Annons

Terapi och Tinder vände allt – John bytte världsbild

Nystarter kan också ske inombords. John slutade se sig själv som offer för omständigheterna och förändrade hela sin tillvaro genom terapi. ”Om jag ser på hur jag var då och nu är det två helt olika personer.” Allt som sedan skedde var bonus – kärlek, samboskap och barn.

Under strecket
Publicerad

”Hela min världsbild gick ut på att jag var ett offer för omständigheterna, och att allas onda eller elaka grejer var riktade mot mig. Det var så jag tolkade världen,” säger John, 36.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 2

”Fortfarande kan det kännas som om jag inte har vaknat, när jag sitter här och för första gången känner att mitt liv är bra. Vart tog mitt gamla, ångestridna liv vägen?”, undrar John.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 2 av 2

”Hela min världsbild gick ut på att jag var ett offer för omständigheterna, och att allas onda eller elaka grejer var riktade mot mig. Det var så jag tolkade världen,” säger John, 36.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 1
 ”Hela min världsbild gick ut på att jag var ett offer för omständigheterna, och att allas onda eller elaka grejer var riktade mot mig. Det var så jag tolkade världen,” säger John, 36.
”Hela min världsbild gick ut på att jag var ett offer för omständigheterna, och att allas onda eller elaka grejer var riktade mot mig. Det var så jag tolkade världen,” säger John, 36. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det finns ett före och ett efter – där emellan en räcka av ord som befriar. John, 36, kan inte nog framhålla vikten av valet att gå i terapi; först i en KBT-behandling och därefter i samtal hos en terapeut med psykodynamisk bakgrund.

Den senare terapin pågår ännu, och John talar på tacksamma klienters vis om terapeutens fingertoppskänsla – men också om hennes befriande inställning:

– Ibland skrattar hon åt mig, och jag älskar att hon gör det. Just i de ögonblicken blir det en ögonöppnare för mig; hur patetisk jag är, just då, i mitt gravallvar och hur fullkomligt snurrigt jag tänker. Men hon skulle såklart aldrig skratta i fel läge, utan enbart när det funkar för mig.

Nu har jag insett att jag innerst inne är en ganska glad filur.

Annons
Annons

John tar emot hemma i lägenheten i Stockholm. I rummet intill tittar hans gravida sambo på en tv-serie. Barnet ska komma om bara några veckor. Utanför glider sommarmoln över hustaken och släpper igenom ömsom sol ömsom regn. Det är strunt samma. Nu är en bra tid.

– Tidigare tänkte jag att jag hade en glad mask utåt, men var olycklig inuti. Nu har jag insett att jag innerst inne är en ganska glad filur.

John pratar om förändringen som ett slags byte av världsbild; ungefär som att ändra synen på jorden från platt till rund. Tidigare såg han sig som ett offer för omständigheterna. Trots sitt glada, sociala yttre hade John ständigt en känsla av att världen var orättvis och att andra ville honom illa.

Minsta småsak kunde utlösa en flod av känslor och få enorma proportioner. Han levde också med tvångsmässiga tankar och ett stort kontrollbehov.

En föreställning, som med åren fick allt större makt över honom, var att han aldrig skulle kunna stanna i ett kärleksförhållande.

Så fort jag blivit tillsammans med någon längtade jag efter att vara och bo ensam.

– Jag tänkte att jag väl får leva som singel, då, eftersom jag aldrig lyckades få en relation att fungera. Så fort jag blivit tillsammans med någon längtade jag efter att vara och bo ensam. Känslan var fysisk; det var som om jag hade ett glödande, brännande klot inombords som inte skulle försvinna förrän jag lämnade relationen.

Ofta upplevde han också att han anpassade sig för mycket efter sin partner.

– Jag har alltid haft svårt att uttrycka egna behov, och varit rädd för konflikter. I stället har jag använt mig av passiv aggressivitet, och blivit undanglidande, sur och sarkastisk. Jag antar att det bottnar i ett slags självförakt och rädsla att visa mig själv, ”om du verkligen visste vem jag var skulle du aldrig älska mig”. Det gör ju att man inte släpper in och visar sig för sin partner, samtidigt som man gör sig själv väldigt ensam.

Annons
Annons

”Fortfarande kan det kännas som om jag inte har vaknat, när jag sitter här och för första gången känner att mitt liv är bra. Vart tog mitt gamla, ångestridna liv vägen?”, undrar John.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 1

Kände fantastisk frid när mamma låg helt utslagen i sängen, och jag hade kollat att hon säkert andades.

I grunden bär John med sig en medberoendeproblematik. Hans barndom präglades till stor del av mammans alkoholmissbruk. I perioder fick han därför ta hand om både sin mamma och sig själv: Bevara hemligheten utåt, spela glad, ta ut pengar på mammas bankomatkort och äta ensamma middagar på McDonald’s.

Som många andra med den erfarenheten blev han bra på att tolka signaler och att se till andras behov, och sämre på att uttrycka sina egna.

Samtidigt fanns det under de oroliga perioderna ett paradoxalt och underbart lugn, som John senare skulle längta efter i nära relationer:

– Det var när mamma låg helt utslagen i sängen, och jag hade kollat att hon säkert andades. Då lade jag mig bredvid henne i sängen och kollade på ”Galenskaparna” på VHS, och kände en sådan fantastisk frid: ”Nu är det ingen som vill mig något, nu är jag helt ifred”.

– Att det där megalugnet inte längre framstår som ett idealtillstånd är en av de stora förändringarna för mig. Nu är jag mer inne på att mötas, hur kostsamt det än kan vara.

Första gången John sökte hjälp för sin ångest var på vårdcentral 2014. Ordinationen blev tio gånger kognitiv beteendeterapi (KBT), och med fokus på medberoende.

– Det var en typ av prestation som inte passade mig. Jag skulle fylla i ett formulär, öva hemma på vissa saker och bli bättre. Men det jag pratade om där var ju bara en del av problemet.

”Fortfarande kan det kännas som om jag inte har vaknat, när jag sitter här och för första gången känner att mitt liv är bra. Vart tog mitt gamla, ångestridna liv vägen?”, undrar John.
”Fortfarande kan det kännas som om jag inte har vaknat, när jag sitter här och för första gången känner att mitt liv är bra. Vart tog mitt gamla, ångestridna liv vägen?”, undrar John. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons
Annons

Min terapeut aldrig tycka att jag är onormal eller behöver psykofarmaka. Det är jätteviktigt för mig.

Efter två år drev ångesten honom in i en depression. En kollega tipsade om Johns nuvarande terapeut.

– Det är ett helt annat slags samtal, mer vänskapligt, fast det är fokus på mig. Och trots att jag vågar säga allt jag tänker verkar min terapeut aldrig tycka att jag är onormal eller behöver psykofarmaka. Det är jätteviktigt för mig.

Samtidigt har terapin fått honom att delvis klippa med identiteten som maskrosbarn – den, som inte minst i kärleksrelationer, kunde väcka sådan sympati.

– Det finns något machoromantiskt över det där ältandet: ”Jag har haft det så jävligt, så det är ändå ingen idé att försöka förändra någonting”. Och så får den typen av passivitet urskulda att man fortsätter med dåliga beteenden.

– Vad gäller min mamma, som är nykter i dag, kan jag ju välja att också lyfta fram hennes humor, smartness och självdistans, och vilken rolig och omhändertagande mamma hon var de perioder hon inte drack.

Det kan låta lite som en frälsning – terapeuten som vår tids saliggörare? John beskriver det snarare som ett undersökande arbete, som gått från något skräck- och ångestblandat till något mestadels spännande.

Med u-svängen i terapifåtöljen följde ett nytt fokus. I stället för att lägga alla problem på omvärlden granskar han nu sig själv. Det gäller även hans tankar kring att vara singel resten av livet.

Under en arbetsresa till Ungern bestämde han sig så för att våga, loggade in på dejtingappen Tinder och fann Ida. Sedan de väl träffats gick det snabbt. Ett halvår senare flyttade hon in i hans lägenhet. Snart föds deras barn, och den verkliga världen förändras för alltid.

Annons
Annons

Min sambo kom med en kopp kaffe och jag ropade ”drutten!” i stället för att säga tack.

– Det är första gången i mitt liv som jag vill stanna kvar i stället för att tänka: Hjälp, nu förlorar jag kontrollen! Det är också första gången jag tänker att det är spännande att vara nära en annan människa. Vi kan bråka och tjafsa, men jag känner hela tiden att jag är jag. Ida är ihop med mig för den jag är, inklusive mina knasiga sidor, och jag känner samma för henne.

John beskriver det som att han har fått ett större inre rum. På utsidan sitter han och förundras över hur han kan vara så förändrad, och ändå sig lik:

– Jag kommer förmodligen alltid att brottas med ångest, stress och kontrollbehov och behöva öva på att uttrycka min vilja, men nu har jag fått verktyg för att ta ett steg tillbaka och tänka: Vad händer nu? Är det jag som har gjort fel eller verkar det logiskt att någon annan varit dum?

– Dessutom kan jag numera tycka om mina konstiga sidor. När de krockar med vardagen uppstår ofta rätt roliga situationer. Som nyligen, när jag satt superstressad i bilen vid en mack, och min sambo kom med en kopp kaffe och jag ropade ”drutten!” i stället för att säga tack. ”Drutten?” – det är så många frågor på det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons