Annons

Joel Halldorf: Ulvaeus anklagelse överraskade mig

Björn Ulvaeus och Joel Halldorf.
Björn Ulvaeus och Joel Halldorf. Foto: Marte Lundby Rekaa/TT och Zandra Erikshed

KULTURDEBATT | Ska vi ha ett gott samtal om tro och vetande bör vi inte söka upp de värsta representanterna för våra olika livsåskådningar. Det skriver Joel Halldorf i ett svar till Björn Ulvaeus.

Under strecket
Publicerad

Bakgrunden till Björn Ulvaeus artikel i SvD (16/5) tycks vara att han känner sig angripen. För i min långfredagskrönika på Expressens kultursidor kritiserade jag ”rationalisterna” som försöker förklara lidandets mysterium. Lidandet, påstod jag där, är inte en ekvation som vi kan lösa, utan djupast sett ett mysterium.

Mitt resonemang tycks ha gett upphov till två missförstånd. För det första antar Ulvaeus att jag med ”rationalister” bara syftar på ateister som han själv. Men jag menar alla de som tror att allt i tillvaron kan förklaras exakt och med matematiska ekvationer. Den attityden finns både bland religiösa – till exempel de som beskriver covid-19 som ”Guds straff” – och sekulära.

För det andra antar Ulvaeus att jag, eftersom jag betraktar lidandet som ett mysterium, är emot vetenskap, expertis och vaccinforskning. Han beskriver mig som en populist i klass med Trump, Orbán och Putin. Med tanke på att jag tillbringat hela mitt vuxna liv på universitetet måste jag säga att anklagelsen överraskade mig något.

Annons
Annons

Ulvaeus uppfattning att kristna är vetenskapsfientliga kommer tyvärr inte ur intet.

Den bottnar dock i att Ulvaeus inte skiljer mellan orsak och mening. Med hjälp av vetenskapen kan vi förklara orsaken till mycket lidande, och förhoppningsvis också bota. Men laboratorier kan inte slå fast den existentiella meningen med lidandet – och min poäng var att även präster och filosofer ska vara försiktiga med att göra det.

Vetenskapliga metoder är bra på att svara på frågan hur något går till, men inte den existentiella frågan varför.

Som jag ser det finns ingen konflikt mellan kristen tro och vetenskap. Kristendomen kan inte på någon punkt vara i konflikt med det som kan slås fast vetenskapligt. Men det betyder inte att allt som kristna tror kan bevisas vetenskapligt. Detta gäller dock inte bara kristendom, utan alla övertygelser som rör mening, moral och skönhet.

Vetenskapen är värdefull, men begränsad. Det går inte att bevisa vetenskapligt att människan har ett unikt och okränkbart värde, men vi gör ändå rätt i att tro att det är så. Filosofen Ingemar Hedenius ville göra upp med alla föreställningar som inte kunde grundas på evidens och empiri – men det går inte leva i en sådan värld. Och ännu mindre går det att bygga civilisation på en sådan scientistisk världsbild, för kultur kräver ideal, värderingar och idéer om skönhet och mening.

Men Ulvaeus uppfattning att kristna är vetenskapsfientliga kommer tyvärr inte ur intet. Visserligen är det sant som John Sjögren skriver i sin kolumn (19/5) att kyrkan byggt universitet och sponsrat forskning, och gjort så driven av övertygelsen att skapelsen är god och välordnad. Men även om detta är huvudlinjen i kyrkan, så har det också funnits kristna som avvisat vetenskap. Det är en stor sorg, inte minst för oss som tillhör kyrkan.

Annons
Annons

Om vi ska ha ett gott samtal om tro och vetande i det tjugoförsta århundradet bör vi dock inte söka upp de värsta representanterna för våra olika livsåskådningar. Jag lovar att inte hämta mina exempel på ateism från Sovjet, Nordkorea eller den sekulära delen av antivaccinrörelsen, om Ulvaeus låter kristen vetenskapssyn representeras av utbildade teologer och kyrkoledare, snarare än undantag och randfenomen.

Då kan vi istället börja prata om de verkligt intressanta frågorna, till exempel den som Ulvaeus ställer utan att ställa: Hur kan vi veta något om Gud? Jag skulle vilja vidga den något, och formulera den så här: Hur kan vi veta något alls om det som ligger bortom vad som kan slås fast i laboratorierna? Om moral, mening och skönhet?

Istället liknar denna tro mer min övertygelse om att ”Waterloo” är en av historiens bästa poplåtar.

När kristna formulerar sig kring sådana frågor utlägger vi den kristna traditionen: berättelser som tagits emot och traderats vidare i årtusenden. Mitt påstående att Gud sörjer lidandet bottnar inte i en särskild, personlig uppenbarelse utan i sådana berättelser.

Kan jag veta att berättelserna är sanna? Nej, inte med samma slags visshet som jag vet att ett och ett är två. Istället liknar denna tro mer min övertygelse om att ”Waterloo” är en av historiens bästa poplåtar: Jag känner i hela kroppen att det är så, och även om jag kan ge en del goda skäl för det, så kommer jag inte hela vägen med hjälp av vetenskap och laboratorieexperiment.

När vi diskuterar mening, moral och skönhet är vi utanför naturvetenskapens domäner – men inte utanför förnuftets. Vi måste också kunna diskutera sådana frågor, därför är jag tacksam att Ulvaeus tar upp dem.

Men låt mig vända tillbaka frågan: Hur vet du, Ulvaeus, att något av det du tror är verkligt viktigt och meningsfullt också är sant?

Joel Halldorf

Docent vid Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursidor och tidningen Dagen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons