Annons

Torgny Nordin:Jorden är platt som en pannkaka

Tron försätter berg, heter det, men det krävs något mer, nämligen tektonik. Teorin om kontinentaldriften etablerades så sent som på 1960-talet och revolutionerade geologin och synen på jorden i allmänhet.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Mot slutet av romanen ”Rosens namn” låter Umberto Eco sin huvudfigur, Adso, återvända till det benediktinkloster han besökte som novis och där bokens våldsamma handling utspelade sig. Av det forna klostret återstår nu bara nedbrunna rester, förkolnad bråte och ruiner. Det väldiga biblioteket är raserat och vad som inte blev lågornas rov skingrades av vinden eller bars iväg av plundrare.

Den vid det här laget åldrade Adso strövar runt i området och upptäcker efter en stund små och knappt läsbara brottstycken av boksidor som sticker upp ur marken eller som fastnat i någon skreva. Trots att det endast rör sig om pyttesmå fragment fyller det honom med en sällsam entusiasm, och han samlar på sig allt som står att finna.

Eco funderar genom Adso på huruvida det är möjligt att rekonstruera och förstå det omfattande bibliotekets innehåll med hjälp av de oansenliga, kvarlämnade bitarna. Frågan handlar om huruvida det lilla kan förklara det stora och vad det i så fall är för slags sanning som denna metod ger oss.
Tids nog kommer pusslandet med fragmenten att utmynna i en någorlunda heltäckande bild, en historia, men vems är den historien och vad säger den, egentligen, om vad som ursprungligen fanns - och vad som en gång inträffat?

Annons
Annons

Ingenstans känns väl de frågorna så angelägna som inom geologin. För mer än kanske någon annan disciplin arbetar geologin just med att låta detaljer förklara helheter. Fragment som bokstavligen befinner sig på ytan avlockas sålunda sin betydelse utifrån insikten att de reflekterar en djupare sanning som befinner sig lång ner i underjorden - och inte sällan i en tid så avlägsen att fantasin knappt räcker till.

Charles Lyell brukar ofta betraktas som den moderna geologins upphovsman. Visserligen skulle nog skotten James Hutton som skrev en av naturvetenskapens mer betydelsefulla - om än inte välskrivna verk - kunna konkurrera om titel. I sin ”Theory of the Earth” från 1795 argumenterade Hutton för att jorden var ”oändligt gammal” och kom därmed att för första gången argumentera för tidens centrala betydelse i förståelse av jorden. Men det var ändå Charles Lyell som med sin ”The Principles of Geology” från 1830 lade grunden till dagens geologi med tankarna om att det nuvarande bär på nycklarna till det förgångna och att vi kan upptäcka helheten i delarna.

Lyell må räknas som den moderna geologins fader, men ämnet är förstås betydligt äldre än så. Man kan tvista om vem som var allra först, men Plinius d y är utan tvekan en god kandidat. År 79 besökte han Neapelbukten och kom där att bevittna Vesuvius återuppvaknande vilket resulterade i ödeläggelsen av åtta städer, däribland Herculaneum och Pompeji. Hans skildring av vulkanutbrottet är den första sansade och korrekta beskrivning som gjorts av ett geologiskt fenomen. Plinius tog varken hjälp av vredgade drakar, kämpande titaner eller underjordiska virvelvindar, utan lämnade en saklig deskription som torde duga alltjämt.

Annons
Annons

Vad Plinius emellertid inte såg, eller rättare sagt inte förstod betydelsen av utifall han noterade det, var den kampanska ignimbrit som kännetecknar området; på Capri är många hus till och med byggda av just den bergarten. Förekomsten härrör från ett fruktansvärt vulkanutbrott för 35 000 år sedan, ett utbrott vida större än alla de Vesuvius är ansvarig för.

Vi kan i dag bara gissa oss till vad det stenåldersfolk tänkte som med all säkerhet befann sig i området den gången. De var knappast lika behärskade och objektiva som Plinius. Snarare fylldes deras hjärtan av förfäran och skräck över underjordens makt.

Det heter att tron försätter berg, men i dag vet vi att det dessutom behövs något mer, nämligen tektonik. Teorin om plattektonik etablerades på 1960-talet och kom att revolutionera geologin och synen på jorden i allmänhet. Och plattektoniken är så mycket mer än ett kraftfullt verktyg som förklarar kartbildens utseende. Rätt förstådd är det en teori som klarlägger det mesta från vulkanism och jordbävningar, jordklotets inre dynamik, bergskedjors utbredningar, varför somliga platser på jorden har exceptionellt hög kulturell variation till varför man kan odla vin och äpplen på somliga ställen men inte på andra.

En som verkligen förmår driva ett sådant brett perspektiv är den utomordentligt skicklige brittiske vetenskapsskribenten Richard Fortey som dessutom är professor i paleontologi, medlem i Royal Society samt besatt av trilobiter. Fortey tillhör i dag det absoluta toppskikten bland populärvetenskapliga författare i den anglosaxiska världen. Flera av hans välskrivna böcker har också prisbelönats, exempelvis ”The Hidden Landscape” (1993) och ”Trilobite! Eyewitness to Evolution” (2001).

Annons
Annons

I sin nya bok, The Earth: An Intimate History (HarperCollins, 510 s), ger sig Richard Fortey ut på en världsomspännande färd. Men det är i första hand inte skildringarna från Alperna, Skottland, Newfoundland, Manhattan, Hawaii och Oman som är viktigast, utan jorden i sin helhet - från den ärriga ytan ner till de mörkaste djupen i kärnan.

Titeln till trots är boken inte ett kollage av rafflande geologiska specialitéer eller ett exercerande med hisnande tidsdimensioner, vilket liknande böcker i genren lätt är bräddfulla av. I stället är det en utmärkt genomgång av den moderna geologins vetenskapshistoria med fokus på 1900-talet. I centrum står plattektoniken.

Vetenskapshistoria tenderar lätt att bli ökenvandringar genom lärdomens benhus, så icke hos Richard Fortey. Visserligen presenterar han ett antal av de ledande geologer som låg bakom och som utvecklat plattektoniken, men dessa personer skymmer aldrig sikten för de landskap, mineraler eller andra geologiska fenomen som Fortey så framgångsrikt försöker läsa.

Även för den geologiskt läskunnige kan ”texten” stundom vara snudd på övermäktig. Fortey berättar i ett spännande kapitel om de fältgeologer som för ett sekel sedan vandrade upp och ner i Alperna, beväpnade med anteckningsböcker, förstoringsglas och stenyxor. Hur läsa detta märkliga veckfenomen, frågade de sig. Det var som att försöka pussla ihop en karta som klippts sönder i pyttesmå bitar. Och dessutom tycktes hela den alpinska bergskedjan ha tryckts på bakifrån, men vilken okänd kraft var i stånd till något sådant?

Annons
Annons

I dag vet vi - tack vare plattektoniken - att Alperna i geologisk mening är ett resultat av en hård ”dockning” mellan de afrikanska och europeiska kontinentalplattorna.

En av de geologer som ändå anas från och till och som uppenbarligen haft stor betydelse för Fortyes egen skolning är Arthur Holmes, författaren till den viktiga ”Principles of Physical Geology” (1944) som utkom i många upplagor. Holmes var, bland annat, en de mest prominenta försvararna av den tyske meteorologen Alfred Wegeners omdiskuterade och hårt kritiserade idé om en pågående kontinentaldrift, alltså den teori som plattektoniken senare växte fram ur.

Plattektonikens grundläggande principer torde i dag vara välbekanta för de flesta. Poängen är att jordytan vilar på rörliga plattor som ständigt nyskapas - och förstörs. Där plattorna bryts ner pressas en platta, på grund av densitetsskillnad, in under en annan och forsätter sedan ner i djupet. Men som när en outsäglig sanning eller hemlig kärlek tvingas ner i tystnadens mörker kommer de starka känslorna förr eller senare att sippra fram. Och när de nedtvingade plattorna nått ett djup på bortåt tio mil smälter de, och den heta magman stiger uppåt.

När plattorna stöter ihop i ena änden måste de dras isär i den andra. Utmed världens längsta vulkansystem - de 7 000 mil långa oceaniska bergsryggarna - nybildas hela tiden havsbotten genom att magma pressas upp när plattorna dras isär.

Wegeners teori från 1915, som finns antydd redan i resultaten från den svenska Sydpolsexpeditionen 1901-03, hade förvånansvärt svårt att slå igenom. Genombrottet kom först 1962 i en artikel - som då legat otryckt i två år - skriven de två amerikanska geologerna R S Dietz och Harry H Hess. Dessa herrar myntade begreppet sea-floor spreading som på ett underbart sätt kom att bli den nyckel var med man kunde börja lirka upp låset.

Annons
Annons

Kritikerna kände sig emellertid inte övertygande. Men året därpå, 1963, slogs dörren upp på vid gavel när två geofysiker från Cambridge, Drummond Matthew och Fred Vine i tidskriften Nature publicerade sina resultat från Carlsbergryggen i nordvästra Indiska oceanen.

Med hjälp av paleomagnetiska metoder kunde de avslöja magnetiska linjemönster på bottnarna. Dessa hade uppenbarligen bildats när framträngande lava utmed de mittoceaniska ryggarna vid sin kristallisation påverkades av det vid den tidpunkten rådande geomagnetiska fältet. Här låg beviset. Uppsatsen inledde en ny geologisk zeitgeist. Och i en artikel två år senare använde geologen Tuzo Wilson begreppet ”platta” för första gången. Det självklara talet om plattektonik är alltså inte ens 40 år gammalt.

Richard Forteys utmärkta bok handlar om hur vi genom plattektoniken kan läsa naturen. Ju mer vi läser, desto mer inser vi hur dynamisk och levande jorden är, menar han. Och något sådant som död sten finns naturligtvis inte.
Det må vara en öppen fråga huruvida Forteys perspektiv stärker eller skrämmer, men genom att tillägna sig hans synsätt, om än bara för en stund, blir världen aldrig mer densamma.

Med samma hastighet som naglarna växer breddas Atlanten. Två och en halv centimeter per år - år efter år efter år... Och samtidigt som Atlanten växer krymper Stilla havet; om sisådär 50 miljoner år lär de som lever då kunna promenera torrskodda mellan San Francisco och Tokyo.

Dagens havsbottnar har bildats under eller efter den mesozoiska eran, alltså för grovt sett 200 miljoner år sedan. All annan havsbotten, eller rättare oceanisk litosfär, har på grund av tektoniken pressats in och smält under den kontinentala litosfären. Så försvann exempelvis en stor ocean under Himalaya när det som skulle bli Indien kolliderade med Asien.

Annons
Annons

Men ingenting är bestående förutom förändring. Kontinenternas trolska dans över jorden har pågått i minst tre miljarder år. I dag är jorden en mosaik där ärr efter tidigare tektoniska våldsamheter löper kors och tvärs. Av en gång väldiga bergskedjor återstår i dag endast rundade kullar, Uralbergen är ett
exempel på det. Och en dag kommer även Himalaya att försvinna. Det är inte utan att man börjar tänka på Jesaja:

Alla dalar skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark skall jämnas
och branter bli till slätt

Superkontinenten Pangea splittrades för några hundra miljoner år sedan. När Wegener framkastade idén var det få som trodde honom. I dag finns det, berättar Richard Fortey, fullgod geologisk bevisning för åtminstone fyra superkontinenter. Rodinia kallas den som tros ha existerat för en miljard år sedan och det börjar nu bli accepterat att det även fanns en superkontinent för 1,5 miljarder år sedan. Den har ännu inget namn, men Fortey förslår ”Seussia” efter den österrikiske paleontologen Edward Suess, författaren till det klassiska fyrbandsverket ”Das Antlitz der Erde” (1883-1904).

Och ännu längre tillbaka, djupt ner i den mörkaste historien, under den arkaiska tiden under den prekambriska eran, alltså för tre miljarder år sedan, kan ett ”Kenorland” ha brett ut sig. Från den tiden finns knappt något kvar, endast på Grönland finns enstaka fragment i marken under isen. Det rör sig om pyttesmå kristaller i vars inre en ännu oberättad historia ruvar. Geologerna har just börjat läsa den.

Torgny Nordin
är kultur- och vetenskapsskribent. Hans senaste bok heter ”Arktis - en gränslös värld”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons