X
Annons
X
Recension

Joshua Bell i Brahms violinkonsert Joshua Bell gör störst avtryck i skira partier

Liksom rockmusiker idag öser på långt in i medelåldern kan den klassiska musikens artister behålla sin rockiga image länge. Violinisten Joshua Bell är i stan – men övertygar mest i nyanserna.

Den amerikanske stjärnviolinisten Joshua Bell återvänder till Kungliga Filharmonikerna. Foto: Jan-Olav Wedin

Joshua Bell i Brahms violinkonsert

Genre
Konsert
Medverkande
Jaime Martin, dirigent. Kungliga Filharmonikerna
Var
Konserthuset

Första gången den amerikanske violinisten Joshua Bell gästade Konserthuset i Stockholm var 1989, då han var 22 år gammal. I den första SvD-artikel där han nämns, en skivrecension från samma år, talas det om att han gillade datorer och snabba bilar. På den tiden sågs fortfarande en tungviktare som Isaac Stern med jämna mellanrum i stan. Tiden går.

Visst har Bell passerat 50-årsstrecket, men det är fortfarande lite rockstjärna över honom när han gör entré med den svarta skjortan utanpå byxlinningen. Så blir det också ständigt fysiskt utspel i Brahms violinkonsert, men musikaliskt egentligen ingenting som går utöver intensiteten hos 1950-talets David Ojstrach. Tvärtom har Bell en stråkteknik som gör de breda dubbelgreppen smidiga, inte våldsamma, och det är snarast i de riktigt skira partierna som han gör tydligast avtryck.

Yttersta skicklighet kännetecknar det mesta Bell gör på scenen, så det mest överraskande blir hans val av sin egna läckra kadens (istället för Joseph Joachims). Men även om Bell tillhör de ledande violinisterna av idag når han inte legendarernas nivåer. Att dirigenten Jaime Martin, som på senare tid spelat in ett par Brahmsskivor med sin Gävleorkester, hittar intressanta vägar genom just Brahms står snabbt klart – speciellt i den första satsen väger han och Filharmonikerna det avvaktande mot det aktiva.

Annons
X
Dirigenten Jaime Martin. Foto: Jan-Olav Wedin

Det är säkert bara en tillfällighet, men faktum är att samma symfoni står på programmet denna kväll som då Bell gjorde sitt första Stockholmsbesök – William Waltons första symfoni, komponerad 1931–35. Den är så pass ovanlig att det också var senaste gången Filharmonikerna gjort verket.

I Waltons konserter för viola och violin löper tentaklerna tillbaka till Elgars melankoli, men i symfonin har han i första satsen fångats av Sibelius medan andra och fjärde satsen snarare pekar mot moderat modernism. Nu visade det sig att de extroverta satserna passade bättre samman med orkester och dirigent. Däremot infann sig inte samspelet mellan repetitiva rörelser och de långa melodiska linjerna i förstasatsen, och det ruvande mörkret i andantet fick aldrig riktigt breda ut sig.

Problemet låg i balansen: Waltons partitur är färgrikt och riskerar att bli bjärt, vilket gör att klangblandningen måste göras med en precision Martin inte nått fram till. Kanske kan det faktum att symfonin inte tillhör orkesterns standardrepertoar ha spelat in. Men när strukturerna i musiken ligger mer i öppen dager uppstod skinande ytor och läckert linjespel.

Konserten repriseras torsdagen den 1 november kl 19.

Annons
X
Annons
X

Den amerikanske stjärnviolinisten Joshua Bell återvänder till Kungliga Filharmonikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 2

Dirigenten Jaime Martin.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X