Annons

”Journalistkåren har förtigit mäns våld mot kvinnor”

Den feministiska rörelsen och forskningen har under de senaste tjugo åren försökt förmedla kunskaper om kvinnors våldsutsatthet till media och till politiker. Men centrala delar av den svenska journalistkåren har varit en av de starkaste krafterna för att budskapet inte ska gå fram, skriver forskarna Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.

Under strecket
SvD
Publicerad

Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.

Foto: TT, privat Bild 1 av 4

Anna Hedenmo.

Foto: Eero Hannukainen/IBL Bild 2 av 4

Åsa Linderborg.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 3 av 4

Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.

Foto: Privat Bild 4 av 4

Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.

Foto: TT, privat Bild 1 av 1
Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.
Eva Lundgren och Jenny Westerstrand. Foto: TT, privat

DEBATT | #METOO

För drygt femton år sedan genomförde vi en omfångsstudie om mäns våld mot kvinnor i Sverige, Slagen dam. I studien framträder en bild väldigt lik den som nu hörs genom vittnesmålen i #metoo-rörelsen. Erfarenheter av våld och andra övergrepp framstod då och nu som utbredda för kvinnor. Sedan dess har ett flertal studier nått liknande resultat.

I våra konklusioner skrev vi därför att ”[d]e åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en ny förståelse där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag.” Så utbredda erfarenheter av våld och trakasserier kunde inte, menade vi, hanteras inom ramen för den gamla förståelsen. Mer om den nedan.

Annons
Annons

Anna Hedenmo.

Foto: Eero Hannukainen/IBL Bild 1 av 1

Men mot studien reste sig Sveriges journalistkår i ett lika samlat som rasande angrepp. De drev det så långt som att studien granskades för misstänkt vetenskaplig ohederlighet (den friades). De erfarenheter vår forskning talade om förvisades till skamvrån. Så fel som vi hade var det knappt möjligt att ha, visste de kritiska journalisterna. Tills kvinnor nu höjer sina röster i Sverige.

I möte med lavinen av uppdämda erfarenheter som hörs ur #metoo har inte det journalistiska motståndet ännu hunnit gå i blom. Men vi hör förtruppen av några kvinnliga journalister bereda mark för den gamla förståelsens nedstigning i debatten.
Vi måste därför, om #metoo ska leda till förändring, prata om journalisterna. Vi måste prata om varför en yrkeskår vars uppdrag är att kritiskt granska samhälle och levnadsvillkor inte bara har misslyckats att skildra situationen för kvinnor på arbetsplatser och i vardagen med utbredda trakasserier och våld, utan varför denna kår också föraktar och genom åren riktat hat, om vi ser bakom bokstäverna, mot uppgifter om utbredda erfarenheter av allvarliga kränkningar i vardagen i Sverige.

Anna Hedenmo.
Anna Hedenmo. Foto: Eero Hannukainen/IBL

Senast ut är Anna Hedenmo (Expressen 16 januari), ordförande för publicistklubben och ett ankare i SVT:s tunga nyhetsprogram, att demonstrera sin trohet mot det gamla. I kölvattnet av #metoo vill Hedenmo presentera sig som kritisk och frågar därför efter data, representativitet och sanning bakom kvinnornas röster. Och ja, det är detta som kallas kritiskt sinnelag av Hedenmo: ”Kanske är det just i revolutionstider, när alla springer åt samma håll, som behovet av den kritiskt granskande journalisten är som allra störst.”, skriver hon med en självbild som får oss att baxna.

Annons
Annons

Åsa Linderborg.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1

Att hon och hennes kollegor var aktiva i att regissera ett veritabelt tunnellopp för att brännmärka just de forskare som sysslade med att samla data om det Hedenmo nu vill ha uppgifter kring: omfånget av mäns våld och kränkningar av kvinnor i Sverige, låtsas hon inte om. Agenda, kunde rubriken för hennes kårs agerande ha varit.

På samma halsbrytande sätt menar Åsa Linderborg (Aftonbladet 8 januari) att kvinnor som nu talar om sina erfarenheter gör sig till offer. De borde sluta gå ihop och berätta hur de behandlats och i stället säga ifrån i sina personliga sammanhang. Sagt av en socialist nota bene. Att hon har stöd för denna logik hos kärnliberalen Hanne Kjöller förvånar oss inte men vi förvånas över att det kan framställas som kritiskt att förfäkta den äldsta strategi samhället känner – att hålla erfarenheter av övergrepp privata.

En förutsättning för kullerbyttorna är trohet mot det urgamla könskontraktet. Där är ansvar den främsta kvinnliga dygden, jämte tillgänglighet (omsorgsmässig eller sexuell). Pålagor som #metoo nu utmanar med råge – kvinnor vill inte tiga om och tåla det de utsätts för och därigenom ta ansvar för mäns gränslösa beteende.

Ytterligare krav för den haltande kritiken är att de berättelser som kvinnor ger bagatelliseras. I stället för att vämjas över den vägg av grovheter som #metoo lagt i dagen sägs en oroande del av vittnesmålen röra småsaker, så som ”ett oönskat förslag” om sex.

Åsa Linderborg.
Åsa Linderborg. Foto: Pontus Lundahl/TT
Annons
Annons

För det första vill vi därför påminna om att kvinnorna i #metoo, liksom kvinnorna under hashtagen #allavi som samlar 56 000 personer, till stor del återgett allvarliga övergrepp.

För det andra rör #metoo villkor i arbetslivet. Den sortens förslag som bagatelliseras av både Kjöller och Linderborg ges och hanteras inte i ett vakuum. Att äldre män med inflytande kommer med dem till yngre kvinnor utan dito är regel liksom att märkbara negativa konsekvenser av att neka dessa förslag hör till.

För det tredje vill vi framhålla den forskning som visar att konsekvenser av sexuella övergrepp är märkbara – även i fall då handlingarna föreställs bagatellartade. Att ha erfarenheter av att bli tagen sexuellt på mot sin vilja, som kyssar och fasthållningar, korresponderar med allvarligare hälsokonsekvenser – oro, ilska, skam – än dem kopplade till att uppge erfarenheter av fysisk våldsutövning. Den sexuella sfären syns, just som Linderborg är inne på i sitt hala tal om roller och spel, vara mycket skör samtidigt som kvinnor får just dessa gränser återkommande överträdda i det arbetsliv de deltar i som goda medborgare, och som deltagare i nöjes- och relationsliv. Vilket de tiotusentals kvinnor som tagit till orda i #metoo nu har fått nog av.

Det Hedenmo, Kjöller och Linderborg – tre journalister som profilerar sig som lite spetsigt motströms i #metoorörelsens spår – nu inte låtsas om är att under deras journalistiska gärningstid har våld upplevts, utövats, omtalats och hanterats, och omgivits av konflikt. Det hanterande och omtalande har naturligtvis skett inom en ram som kan kallas en förståelse. Det vill säga, våld har tolkats och omtalats i media och politik, på sätt som varit typiska för vår tid och plats i historien. Denna förståelse har, exakt som Linderborg och Kjöller nu gör, förminskat, bagatelliserat och privatiserat kvinnors erfarenheter av våld och kränkningar.

Annons
Annons

Hur kan vi få en bättre, kunnigare och mindre agendaorienterad journalistik om mäns våld mot kvinnor i Sverige?

I Sverige har förståelsen av våld i centrala delar formats efter mönster som betonar avvikelse, som lyfter fram det jämställda samhället och därmed våldets minimala plats i ett svenskt vardagsliv och som ser män som utövar våld som kontrollsvaga och plågade av marginalisering (fram till invandraren kom med sin avvikande kultur). Mängder av forskning påvisar dessa mönster i synen på våld i Sverige. Denna nationella förståelse är i centrala delar frammejslad av instanser som Brottsförebyggande rådet, Brå. På uppdrag av politiker har Brå sökt riskgrupper och mönster i våldet efter tanken om den normala – i betydelsen vanliga – medborgaren som våldsfri.

Vi menar att journalistkåren, kanske genom sin skolning i samma vänstergrundande fålla som den kriminologiska traditionen en gång växte fram ur (men där kriminologin skaffat sig väsentligt skarpare analyser under senare år) varit exceptionellt lydig i uppdraget att bevara och försvara denna förståelse. Varför gör journalisterna så?

Vilket ”kritiskt” uppdrag har de agerat på genom åren, när de berättelser som nu bubblar fram om kvinnors utsatthet har speglats i forskningen men inte i den journalistiska bilden av Sverige? Tvärtom har journalister hållit emot, hårt, mot att låta dessa berättelser forma bilden av samhället.

#metoo är ur detta perspektiv en uppflammande protest mot en förståelse som allt för länge varit rådande. En förståelse som skapat rädsla och försiktighet hos kvinnor. För kvinnors delvisa tystnad har inte kommit av sig själv. Tystnaden och skammen är frammanad och ständigt återinskriven av hånfulla utspel och ett upprepat åkallande av stereotyper för att hålla talet om våld stången. Som nu, att kvinnor som talar om de trakasserier och det våld de utsätts för gör sig till offer.

Annons
Annons

Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Så vi måste prata om journalisterna. Ska kraften i #metoo leda till förändringar i sak är det viktigt att se att det har utspelat sig en kamp i Sverige under de senaste tjugo åren där den feministiska rörelsen och forskningen försökt förmedla kunskaper om kvinnors våldsutsatthet i media, till media, och till politiker. Där har centrala delar av svensk journalistkår varit en av de starkaste krafterna för att budskapet inte ska gå fram.

Låt oss därför samla och analysera de villkor som kvinnor och män verkar under i Sverige, och låt oss tala om journalisterna. Hur kan vi få en bättre, kunnigare och mindre agendaorienterad journalistik om mäns våld mot kvinnor i Sverige? Det skulle på ett avgörande sätt öka möjligheterna att få våldet, trakasserierna och det återkommande förminskandet av kvinnor att upphöra och det skulle ge en sannare bild av hur samhället ser ut. Ett samhälle som vi med kritisk journalistik och forskning ska försöka förändra och förbättra.

Eva Lundgren
Jenny Westerstrand
forskare om mäns våld mot kvinnor, författare till Slagen dam, mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige (2001).

Eva Lundgren och Jenny Westerstrand.
Eva Lundgren och Jenny Westerstrand. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons