Annons

Avig Maria – No more fucks to giveJu mer drastisk Mia Skäringer är desto bättre

Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give” som ska turnera i Sverige ända till november.
Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give” som ska turnera i Sverige ända till november. Foto: Annika Berglund

Det blir både hjärtskärande och riktigt skojigt när Mia Skäringer tar ut svängarna i sin dundersuccé till soloshow, om övergrepp, kroppshat och genimäns självförhärligande. Men Jenny Aschenbrenner önskar sig ännu mer drastisk humor och kompromisslös svärta.

Under strecket
Publicerad

Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give”.

Foto: Annika Berglund

Avig Maria – No more fucks to give

Genre
Show
Regi
Helena Bergström
Var
Globen
Text
och medv: Mia Skäringer

Gästartist: Elias, i koreografi av Fredrik Benke Rydman. Showen går på Sverigeturné t o m 17 november.

Globen är i princip fullsatt. Kvinnor, kvinnor, kvinnor i alla åldrar och en och annan man, i rad efter rad efter rad. Det känns lite som om Mia Skäringer, som vi alla väntar på, har kallat till väckelsemöte snarare än till show. ”Avig Maria”, ja det är Mia Skäringers ovilja att träda in i snälla och färdigformaterade kvinnoroller som gett showen dess namn. Men Ave Mia känns inte heller helt fel, baserat på lyckan som hennes trogna publik känner inför att hon kliver ut på de allra största arenorna och hävdar sin rätt att vara förbannad, ful och alldeles, fullständigt okåt. Det är svårt att inte gilla.

Men, med det stora genomslaget har det också följt en lite läskig tendens att förenkla och dundra på med dogmatiska ”sanningar” om rätt och fel. Något åt det hållet, en moralpredikan i showform, var jag rädd för inför Mia Skäringers nypremiär på sin dundersuccé. Så mycket roligare att se henne inleda med ett nummer som varken predikar eller publikfriar. Istället vänder på en femöring från glada, goa Skäringer som i morgonrock kliver ut på scenen och skojar om sin egen litenhet inför publikhavet till en hjärtskärande berättelse om ett övergrepp.

Annons
Annons

Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give”.

Foto: Annika Berglund

Hon har också förmågan att blixtsnabbt vända från flams till djupaste allvar och kan därför skämta om det som gör allra mest ont.

Alla tystnar, hon har publiken i sin hand, med en karisma som fyller Globen, men också med en vältajmad, elegant ljussatt show. Hon har också förmågan att blixtsnabbt vända från flams till djupaste allvar och kan därför skämta om det som gör allra mest ont. Också om övergrepp.

Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give”.
Mia Skäringer i ”Avig Maria – No more fucks to give”. Foto: Annika Berglund

Det är när Mia Skäringer går allra längst, antingen in i det svarta eller ut i extremerna av sina tokvulgära drifter med kvinnligt och manligt och sexualiteten, som hon lyckas komma åt det som verkligen bränner till. När hon plockar fram sina gamla karaktärer Tabita och Gulletussan och öser på med gränslös snuskighet och skamlös cynism så blir det ibland alldeles underbart och samtidigt helt hemskt.

Eller i en långdragen och genial scen om en 30-årsresa till New York och ett misslyckat one night-stand efter en klubbkväll, eller en sketch om svårigheterna i att knulla uppflugen på en köksö i en minimalistiskt möblerad lägenhet … Då är det lätt att falla in i hyllningskören. Det är skoj, på riktigt. Just för att hennes ärende är så allvarligt – att gestalta hur kvinnoförtrycket gör oss illa ända in i själen.

Annons
Annons

Tills en vidrig berättelse om ett övergrepp /.../ sparkar undan premisserna för den trivselkonsensus som uppstått i lokalen.

Men, riktigt samma nivå håller hon inte under hela den två timmar långa showen. Ibland blir det lite platt och barnsligt. Hon spelar på kontrasten mellan geniförklarade mäns svulstiga självbiografier och deras frossande i ångest och kåthet, och sitt eget hårt kontrollerade liv, med en väl härbärgerad ångest. Visst har hon en poäng, samtidigt är hon textmässigt för uddlös. Tills en vidrig berättelse om ett övergrepp utfört av Ingmar Bergman och berättat av honom själv, men i åratal censurerad ur självbiografin, nu återges och sparkar undan premisserna för den trivselkonsensus som uppstått i lokalen.

Ju mer drastisk Mia Skäringer är, desto bättre och mer angelägen blir hon. I sina väl utförda men egendomligt opersonliga sångnummer framstår hon istället färglöst duktig på ett sätt som krockar med hela showens slogan: ”no more fucks to give”. Ta ingen skit – budskapet hamras in. Och nä, gör inte det Mia Skäringer, våga gå ännu längre istället så kan det bli riktigt smärtsamt roligt, hela vägen i mål.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons