Annons

Viktor Lundquist:Journalistik enligt Xi Jinping

Det är inte bara den kinesiska ambassaden i Sverige som försöker påverka fri och opartisk press.

Under strecket
Publicerad

Xi Jinpings Kina rankas i botten vad gäller respekt för pressfrihet.

Foto: Xie Huanchi/TT Bild 1 av 1

Xi Jinpings Kina rankas i botten vad gäller respekt för pressfrihet.

Foto: Xie Huanchi/TT Bild 1 av 1
Xi Jinpings Kina rankas i botten vad gäller respekt för pressfrihet.
Xi Jinpings Kina rankas i botten vad gäller respekt för pressfrihet. Foto: Xie Huanchi/TT

Sedan en tid tillbaka har den kinesiska ambassaden i Stockholm blivit allt mer offensiv. På ambassadens hemsida, under fliken ambassadnyheter, är de senaste inläggen nästan uteslutande riktade mot svenska medier.

I nästan samtliga fall rör det sig om kritik mot olika fall av Kinarapportering, och kritiken riktar sig både mot etablerade och stora kanaler, såsom SVT, SvD och DN, men också mot mindre landsortstidningar.

Kritiken rör bland annat rapportering om händelserna i Hongkong, situationen i Xinjiang, och fängslandet av Gui Minhai. För att bara nämna några exempel.

Inläggen följer alla ungefär samma mönster. Journalister och ledarskribenter beskrivs som lögnare vars enda syfte är att svärta ner Kinas goda rykte och sabotera den vänliga relationen mellan Kina och Sverige.

Annons
Annons

Inte sällan påpekar man också att man inte tolererar angrepp på landets suveränitet och självbestämmande, och att man kräver respekt för god journalistisk sed.

Sverige har pekats ut som speciellt utsatt för påverkansförsök från den kinesiska regimen, och ambassadens allt mer offensiva profil, som utöver återkommande kritik också innefattade exempelvis China Day under Almedalen, är alldeles säkert en del i detta.

Men även andra länder kring Östersjön har fått smaka på kritik från Kina. Den kinesiska ambassaden i Tallinn gick nyligen ut med ett pressmeddelande där man inte bara kritiserade den estländska tidningen Postimees Kinarapporternig, utan också redogjorde för vad man anser att pressens egentliga uppgift är.

Man skriver att journalister förväntas följa ”professional ethics and must adhere to the principles of accuracy, impartiality and truth”, vilket man givetvis har rätt i. Dock är det uppenbart så att den liberala demokratins och Xi Jinpings syn på opartiskhet och sanning kraftigt skiljer sig åt, och det är utan tvekan där skon klämmer – för Xi Jinping.

Kina rankas fjärde sämst i världen vad gäller respekt för pressfrihet, det vill säga sämre än länder som Iran, Saudiarabien och Venezuela. Det är fräckt av representanter för ett land med den placeringen att tala om journalistikens etiska grunder.

I pressmeddelandet framgår det också tydligt att synen på journalistikens syfte är en annan punkt där representanter för den kinesiska regimen skiljer sig från den liberala demokratins.

Man skriver nämligen uttryckligen att man förväntar sig att journalister ska bidra till positiv utveckling i relationen mellan Kina och Estland, istället för att sprida falsk och missledande information.

Annons
Annons

”We should cherish the friendly relations and bright prospects of China and Estonia”, går det att läsa.

Och det här uttalandet säger egentligen allt om varför den kinesiska regimen ser västerländska medier som ett så stort problem, och varför kritiken knappast kommer att avta.

För Xi Jinping är den nationella pressen ett nyttigt redskap som bidrar till att upprätthålla kommunistpartiets maktanspråk. I det egna landet har man nu så pass stor kontroll att obekväm journalistik är ytterst sällsynt förekommande. Och i den mån sådana modiga journalister lyckas nå ut så fängslas dem.

I Kina finns det heller knappast något fritt internet att tala om, vilket gör att det narrativ som regimen vill förmedla i mångt och mycket blir det oemotsagt dominerande.

I västerländska liberala demokratier råder det som bekant andra förutsättningar. Här respekteras, på riktigt, principer om fri och oberoende journalistik. Det finns givetvis utmaningar även här, och under de senaste åren har pressfriheten även i flera liberala demokratier blivit allt mer pressad. Men det går ändå inte att jämföra med de journalistiska förutsättningarna i Kina.

Hand i hand med respekt för pressfrihet går det faktum att journalister, mer ofta än sällan, kommer att granska och kritisera makthavare, och knappast göra livet som folkvald politiker enklare.

Och det är ju faktiskt precis det, ansvarsutkrävande och upplysning, som är journalisternas uppgift – oavsett vad representanter för Kinas diktatoriska regim menar. Detta kan vara påfrestande som granskad makthavare, men det är priset man får betala då man förvaltar allmänhetens förtroende.

I en fri demokrati är det precis som det ska vara. I Xi Jinpings Kina är det otänkbart.

VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet och projektledare på tankesmedjan Frivärld.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons