Annons
Krönika

Per Wästberg:Jolo gjorde oss hemmastadda i det obetydliga

Författaren och journalisten Jan Olof Olsson, mer känd som Jolo.
Författaren och journalisten Jan Olof Olsson, mer känd som Jolo. Foto: Aftonbladet/TT

För Jolo var verkligheten outsinlig och möjlig att ständigt formuleras på nytt. Per Wästberg minns Stockholmsvandringar med den legendariske journalisten.

Under strecket
Publicerad

För hundra år sedan dog Sigge Strömberg, vid 34 års ålder, chefredaktör för Veckojournalen på 1910-talet, populär humorist, författare till böcker som nytryckts även på senare tid: ”Styrman Karlssons flammor”, ”Två tjuvpojkar på äventyr”.

När konstnären Einar Hylander ägnades en minnesstund på restaurang Cassi på Narvavägen i Stockholm – där han i åratal dagligen ätit en entrecôte – läste vi högt en komisk episod ur den senare, en av Einars favoriter, som följt honom sedan barndomen. Tjuvpojkarna fortsatte att härja i Stockholm i flera följande volymer och är något av en motsvarighet till Richmal Cromptons ”Bill”-böcker. Första gången dök de upp 1915. Det gjorde även Sigge Strömbergs ”Mannen som ville bli neger” (N-ordet hade då ingen nedvärderande klang.)

Stig Claesson (Slas) berättade att han fick den boken av en annan Södernovellist, Gustaf Rune Eriks. Den handlar om en rik vit man som blir kär i en svart kvinna. De kan inte gifta sig på grund av olika hudfärg. Mannen spenderar allt han äger på att låta transplantera skinn tills han ser svart ut. Sorgligt nog har kvinnan under tiden blivit så bränd under en eldsvåda att hon fått vit hud. När den stackars mannen som med sådan möda blivit svart ringer på hos henne - ty nu ska de gifta sig - vill hon inte kännas vid honom, för nu har hon råkat bli vit. Sigge Strömberg illustrerar rasismens klichéer.

Annons
Annons

Samma månad 1920 som Sigge Strömberg gick bort föddes Jan Olof Olsson som även han skulle bli en Stockholmshumorist och iakttagare av säregna beteenden – förutom mycket annat.

Från Birkastan med dess bandymatcher och Filadelfia med sångböcker och lättledda flickor gjorde Jolo sina tidiga avsteg ut i världen. Han såg de arbetslösa köa utanför Folkets hus och nazisterna mötas på Auditorium vid Norra Bantorget. Han var på Blue Heaven i Kungstornet och på syndiga Atlantic på Blasieholmen. Sin första bok, Harry Perssons minnen, köpte han i en tobaksbutik på Femte avenyn, det vill säga Tomtebogatan.

Jag vandrade en hel del med Jolo för ett gemensamt men strandat projekt om det halvt osynliga Stockholm. För honom var verkligheten outsinlig och möjlig att ständigt formuleras på nytt. Han använde sig av håltimmarna, de överblivna minuterna. Han undvek de stora dagssensationerna för att utanför nyhetstelegrammen leta bland bortklippta texter. Han fångade tonfallen på Råsundastadion, avlyssnade replikerna i portierlogen och utnyttjade det tristaste av hotellrum som observatorium. Orgelmusiken på en skolavslutning, hatten på en besökare i Elimkapellet – allt berättade om historiska sammanhang, lärorika, överraskande.

Jolo gjorde oss hemmastadda i det obetydliga, i kvarter vi inte trodde räknades. Han iakttog det som pågick utom tävlan, det som sker i vad som synes ske. Han såg en historiett genom ett gårdsfönster. Ett par kaférepliker räckte för att spekulera över en livsgåta.

Hans förundran ihop med hans skeptiska snedperspektiv gällde bifigurerna, de som sågs över axeln – i Europas och Amerikas utkanter likaväl som Någonstans i Sverige. Dem gav han tillbaka deras identitet genom att berätta om dem. En människas värdighet ligger i hennes historia.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons