvarligare sexuellt våld efter sin 18-årsdag. Till det kommer de som utsatts före sin 18-årsdag. Efter hösten 2017 var det många som menade att det inte finns någon återvändo. Omfattningen har kommit upp till ytan. Vi – vi som samhälle – vet att det är ett vanligt brott och att alltför många har egna erfarenheter av sexuellt våld. Och vi vet att inte heller brottsoffer agerar ”rationellt”. Vi behöver sluta välja den bekvämaste vägen och ta vittnesmålen på allvar.

Jean-Claude Arnault nekar till alla anklagelser.

Johanna Palmström

Johanna Palmström är författare och frilansskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons