Annons

Dick Harrison:Johnson tämligen beskedlig – jämfört med föregångarna

Boris Johnson utanför bostaden på Downing Street.
Boris Johnson utanför bostaden på Downing Street. Foto: Alastair Grant / TT

Säga vad man vill om Boris Johnson. Historiskt sett är han sannerligen ingen särling inom brittisk politik. Det finns gott om bisarra fullblodsoriginal som klår honom.

Under strecket
Publicerad

Den brittiske premiärministern Boris Johnson gör för närvarande sitt bästa för att ställa till med maximal oreda och krascha ut sitt land ur EU utan att ha något folkligt stöd eller ens parlamentssanktionerat mandat för strategin. Men ur ett historiskt perspektiv framstår han i själva verket som en tämligen beskedlig figur bredvid fullblodsoriginal som Charles James Fox, det sena 1700-talets ständige oppositionspolitiker och festprisse, Benjamin Disraeli (1804-1881), briljant drottningssmickrare som varvade politiken med romanförfattande, och Oswald Mosley (1896-1980) arbetsmarknadspolitikern på Labours vänsterflygel som blev fascistledare.

Även själva brexitkaoset har gott om föregångare. Bisarra regeringsbildningar och krishanteringar är legio i brittisk historia. En redogörelse för nationalikonen Winston Churchills besynnerligare karriär- och partibyten skulle bli så färgstark och lång att den är värd en krönika i sig. Och få kappvändningar är lika spektakulära som när Ramsay MacDonald år 1931, ivrigt påhejad av kungen, lade ned sin egen labourregering och bildade en ny med konservativa, liberaler och gamla vänner, allt medan arbetarväljarna kallade honom rat och traitor och uteslöt honom ur partiet. Blotta idén att Per Albin, Erlander eller Palme skulle gjort något liknande är otänkbar. Men brittiska folket gillade MacDonald och gav hans koalition tummen upp i valet.

Annons
Annons

Min favorit bland brittiska parlamentskriser är bedchamber crisis, ”sängkammarkrisen”, år 1839. Den unga drottning Viktoria var tämligen nytillträdd och saknade politisk erfarenhet, men hon visste vad hon ville. Hennes politiske mentor var premiärministern William Lamb, mer känd som lord Melbourne. Denne hade bakom sig åratal av parlamentariskt finlir, och för den föräldralösa och ogifta drottningen var han närmast ett surrogat för en far och en make – på ett platoniskt plan får vi anta, även om det cirkulerade rykten om att de tänkte gifta sig, trots en åldersskillnad på 40 år. Den nära vänskapsrelationen resulterade i en kris som gick till historien.

Bakgrunden var att parlamentarismen i 1800-talets Storbritannien inte bara innebar att regeringen skulle reflektera styrkeförhållandena i parlamentet. Parlamentarismen skulle också styra i drottningens privata gemak. Viktoria omgav sig med idel hovdamer – ladies of the bedchamber – som var gifta med politiker som tillhörde lord Melbournes parti, whigs (föregångare till liberalerna).

När Melbourneministären föll 1839 och tories (föregångarna till Boris Johnsons konservativa parti) kunde bilda regering krävde toryledaren Robert Peel att drottningen bytte ut sina hovdamer mot några av hans egna ministrars fruar. Lord Melbourne påpekade för Viktoria att det inte stod någonting i lagar och konstitutioner om att hon var tvungen att lyda Peel, varför hon resolut vägrade. Toryledaren fann detta så upprörande att han prompt avgick och tog med sig hela regeringen.

Annons
Annons

Lord Melbourne kunde konstatera att vänskapen med drottningen hade burit frukt, varefter han bildade en ny regering. Deras relation försvagades först när hon gifte sig med prins Albert 1840.

Även i närhistorien finns det paralleller till brexit. Alla som bott i England under det senaste halvseklet har översköljts av anti-Europa-stämningar, ofta med en markant anti-fransk attityd. Jag glömmer aldrig när Norge röstade nej till EU i mitten av 90-talet och brittiska tidningar gav sina läsare bruksanvisningar i hur man på bästa och lättaste sätt flyttade över Nordsjön och blev norrman. Om John Major hade varit lika tokig som David Cameron och utlyst en folkomröstning hade britterna med intill visshet gränsande sannolikhet fått ett brexitproblem två decennier innan det blev verklighet.

Förmodligen besinnar sig engelsmännen, medvetna om allt onödigt byråkratiskt krångel och den kraftigt försämrade ekonomi som lurar runt hörnet. Och även om de blundar för detta lär de vilja dra i bromsen när det står klart att skottarna kommer att utnyttja brexit till att en gång för alla bryta sig loss från det Storbritannien som deras politiker mutades in i 1707.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons