Annons

Journalister är också människor

Foto: Roald, Berit / TT
Under strecket
Publicerad

Gäst | Oberoende medier

När journalisten Jörgen Huitfeldt slutade på Sveriges Radio och började på Kvartal beskrev han en intressant interiör från Sveriges Radio. Han berättade hur hans kolleger inte ville att SR skulle ställa vissa frågor om migrationspolitiken, att de: ”varnade för följderna av en sådan journalistik, som de menade riskerade att ställa grupper i samhället mot varandra.” Huitfeldt berättade hur ett par tunga reportrar öppet beklagade sig när den svenska migrationspolitiken 2015 förändrades och blev mer restriktiv.

Den här och andra berättelser ligger till grund för en övergripande kritik mot Sveriges Radio och andra medier för att ha abdikerat från uppdraget att opartiskt och konsekvensneutralt skildra migrationsfrågan, en genomgripande samhällsförändring och de utmaningar och möjligheter som kom med den.

Är de händelser som Huitfeldt beskriver exempel på hur ett antal SR-journalisters personliga åsikter och värderingar färgar journalistiken? Eller är det snarare exempel på hur den struktur som SR-journalisterna arbetar inom styr agendan? Mer principiellt: påverkar enskilda journalisters personliga politiska uppfattningar journalistiken eller är det snarare strukturer som styr? Frågan kan tyckas akademisk, men är temat för årets utvärdering av valrörelserapporteringen.

Annons
Annons

Forskarna Jesper Strömbäck och Bengt Johansson kommer fram till att det är strukturer och nyhetslogik som styr, och avfärdar kritiken som säger att journalistiken systematiskt skulle luta politiskt, exempelvis åt vänster.

Det är elfte gången som mediernas arbete i valrörelsen utvärderats av forskare. En av de nya slutsatserna är att medierna i 2018 års val försökte balansera tre block, och behandla dem opartiskt och lika, mot tidigare två. Det förklarar enligt forskarna varför både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fick mycket negativ publicitet: hård kritik kom från två block. Journalisterna upplät utrymme till både Alliansen och Socialdemokraterna att kritisera Sverigedemokraterna och vice versa.

Ett viktigt resultat av forskningen är att redaktionerna känner sig granskade, i alla fall under valrörelsens sista veckor. De vet att de kommer att utvärderas och deras beteende påverkas av insikten. Utvärderingen förbättrar journalistiken.

I valrörelserna håller redaktionerna mer än annars koll på hur den egna publiciteten sett ut över tid, och framförallt hur partierna skildras. I valrörelserna räknar SVT hur många gånger partierna får komma till tals. Om ett parti inte fått prata om sin viktigaste fråga kan SVT göra en särskild insats för att det ska ske. Ibland kan rädslan att framstå som partisk kanske gå till överdrift.

Årets utvärdering ramas alltså in av en diskussion om partiskhet. Vilka faktorer är det som gör att journalistiken inte ger en helt rättvisande bild av verkligheten? För det gör den inte och kan inte göra, menar forskarna. Beror det på de enskilda journalisternas egna politiska åsikter, eller beror det på de strukturer och normer som journalistiken rättar sig efter (och som inte har med politiska värderingar att göra)? Strömbäck och Johansson ställer frågan om vilka av de här faktorerna som bäst kan förklara hur nyhetsrapporteringen ser ut.

Annons
Annons

Frågan väcks mot bakgrund av kritik mot inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio, från bland annat mig själv, att gärna beskriva samhällsproblem på ett sätt som är typiskt för vänsterns sätt att se på samhället.

Att forskningen på många svenska valrörelser visat att olika partier gynnas av medierapporteringen i olika valrörelser är ett bevis på att rapporteringen inte konsekvent lutar åt ett eller annat håll, menar Strömbäck och Johansson.

Men jag undrar om vi talar om samma saker. Klart är att forskarna kan visa att det är olika partier som gynnas av medierapporteringen i olika valrörelser, och att idén om att ett och samma parti eller block gynnas systematiskt därmed kan avskrivas.

Den mesta av den här valutvärderingen handlar om partierna och exempelvis hur mycket utrymme de och deras älsklingsfrågor fått, och hur kritisk rapporteringen varit.

Vad jag har försökt säga är något annat. Nämligen att det långt från valrörelserna finns sakfrågor som mer eller mindre konsekvent skildras från ett och samma perspektiv. Exempelvis arbetsmarknadsfrågor, företagarfrågor och frågan om friskolorna. Ett aktuellt exempel är rapporteringen om ekomat, där många journalister missionerar ekopropaganda och konsekvent struntar i att granska argumenten och aktörerna bakom.

Beror det här på att många journalister sympatiserar med Miljöpartiet, eller på de normer som styr medieföretagen? Kan det vara en kombination? Det kanske inte spelar så stor roll egentligen, det viktiga är att konstatera att resultatet inte är tillfredsställande.

Annons
Annons

Det är få journalister som är lojala med ett parti. Däremot är många värderingsdrivna och lojala med vissa idéer. Och idéer kan ha en politisk betydelse. Vissa problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna sammanfaller ofta med problemformuleringar som är typiskt ”vänster”.

Hade rapporteringen om exempelvis arbetsmarknaden, friskolorna eller klimatet utvärderats på samma sätt som valrörelsen så hade den blivit mindre ensidig, det är min övertygelse.

Forskning har visat att svenska journalister till mycket stor del fritt kan välja vilka nyhetshändelser de vill rapportera om, och vilken aspekt av nyheten som ska framhållas. Hela 80 procent av journalisterna menar i en forskningsstudie att de helt och hållet eller till stor del kan välja ämnen och vinklar själva, utan att en redaktör lägger sig i.

”Strukturer” påverkar givetvis journalistens (upplevda) självständiga beslut. Men att journalistens egna värderingar och kunskaper inte skulle påverka ämnesval och vinkel verkar orimligt. Journalister är inte maskiner.

MATS OLIN är chef för Näringslivets medieinstitut. mats.olin@naringslivetsmedieinstitut.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons