Annons

Konsten att förlora”Ju mer jag läser desto mer förtjust blir jag”

Författaren och dramatikern Alice Zeniter (f. 1986) är bosatt i Paris men växte upp i Alençon. Redan som 16-åring  gav hon ut sin första roman "Deux moins un égal zéro".  Den 7 maj gästar hon Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Författaren och dramatikern Alice Zeniter (f. 1986) är bosatt i Paris men växte upp i Alençon. Redan som 16-åring gav hon ut sin första roman "Deux moins un égal zéro". Den 7 maj gästar hon Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Foto: Albert Bonniers förlag

Allt tar sin början i jakten på ett berömt konstverk. En medryckande och underhållande familjekrönika som bevisar att de stora berättelserna är långt ifrån döda, tycker Kristina Sandberg om det franska stjärnskottet Alice Zeniters fjärde roman.

Under strecket
Publicerad

Konsten att förlora

Författare
Alice Zeniter
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

Översättn. Cecilia Franklin, 470 s.

Naïma arbetar på ett ansett galleri i Paris. På jakt efter en döende konstnärs verk i Algeriet hamnar hon i en diskussion om samtidens faiblesse för den autofiktiva livsberättelsen.

Narcissistisk terapi, säger en kvinna.

Men Naïma invänder: ”När någon tiger fabulerar andra och de tar nästan alltid fel, så jag vet inte, kanske författarna ni talar om tycker att det är bättre att ständigt förklara allt än att låta andra projicera sina tankar på deras tystnad.”

Det hela börjar med Naïmas stigande obehag efter blöta kvällar på krogen vid 2010-talets mitt. Men snabbt får farfadern, den algeriska kabylen Ali ta över huvudrollen.

Efter läsningen av Alice Zeniters medryckande och intressanta familjekrönika, ”Konsten att förlora”, undrar jag om det inte är författarens egen poetik. Omsorgsfullt, noggrant och utförligt låter hon ett skugglikt berättarjag skriva fram den 30-åriga parisiskan Naïmas livsberättelse. Det hela börjar med Naïmas stigande obehag efter blöta kvällar på krogen vid 2010-talets mitt.

Men snabbt får farfadern, den algeriska kabylen Ali ta över huvudrollen. Han har haft turen att hitta en oljepress i bergsbyn där hans familj bor, och blir genom sina inkomster en av de mest inflytelserika männen i trakten. Men det är först hans tredje hustru, den unga Yema som föder en son – Hamid som kommer att bli far till Naïma och leva större delen av sitt liv i Frankrike. När frihetskämparna intar bergen på 50-talet har Ali redan stridit för kolonialmakten under andra världskriget, och i byn träffar han veteraner som legat i skyttegravar under det första. Motsättningarna tilltar, och några år senare flyr Ali med sin familj från ett splittrat Algeriet, där kolonialmakten Frankrike inte drar sig för att hämnas motståndsyttringar brutalt. Men Ali vet att han snart kan falla offer som förrädare, en harki.

Annons
Annons

Från välståndet i bergsbyn kommer han till misären i de franska transitlägren, till usla bostäder, hårt skogsarbete i Provence – och så småningom till Pont-Feron, en av Normandies nybyggda förorter, med tunga arbetsdagar i stålfabriken. Yema är hemma i lägenheten med deras åtta barn.

Jag tänker flera gånger på Chimamanda Ngozi Adichies ”En halv gul sol” under läsningen. Framåtrörelsen i berättelsen, klarheten i språket och hungern att läsa vidare för att få följa individernas öden i ett brutalt historiskt skeende. Undertill bultar tvånget att berätta, förklara och fördjupa förståelsen för komplexiteten i den här typen av splittrade klassresor. Hos Zeniter är förfäderna krönikans centrum – och jag förstår varför Naïmas farmor Yema inte får ett så stort fokus, men är säker på att det skulle vara lika intressant att följa henne tätt intill – och det är fadern Hamids tystnad som indirekt ger Naïma uppdraget att berätta. Zeniter fullföljer det i sin tur skickligt och vackert.

Det här är den sortens roman som tecknar intensiva personporträtt och återger ett historiskt skeende samtidigt. Inledningsvis önskar jag att Zeniter slapp förklara, att hon tillåtit sig att gå ännu mer rätt in i människorna i sin berättelse. Det pågår en pendelrörelse i romanen där det gestaltade skeendet i textens nu bryts av berättarens redogörelser för politiska förvecklingar och historiska förlopp. Prosan har exempelvis inte Nina Bouraouis subjektiva självförtroende där språket i sig är en viktig undersökning – men ju mer jag läser desto mer förtjust blir jag i hur Zeniter utför sitt litterära uppdrag. Att berätta, förklara, och i så stor utsträckning som möjligt vägra att vara projektionsyta för fördomsfulla fantasier. Att istället erbjuda identifikation och spegling.

Ibland undrar jag om diskussionen om romanens och ”den stora berättelsens” död – eller brist på relevans – i vår tid snarare handlar om att vissa perspektiv måste maka på sig, så att de som förut tigit eller inte blivit lyssnade på får möjlighet att ta till orda. Fortfarande är det hur som helst fullt möjligt att, som Alice Zeniter, skriva angelägen, engagerande och i ordet bästa bemärkelse – underhållande romanprosa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons