Den hängivne fågelskådaren Jonathan Franzen har sett runt 4 600 fågelarter.
Den hängivne fågelskådaren Jonathan Franzen har sett runt 4 600 fågelarter. Foto: Colourbox och TT/Montage

Jonathan Franzen: Vi måste sluta prata om klimatet

Klimatförnekare. Fågelbesatt idiot. Arrogant moralist. Jonathan Franzen har kallats många saker. Själv vill stjärnförfattaren mana till acceptans för den dystra framtid som går oss till mötes. Loppet för planeten är redan kört, menar han.

Publicerad

– Jag tror att de flesta vet, innerst inne, att vi inte klarar att vrida tillbaka tiden.

Författaren Jonathan Franzen suckar genom tidszonerna, på telefon från sitt hem i staden Santa Cruz i Kalifornien.

– Att tro att vi kan undgå en katastrofal global uppvärmning är som att vara cancersjuk och tro att man blir frisk om man säger tre magiska ord varje dag.

Han blir tyst i flera sekunder, sin vana trogen i intervjuer. Precis innan man börjar undra om han lagt på fortsätter han muntert:

– Jag förstår varför du önskar och tror. Men frisk blir du inte.

Jonathan Franzen har blivit kallad mycket. Klimatförnekare och teknologimotståndare. Arrogant moralist. Fågelälskande outsider. Men ingen kan förneka att han fortfarande räknas som en av de största litterära stjärnorna i världen.

Hans romaner hyllas som mästerverk. De som har träffat honom beskriver honom som snäll och vänlig, men säger att han kan ge ”ett lite skrämmande första intryck”.

Kanske för att han inte bryr sig speciellt mycket om att bli omtyckt.

De senaste åren har han skrivit långa essäer om fåglar och hur de lider av människans härjande i naturen. Och anklagat den amerikanska vänstern (som han själv tillhör) för att bedriva önsketänkande och vilseleda folk till att tro att vi fortfarande kan undgå en dramatisk uppvärmning av jordklotet.

Loppet är kört, enligt Franzen. Något som kanske kan kallas ett slags huvudbudskap i hans senaste essäsamling, ”The End of the End of the Earth” (Farrar, Straus and Giroux, 2018).

Dystert? Ja. Samtidigt som, politikerna lovar utsläppsminskningar och sätter upp mål vi förmodligen aldrig kommer uppnå, utrotas den naturliga världen medan vi står och ser på. Men Franzens budskap är acceptans snarare än resignation, och inte minst finns där kärlek. Till fåglar och vilda djur, och till vår egen art – de dumma, felande människorna – med alla våra motsägelser och brister.

Annons

Det är som att klimatförändringarna har kapat hela samtalet om vad det innebär att ta vara på jorden.

Det är eftermiddag i Kalifornien. Författaren vägrar att bli intervjuad förrän hans arbetsdag är över. Norge, där jag befinner mig, ligger redan och sover.

– Tack för att du håller dig vaken, säger Franzen hövligt.

– Jag skulle gärna vilja åka till Norge en dag. Jag har förhoppningar om att få se en ismås på Svalbard.

En ismås?

– Ja. De är vita, sällsynta och mystiska. Bestånden är sjunkande. Men jag gillar inte att bränna koldioxid för att jag vill se på fåglar, det är en motsättning.

För koldioxid blir det när man, som Franzen, sätter som mål att se hälften av världens fågelarter. Hittills har han sett runt 4 600.

– Jag kommer aldrig att bli den bästa fågelskådaren, det är många som har sett mycket fler fåglar än mig. Men det är okej. Jag är, om inte annat, en ganska bra författare.

Ismås över vintervatten.
Ismås över vintervatten. Foto: Mikael Gustafsson/TT
Annons

Han småskrattar, men inte länge. På min nästa fråga, om varför det blivit just fåglar, reagerar han nästan uppgivet.

– Den frågan får jag ofta. Hade det varit så om jag gillade hundar eller katter? Svaret är nej, tror jag.

Så berättar han ändå om en dag i maj år 2000 då han promenerade i parken och blev uppmärksam på fåglarna. Hur betagen han blev av de små väsena som sjöng och uppförde sig som om parken tillhörde dem och inga andra, och inte brydde sig ett dugg om människorna.

Det var en uppenbarelse. Han blev förälskad.

– När du hittar någon du tycker om, då vill du träffa den igen, eller hur?

Jo…

– Precis. Innan jag visste ordet av det hade jag utrustat mig med kikare och teleskop, blivit medlem i en fågelskådningsförening och kastat mig in kampen för att ta vara på de här skapelserna.

Något som delvis förklarar författarens syn på hur vi förhåller oss till klimatförändringarna.

– Problemet är att i politiken, speciellt här i USA är det att vara ”grön”, eller upptagen av miljö, liktydigt med en sak: Att bekämpa klimatförändringarna.

Annons

Om tio år hoppas jag att Twitter har samma status som att röka crack.

Men, är inte det meningsfullt?

– Absolut. Det är högst förståeligt, klimatproblemet är den största frågan i mänsklighetens historia och kommer förändra världen till oigenkännlighet. Men vi har pratat om klimatförändringar i flera årtionden utan att klara att bromsa tillväxten i växthusgasutsläppen. Och jag kan argumentera länge för varför vi dessvärre aldrig kommer greja det.

Så blir det tyst igen.

Väntar han på en ny fråga? Nej.

– Bör vi inte hellre inse detta, och istället börja prata om andra saker? Som hur vi utrotar skogarna, havet och insekter … det betyder ju inte att vi inte ska jobba för att minska utsläppen.

Han suckar.

– Det är som att klimatförändringarna har kapat hela samtalet om vad det innebär att ta vara på jorden. Och det är frustrerande om du, som jag, bryr dig om det sista vi fortfarande har kvar av en naturlig värld.

Solnedgång i Jonathan Franzens Santa Cruz.
Solnedgång i Jonathan Franzens Santa Cruz. Foto: Bill Stevenson/REX/TT
Annons

Allt det här skrev han om i essän ”Save What You Love” (ungefär ”Ta vara på det du älskar”). Mottagandet blev, med hans egna ord, ”inte speciellt bra”.

– På Twitter skapade det en uppfattning om att jag var en klimatförnekare och en fågelbesatt idiot som gav fan i koldioxidutsläpp. Mest bland folk som inte hade läst essän, såklart, men i efterhand förstår jag varför reaktionerna blev som de blev. Jag gick för hårt ut mot vänstersidan. Jag blev övertänd.

Där och då blev han ändå överraskad över kritiken.

Hans syfte var ju inte att förneka klimatförändringarna, han ville bara protestera mot uppfattningen att ”en internationell elit som möts på fina hotell runt omkring i världen” kan rädda oss.

Han blev liggande vaken om nätterna. Kände sig missförstådd och arg.

Jonathan Franzen använder inte sociala medier själv, han är känd för att sky dem som pesten. Enligt honom är Twitter bara en massa folk som skriker.

– Om tio år hoppas jag att Twitter har samma status som att röka crack.

Vissa vill kanske hävda att Jonathan Franzen har en fallenhet för att röra upp kontroverser.

Annons

Efter släppet av genombrottsromanen ”Tillrättalägganden” (2001), kom han på kant med talkshow-drottningen Oprah Winfrey. Hon ville ha med romanen i sin bokklubb. Franzen fruktade att erbjudandet skulle resultera i en klibbig etikett som påverkade vilken typ av läsare boken fick.

Fiende nummer ett var Usama bin Ladin. Den andra var jag.

Men vem säger nej till Oprah Winfrey? Journalisterna gick i taket. Winfrey drog tillbaka inbjudan till sitt program.

– ”Tillrättalägganden” kom ut ett par dagar efter elfte september. Under tiden som följde identifierades två fiender mot samhället här i USA. Fiende nummer ett var Usama bin Ladin. Den andra var jag.

Måttligt skratt i andra änden.

– Det var… överväldigande för en som inte var van att vara känd. Först läste jag allt de skrev om mig, men det var så obehagligt att jag blev tvungen att sluta. Det har jag fortsatt med. Jag läser inte ens recensioner.

2010 släpptes ”Frihet” i USA. Den blev korad till årets roman av Time Magazine och utsedd till århundradets roman av The Guardian. Franzens senaste roman, ”Renhet”, publicerades i hemlandet 2015.

Annons
Oprah Winfrey på party i New York 2001. Jonathan Franzens återbud till talk show-stjärnan fick obehagliga konsekvenser.
Oprah Winfrey på party i New York 2001. Jonathan Franzens återbud till talk show-stjärnan fick obehagliga konsekvenser. Foto: Rex/TT

Ser han lika mörkt på romanens framtid som han gör på planetens?

– Tja, titta på tiden vi lever i. Vi har Donald Trump. Vi har människor som diskuterar i ekokamrar och viger sin tid åt hur de framställer sig själva på Facebook. Jag är inte precis imponerad. Men de här människorna vill knappast läsa en riktigt bra roman, för en god roman ger dig precis det motsatta.

Hur menar du?

– En verkligt bra roman får dig att förstå hur det är att vara någon som inte är som dig själv. Den erbjuder det motsatta av konstanta och förenklade stimuli, tvingar ut dig själv ur dig själv och din självbild. Konsumtionssamhället säger: Du har alltid rätt. Romanen säger: Du är inte världens centrum – och troligtvis har du fel. Så ja, romanen är fortfarande viktig.

Annons

Äkta frihet är det du hittar om du klarar att vara dig själv.

Han blir tyst igen.

Är det en form av frihet för dig att inte vara på sociala medier?

– Det är inte så jag tänker på frihet. Äkta frihet är det du hittar om du klarar att vara dig själv. För mig är det att sitta inne på kontoret och skriva med solglasögonen på, även om det är en fin dag ute, svarar han.

– På en bra dag är det ingen där, på kontoret. Inte ens jag. Jag bara försvinner, för att jag arbetar, gör det jag är bra på. Det är frihet.

Hans mest hängivna fans vet att han en gång strök superlim på sin internetkabel, stack in den i datorn och klippte av sladden. Enligt Jonathan Franzen är internet själva fienden för en författare. Under rubriken ”Tio regler för romanförfattare” skriver han på sajten Lithub att det är tveksamt om någon ”med en internetuppkoppling på sin arbetsplats verkligen skriver bra skönlitteratur”.

Själv skriver han alltid i självvald isolation och vill varken störas av ljus, ljud eller journalister som ringer.

– Det har att göra med min personlighet, ursäktar han sig.

Annons

– Jag är för lättdistraherad. Dessutom är jag lat och blir lätt frestad att göra något annat än att arbeta. Jag har vänner som kan skriva på ett stökigt kafé, det hade jag aldrig klarat av. Jag faller ur, förlorar spåret.

I dina senaste essäer verkar du övertygad om att världen kommer gå åt helvete, oavsett vad vi gör. Är det inte en skrämmande tanke?

– Jo, absolut. Men en annan skrämmande tanke är ju att vi alla ska dö en gång. Klimatförändringar eller ej.

Om jag hoppas något för planeten så är det att vi accepterar realiteten i tid.

Stämman är lugn, nästan tröstande.

– Ändå klarar vi att gå upp varje morgon och låtsas som ingenting. Att planeten kommer dö är fruktansvärt, men jag slutar inte att försöka hjälpa de människor som jag älskar. Så är det att vara människa. Vi lever med rädsla.

Behöver du inte hopp för att uppfatta livet som meningsfullt?

– I den grad som jag tror på något, tror jag på människor. Jag tror inte att de är så väldigt smarta. Och absolut inte att de alltid är goda. Men jag hoppas att de alltid kommer vara intressanta. Att oavsett hur mycket slavar de är under teknologin, oavsett om de gör fel eller stökar till det, så kommer det alltid vara något mer komplicerat där, något intressant.

Annons
Jonathan Franzen i samtal på BookExpo America i New York.
Jonathan Franzen i samtal på BookExpo America i New York. Foto: Mary Altaffer / TT NYHETSBYR N

Han tänker igenom det han precis sa.

– Ja. Det ger mig hopp. Och om jag hoppas något för planeten så är det att vi accepterar realiteten i tid, så att vi kan förbereda oss på de våldsamma förändringarna på ett humant sätt. Att vi satsar på förnybar energi som är miljövänlig, inte bara klimatvänlig, för att bevara det sista vi har kvar av naturen så länge som möjligt. Och på kort sikt hoppas jag att Trump inte får en mandatperiod till, även om jag inser att det är att hoppas på mycket.

På ett ställe skriver du att fågelns likgiltighet inför oss människor borde tjäna som en påminnelse om att vi inte är alla sakers syfte. Överdriver vi vår egen betydelse på den här planeten?

– Tja, jag tror inte att världen hade blivit bättre utan människor. Att skriva litteratur är ofta samma sak som att se på mänskligheten med en kylig blick. Men jag är inte en misantrop, svarar han milt.

Och lägger till:

– Fåglar är inte glada att se dig, de vill att du ska sticka. Om du ger dem mat, och de äter den, betyder inte det att de gillar dig. Men de är där, med sin sång och sin påminnelse om den naturliga världen. Och jag känner, varenda dag, hur mycket jag älskar dem.

Ler han medan han säger detta? Omöjligt att veta. Men han låter onekligen lite glad.

– Det kan liknas med mitt förhållande till litteratur, och till publik. Att skriva romaner är att investera enormt mycket av sig själv – utan att förvänta sig något tillbaka.

 

Översättning: Kristin Westesson

Ismås över vintervatten.

Foto: Mikael Gustafsson/TT Bild 1 av 4

Solnedgång i Jonathan Franzens Santa Cruz.

Foto: Bill Stevenson/REX/TT Bild 2 av 4

Oprah Winfrey på party i New York 2001. Jonathan Franzens återbud till talk show-stjärnan fick obehagliga konsekvenser.

Foto: Rex/TT Bild 3 av 4

Jonathan Franzen i samtal på BookExpo America i New York.

Foto: Mary Altaffer / TT NYHETSBYR N Bild 4 av 4