Annons

Ellinor Skagegård:Joni Mitchells smärta tog poplåten till nya höjder

Till skillnad från manliga kollegor som Bob Dylan och Leonard Cohen har hon inte haft en roll att gömma sig bakom. Delvis är det det som gör hennes musik så mänsklig, men också henne själv så sårbar, enligt David Yaffes biografi ”Reckless daughter: A portrait of Joni Mitchell

Under strecket
Publicerad

Joni Mitchell fyller 75 i veckan. 1996 mottog hon Polarpriset tillsammans med Pierre Boulez.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Joni Mitchell fyller 75 i veckan. 1996 mottog hon Polarpriset tillsammans med Pierre Boulez.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Joni Mitchell fyller 75 i veckan. 1996 mottog hon Polarpriset tillsammans med Pierre Boulez.
Joni Mitchell fyller 75 i veckan. 1996 mottog hon Polarpriset tillsammans med Pierre Boulez. Foto: IBL

Kanske var det två händelser i Joni Mitchells liv som lade grunden för vad som skulle bli ett av 1900-talets mest egensinniga och ­inflytelserika artistskap. Den första var när hon som tioåring drabbades av polio och isolerades utan sina föräldrar i flera månader. Den andra var när hon som 21-åring lämnade bort sin dotter för adoption. 

David Yaffe, författaren till biografin ”Reckless daughter: A portrait of Joni Mitchell” (Sarah Crichton Books), menar i alla fall att alla hennes uttryck för melankoli och skönhet har sin upprinnelse i dessa två stora smärtor. Nu när hon dels fyller 75 år, dels firar 50 år sedan album­debuten ”Songs to a seagull”, är det intressant att åter skärskåda den både taggiga och hudlösa artisten som gjorde poplåten till finkonst. 

Annons
Annons

Roberta Joan Anderson föddes den 7 november 1943 i Fort Macleod, Alberta, Kanada och växte sedan upp i Saskatoon. Det var 50-tal och Kanada var som Margaret Atwood har beskrivet det ”en vit fläck på den globala kulturens karta”. Det bästa den lantliga uppväxten förde med sig till den udda fågeln Joan var naturen. ”Min poesi är urbaniserad och amerikaniserad men min musik är påverkad av prärien.”

Hon växte upp med känslan av att hennes föräldrar, som hon beskriver vara enkla och konservativa människor, inte klarade av att ta hand om henne. Veckan innan hon skulle fylla tio år kunde hon inte ta sig ur sängen. Snart diagnostiserades hon med polio och skickades iväg till en poliokoloni. Risken fanns att hon aldrig skulle kunna gå igen och man talade om för henne att sjukdomen kunde sprida sig om hon rörde sig. Därför låg hon på rygg under lång tid, ensam och orörlig. Hennes pappa besökte henne aldrig. Hennes mamma gjorde en enda kort visit då hon bar skyddsmask. 

David Yaffe skriver att Jonis originella röst kan spåras till detta polio-år, att den unika länken mellan inre liv och kropp som utmärker hennes konstnärskap formades medan hon till slut tvingade sig själv att stå upp igen. Smärtan var stor, men det var också rebellen i henne. Minnet levde kvar i hennes sinne och kropp. 

Den estetiskt lagda Joans plan var att gå på konstskola och hon började också på Albert College of Art and Design, i Calgary. Musiken var ännu bara en rolig sysselsättning med ukulelen som åkte fram på fester. När hon i en intervju med CBC Music fick frågan varför hon valde musiken och inte konsten svarade hon direkt: ”För att jag blev gravid.” Barnets far var en kort romans som lämnade åt henne att lösa situationen. För att hennes föräldrar inte skulle få veta något hoppade hon av skolan, flyttade till Toronto och började uppträda som folksångerska. Det var långt före de sociala mediernas tid och Myrtle och Bill Anderson behövde aldrig se någon bild av sin dotter där hon stod på scen med växande mage. 

Annons
Annons

Joan hade inget jobb, inget tak över huvudet och såg inget annat alternativ än att lämna bort dottern till ett fosterhem. Först flera månader senare tog hon det svåra steget att signera adoptionspapperen. Om sorgen och smärtan handlar ”Little Green” som skulle släppas fem år senare på albumet ”Blue”. Timothy Crouse recenserade skivan i Rolling Stone och skrev då att låten var kryptisk bortom förståelse. I själva verket var den en direkt ingång i Jonis huvud:

Child with a child pretending

Weary of lies you are sending home 

So you sign all the papers in the family name

You’re sad and you’re sorry but you’re not ashamed; 

Little Green, have a happy ending

När hon var 23 år var hon ensam, fattig och mamma till en dotter som hon hade lämnat bort. Hon hade dessutom ett kort misslyckat äktenskap bakom sig, med folksångaren Chuck Mitchell. De spelade tillsammans men det var uppenbart för alla att Joan var den bättre av de två. 

Men han gav henne ett nytt namn, folksångaren Joan Anderson blev artisten Joni Mitchell. Hon var ung men hade redan sett molnen, kärleken, livet både uppifrån och nedifrån, och skrev en av sina mest kända sånger, ”Both sides know”. ”Allt jobbigt jag gick igenom är jag tacksam över. Otur förändrade mitt ödes kurs. Jag blev musiker”, säger hon i dokumentären ”Woman of heart and mind”. 

Efter polion fungerade inte musklerna i vänster hand som de skulle. För att ändå kunna spela gitarr började Joni experimentera med så kal­lade öppna stämningar som gjorde att hon enklare kunde ta ackorden. Detta skapade också den omfångsrika och harmoniskt komplexa ljudbild som är så förknippad med henne. Metoden hittas exempelvis i den hawaiianska bluesen och lustigt nog var det just ett besök på Hawaii som inspirerade Joni till att skriva en av sina stora hitlåtar med denna öppna stämningen – ”Big yellow taxi”, som handlar om exploateringen av Hawaiis natur. Som musikern James Taylor, en kort period Jonis älskare, sa: ”Joni uppfann allt i sin musik, till och med hur man stämmer en gitarr.”

Annons
Annons

Hon är annars ingen politisk sångerska, vänder sig hellre inåt än utåt. Hennes texter och musik är en ständigt löpande dialog som hon för med sig själv och alla de människor hon möter. Men på något sätt blev hennes uttryck ändå politiskt. Hon sa något om världen, om människan. ”Det personliga är politiskt” som Carol Hanish banbrytande essä från 1969 beskrev det. 

Jonis låtar blev kända först genom andra artister. Fairport Convention spelade hennes ”Chelsea morning” och Judy Collins fick en hit med ”Both sides now”. När Joni Mitchell släppte sitt debutalbum ”Song to a seagull” 1968 var ljudbilden märklig och utan någon av de hitlåtar hon skrivit. Det var i stället live man skulle uppleva henne. Människor i publiken har vittnat om hur hon valde ut en person i första raden som fick personalisera ”duet” i hennes sånger och som hon fokuserade på under hela konserten. Därför trivdes hon aldrig på festivalscenen där denna stämning gick förlorad. Ironiskt nog skrev hon ”Woodstock”, signatur för en hel era, utan att själv ha besökt den legendariska festivalen. 

Det stora genombrottet kom med albumet ”Clouds” där Joni Mitchell nu sjöng sin egen låt och lyfte fram textens mångtydighet. Sångens jag har visserligen sett tillvarons båda sidor, men kommer kanske ändå aldrig att förstå vad livet egentligen innebär. 

Joni Mitchell hade flyttat till Kalifornien och blivit en del av Laurel Canyon-scenen tillsammans med bland ­andra Crosby, Stills & Nash (gruppen bildades för övrigt i hennes vardagsrum). Hon hade kärleksaffärer med dem alla tre. Men Graham Nash var hennes stora passion som hon bland annat skrev om i den enkla men mycket vackra pianoballaden ”Willy”. Men samtidigt som hon drömde om kärleken och hemmalivet fanns det i henne en längtan efter frihet och en tendens att sätta sig på tvären så fort någon ville tygla henne. Hon fick ett rykte om sig som promiskuös, vilket förstärktes när Rolling Stone publicerade en illustrerad karta över hur personer i musikindustrin var kopplade till varandra. Störst intresse väckte vem som hade legat med vem, och Joni fanns med omgiven av krossade hjärtan och kallades ”Queen of El Lay”. Hon pratade inte med tidningen på åtta år. 

Annons
Annons

Det var inte enda gången som Joni fick tampas med den pojkklubb som popmusiken var. Hennes första album smälldes upp på reklampelarna på Sunset Strip med orden ”Joni Mitchell är 90 % oskuld”. ”Jag upptäckte att alla producenter var män och om jag motsatte mig dem skulle någon kalla mig för en ’ballbuster’”, minns hon själv i en intervju. Själv såg hon sig aldrig som en del av en feministrörelse. Snarare verkar hon att ha uppfattat sin musik som fri från både kön och etnicitet. 

Hittills hade hon varit en konstnärlig popsångerska med flickig röst och visserligen mångbottnade sånger men ändå målade med den ljusa färgpaletten. Med 1971 års ”Blue” hände något. Albumet, så mörkt och skirt på samma gång, var Joni Mitchells svar på tyskarnas Weltschmertz, som David Yaffe uttrycker det. Många år senare skulle hon berätta att hon under inspelningen känt sig helt skyddslös, som ”ett cellofanpapper kring ­cigaretter”, som hon så träffande beskriver sig själv. 

”Blue” är den skiva som i efterhand ses som hennes största, men ”Court and Spark” (1974) blev hennes bästsäljande album. Här kan man ana ett viktigt vägskäl. Nu kunde hon ha spunnit vidare på framgången, fortsatt med nästa popalbum. Men istället anställde hon ett jazzband och började experimentera. Det var som om hon ville säga: Jaså, ni gillade min pop-platta? Vad gillar ni det här då? Med ”Hissing of summer lawns” (1975) konfronterade hon sina lyssnare snarare än smekte dem medhårs. 

I samma stund som hon vände sig mot jazzen började hon förlora sin publik och i viss mån också kritikerna. ”Alla trodde att jag dog 1973”, har hon själv sagt aningen bittert. Åldern men kanske mest vanan att röka fyra paket cigaretter om dagen, gjorde också att hennes röst började förändras. Hon tappade en oktav och därmed sin ljusa sopran. 

Annons
Annons

Trots kontinuerlig och högkvalitativ utgivning har hon aldrig lyckats nå den riktigt stora publiken igen. På 80-talet vände hon sig mot rocken men skivförsäljningen ökade inte. Inte heller när hon återvände till ett avskalat sound på 90-talet. Joni Mithcell har förblivit trogen sig själv och sitt uttryck, en kvinna av hjärta och själ, för att parafrasera hennes egen låt.

1995 fick hon slutligen sin första Grammy för bästa popalbum, ”Turbulent indigo”, och 1996 belönades hon med Polarpriset. År 2000 valde New Tork Times ut ”Blue” som ett av de 25 album som förändrat 1900-talets populärmusik. 2017 rankade radiokanalen NPR ”Blue” som etta på listan över bästa albumet någonsin av en kvinna. Hon har inspirerat otaliga artister: Prince, Leonard Cohen och Janet Jackson för att nämna några. Nu har hon inte turnerat på ett decennium. Med åren har hennes hälsa blivit allt sämre

Men hennes arv lever vidare. En nyare ingång till Jonis musik kan man hitta i ”The Joni Mitchell podcast”, ett ambitiöst initiativ av musikern Zachary Scot Johnson där han tillsammans med musikkollegor går igenom alla Mitchells album. Slående är hur ovanligt det är att höra två män så respektfullt och initierat diskutera en kvinnas konst. Scot Johnson kallar själv podcasten feministisk och menar att Joni Mithcell inte har, men borde fått, minst lika stor ikonstatus som Bob Dylan och Leonard Cohen. För kanske lyckades hon med det allra svåraste. 

David Yaffe skriver att till skillnad från Dylan och Cohen har hon inte haft en roll att gömma sig bakom. Att det delvis är det som gör hennes musik så mänsklig, men också henne själv så sårbar. Och som på samma gång får oss att uppleva det som att vi sitter där på första raden med hennes blick riktad rakt mot oss, rakt in i oss. Får oss att känna oss lite mindre ensamma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons