Annons

Johan Ulveson: ”Det är lustfyllt att spela gammal”

Johan Ulveson och Kicki Bramberg i ”Stolarna” på Dramaten. ”Hon tycker om sin gubbe. I deras relation finns decennier av samvaro, gnabbande, kärlek, dominansförhållande och makt”, säger Bramberg.
Johan Ulveson och Kicki Bramberg i ”Stolarna” på Dramaten. ”Hon tycker om sin gubbe. I deras relation finns decennier av samvaro, gnabbande, kärlek, dominansförhållande och makt”, säger Bramberg. Foto: Lars Pehrson

Den tomma stolen har kanske huvudrollen i Ionescos absurdistiska pjäs ”Stolarna”. För Johan Ulveson och Kicki Bramberg är denna tragiska fars om upplösning och glömska också full av värme och lätthet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Tobias Theorell regisserar ”Stolarna”: ”Det är en pjäs om intigheten, frånvaron. På sätt och vis spelar den tomma stolen huvudrollen.”

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

Johan Ulveson och Kicki Bramberg repeterar ”Stolarna”. ”Nu har vi fullt upp med att hålla ordning på var vi tror att gästerna ska sitta.”

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2

En repetitionssal fylld av knallgula stolar. Skådespelarna Kicki Bramberg och Johan Ulveson arbetar med Eugène Ionescos absurdistiska klassiker ”Stolarna” (1951). På Tobias Theorells regibord ligger en hög fotografier, inspirationsmaterial för att gemensamt skapa alla de imaginära aktörer som kommer att ta plats i scenografen Ulla Kassius scenrum på Målarsalen.

I ”Stolarna” förbereder åldringarna Gumman och Gubben ett stort evenemang. Gästerna, som uppstår i parets fantasivärld, gör entré allteftersom och slår sig ner på stolarna – ungefär som i tv-sketchen ”Grevinnan och betjänten”.

Vad handlar det om, egentligen?

– Stolar. Att vara eller inte vara, säger Kicki Bramberg.

– Minnet och glömskan, svarar Johan Ulveson.

– Livskris och misslyckande. Och det är ju så roligt att titta på, menar Tobias Theorell.

Ionesco har skrivit om känslornas yttersta överdrifter och språkets sönderfall.

– Logiken är i upplösning, säger Johan Ulveson. Gumman och Gubben har drabbats av en slags minnesförlust, de prövar olika saker och identiteter. Men det finns en värme i synen på hur människorna tänker och kämpar. Det är inte uppgivet eller nattsvart, utan lättsamt.

Annons
Annons

Tobias Theorell regisserar ”Stolarna”: ”Det är en pjäs om intigheten, frånvaron. På sätt och vis spelar den tomma stolen huvudrollen.”

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Kicki Bramberg fyller i:

– Idéerna föds i stunden. Spelet bygger på snabba kast. Tempot är viktigt, situationerna utvecklas allt snabbare.

Associationerna går till andra absurdister som Samuel Beckett och en farskonstruktör som Georges Feydeau, men också till Strindbergs ”Dödsdansen” och Albees ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Men ensemblen menar att pjäsen också kan ses som samtida. Den svarar mot ett modernt sätt att se på världen då ”sanningar” och mening ifrågasätts, där identitetskonstruktioner iscensätts och där gränserna glider mellan fiktion och verklighet. Pjäsen är skriven i efterkrigstidens pessimism. Ionesco har rubricerat den som tragisk fars.

Det är metafysisk teater, bortom både realism och ideologi.

– Tragiken ligger i tomheten, säger Tobias Theorell. Det är en pjäs om intigheten, frånvaron. På sätt och vis spelar den tomma stolen huvudrollen. Och så handlar det mycket om att bli sedd och bekräftad. Det är metafysisk teater, bortom både realism och ideologi.

Tobias Theorell regisserar ”Stolarna”: ”Det är en pjäs om intigheten, frånvaron. På sätt och vis spelar den tomma stolen huvudrollen.”
Tobias Theorell regisserar ”Stolarna”: ”Det är en pjäs om intigheten, frånvaron. På sätt och vis spelar den tomma stolen huvudrollen.” Foto: Lars Pehrson

Regissören ser likheter med pionjären Keith Johnstones improvisationsteknik, både i leken med statusrelationer och förmågan att våga bejaka impulser.

– Vad vet man, det kan hända saker på föreställningarna, säger Ulveson lurigt.

– Ja, det blir nog lite jammande, hoppas Bramberg.

Annons
Annons

Johan Ulveson och Kicki Bramberg repeterar ”Stolarna”. ”Nu har vi fullt upp med att hålla ordning på var vi tror att gästerna ska sitta.”

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Skådespelarna menar att publiken kan fylla i med sina egna associationer.

– Publikens upplevelse kommer att bli olika beroende på hur man uppfattar de imaginära gästerna. Vi vet inte själva vilka de är, de är inte färdiga ännu. Nu har vi fullt upp med att hålla ordning på var vi tror att gästerna ska sitta. På repetitionerna fuskar vi med tejpbitar på stolarna, det är mycket konkret och måste bli exakt.

Publikens upplevelse kommer bli olika beroende på hur man uppfattar de imaginära gästerna.

Ionescos text kräver precision och rytm. Ensemblen talar om vikten av noggrannhet och att utgå från texten som den står (i Sven Åke Heeds översättning). Johan Ulveson betonar att det är roligt och lätt att säga replikerna. När det inte går att hänga upp arbetet på någon logik får man utgå från fysiska handlingar och situationsbaserade associationer. Kicki Bramberg påpekar att man måste låta sig överraskas.

Johan Ulveson och Kicki Bramberg repeterar ”Stolarna”. ”Nu har vi fullt upp med att hålla ordning på var vi tror att gästerna ska sitta.”
Johan Ulveson och Kicki Bramberg repeterar ”Stolarna”. ”Nu har vi fullt upp med att hålla ordning på var vi tror att gästerna ska sitta.” Foto: Lars Pehrson

Hur är det då att spela 90+?

– De är gamla, men också som vi. Det gäller att hitta en balans däremellan, förklarar Ulveson. Men det är lustfyllt att spela gammal. Det är så teatralt och roligt med en 95-åring som springer och hämtar stolar. Här finns ett inbyggt motstånd mellan ålder och aktion. Det ger distans och form.

– Ibland är det viktigt att de är gamla, ibland inte – då är det helt enkelt bara mänskligt. Hon tycker om sin gubbe, säger Bramberg om sin gumma. I deras relation finns decennier av samvaro, gnabbande, kärlek, dominansförhållande och makt.

Regissören replikerar:

– Det kan också vara som en känsla när man tycker livet är slut. Som livsleda eller depression. Var det allt? Har jag misslyckats? De existentiella frågorna har ingen ålder. Det roliga ligger i att det absurda är så igenkännbart.

Stolarna

Dramaten

Premiär 11 oktober

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons