Annons

Någon kommer att kommaJon Fosses hot får drag av ”The shining”

Angela Kovács och Zardasht Rad i ”Någon kommer att komma”.
Angela Kovács och Zardasht Rad i ”Någon kommer att komma”. Foto: Rikard Borggård

”Någon kommer att komma” blir ett svartsjukedrama när Jon Fosse-pionjären Kia Berglund sätter upp pjäsen. Det är påträngande, men Sara Granath längtar efter mer mångtydighet.

Under strecket
Publicerad

Någon kommer att komma

Genre
Teater
Regi
Kia Berglund
Medverkande
Angela Kovács, Tobias Hjelm, Zardasht Rad
Var
Teater Giljotin
Text
Jon Fosse

Översättning: Lars Norén. Musik: Rikard Borggård. Scenografi: Youlian Tabakov

Vladimir och Estragon väntar dag ut och dag in på Godot. Han kommer inte. I Jon Fosses ”Någon kommer att komma” ser Hon och Han varje ankomst som ett hot, så då kommer det förstås någon.

Teater Giljotin visar upp sig i nyputsat skick och återkommer till Jon Fosse, som regissören Kia Berglund 1997 djärvt introducerade i Sverige med ”Barnet”. Nu spelas Fosse hela tiden, i Sverige och världen, och det är svårare att vara speciell och nyskapande bara med repertoarvalet.

Det är kanske därför som Berglund har satsat på att spela den norske dramatikern mer som Kubricks film ”The shining” än som ett sent drama av Henrik Ibsen, med alla dess symboliska övertoner.

Handlingen är enkel: ett par kommer till ett hus, i ödemarken, vid havet för att vara tillsammans, ensamma. Men ”någon kommer att komma”. Särskilt på originalets nynorska är språket som hugget ur urberget, dramatiskt i sig, med sina rituella upprepningar.

I Teater Giljotins intima scenrum ser vi havet i fonden. För övrigt bara ett grått, sluttande scengolv och ibland en bänk. Resten får vi tänka oss. Men denna scenografiska enkelhet går inte igen i spelet. Inledningens mångtydiga stillhet övergår snart i ett äktenskapligt drama med stora känslokast. Tobias Hjelms Han är dyster, tung och kontrollerande och hans längtan efter ensamhet tillsammans som är så lockande för nyförälskade framstår här snarare som hot om isolering. Angela Kovács Hon får stå för de känslosamma utbrotten.

Hotet från utsidan gestaltas med plötsliga ljud och Rikard Borggårds musik antyder redan från början undergången. Och när någon kommer, det vill säga Mannen som sålde huset till paret, blir han ett hot i själva sitt sätt att agera. Zardasht Rad gör honom stöddigt självsäker och litet lagom slipprigt lockande. Och Hon låter sig, kanske motvilligt, lockas.

Kia Berglund har valt att regissera ”Någon kommer att komma” som ett ”suggestivt svartsjukedrama”, som programmet säger. Och som sådant är det plågsamt påträngande att skåda, vilket måste vara meningen. Men jag tycker att något väsentligt går förlorat när dramat reduceras på detta vis. Jag längtar efter mer mångtydighet och det hot som kommer inifrån.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons