Annons

Lisa Irenius:Ju mer jag läser, desto svårare blir frågan om Handke

Nobelpristagarnas böcker utställda i Börshuset.
Nobelpristagarnas böcker utställda i Börshuset. Foto: Anders Wiklund/TT

Var ska gränsen gå för Nobelpriset i litteratur – och överskrider Peter Handke den gränsen? Det är förbluffande hur så många kan uttala sig så säkert i frågan.

Under strecket
Publicerad

Peter Handke kort efter att han fått beskedet om Nobelpriset.

Foto: Francois Mori/AP Bild 1 av 1

Efter den första, massiva kritikstormen mot den österrikiske författaren Peter Handkes Nobelpris har debatten börjat bli mer nyanserad. Jag förvånas ändå över hur många som, världen över, har kunnat uttala sig så tvärsäkert i frågan den senaste veckan. Mest förbluffande är hur lättvindigt personer som har ordet i sin makt – författare, kulturskribenter med flera – använder anklagande epitet. Carsten Jensen hör till dem som gått längst när han i Dagens Nyheter påstår att Handke är ”en öppen förespråkare av folkmord och utrotning”, det är anmärkningsvärt att sådana grova anklagelser publiceras utan belägg.

Det är också en lång rad personer som har använt begreppet ”folkmordsförnekare”. En av dem är juristen Anne Ramberg som på sin blogg påstår att när man ”läser vad Handke uttryckt är det uppenbart att Akademien valt att ge årets Nobelpris till en folkmordsförnekare” – dock utan att ge exempel.

Är det befogat att kalla honom för folkmordsförnekare? Möjligen, men för mig är det inte uppenbart.

Själv måste jag erkänna att ju mer jag läser om och av Handke, desto svårare tycker jag att allting blir. Han förnekar inte att massakern i Srebrenica har ägt rum. Men han menar däremot att den inte bör kallas för ett folkmord – trots att krigsförbrytartribunalen slagit fast att det är det. Man kan kanske också säga att han relativiserar folkmordet, genom att beskriva det som en hämnd och lyfta fram den andra sidans brott (om detta skrev Handke i Süddeutsche Zeitung 1/6 2006). Men är det befogat att kalla honom för folkmordsförnekare? Möjligen, men för mig är det inte uppenbart.

Annons
Annons

Peter Handke kort efter att han fått beskedet om Nobelpriset.

Foto: Francois Mori/AP Bild 1 av 1

Det råder inget tvivel om att Peter Handkes ställningstaganden för serberna i samband med kriget i det forna Jugoslavien är problematiska, inte minst relationen till Slobodan Milošević och det faktum att han valde att hålla tal på dennes begravning. Han ger heller inget vidare sympatiskt intryck när han avfärdar metoo – när kvinnor berättar om sexuella trakasserier och övergrepp – som ”kvinnor som eggar upp män, sedan beklagar de sig”.

Peter Handke kort efter att han fått beskedet om Nobelpriset.
Peter Handke kort efter att han fått beskedet om Nobelpriset. Foto: Francois Mori/AP

Inget av detta hindrar dock att han kan vara en fantastisk författare (själv uppskattade jag verkligen Handkes självbiografiska ”Berättelse om ett liv”). Jag håller helt med Steve Sem-Sandberg om att ”stor litteratur även kan skrivas av författare man inte är enig med om allt, ja till och med av författare som framför åsikter som är förkastliga för en”.

Men jag tycker att Sem-Sandberg, som skriver detta i en replik till Johannes Anyuru i Göteborgs-Posten, också gör det alltför lätt för sig. Han undviker nämligen helt frågan som föranlett Anyurus artikel, nämligen att Handke belönats med Nobelpriset i litteratur.

Ska man kunna uttrycka hur horribla åsikter som helst och ändå kunna belönas med världens främsta litterära utmärkelse? Jag tycker inte det.

Poeten och fascistsympatisören Ezra Pound avvisades 1959 som pristagare med motiveringen att han ”alltjämt propagerar idéer av en beskaffenhet som avgjort står i strid med Nobelprisets anda”. Även i dag argumenterar Svenska Akademien och Nobelkommittén för att det finns en gräns.

Annons
Annons

Hur förkastliga åsikter får en författare uttrycka?

Akademiledamöterna Mats Malm och Eric M Runesson har förklarat att man ”givetvis inte tänkt belöna en krigshetsare och förnekare av krigsförbrytelser eller folkmord” (DN 17/10). Henrik Petersen, extern ledamot av Nobelkommittén, menar att det för honom var viktigt att Handke ”beklagat Balkankriget, att han skulle föredragit att konflikterna lösts på fredlig väg” (SvD 17/10).

Den springande punkten är var gränsen ska gå för Nobelpriset. Hur förkastliga åsikter får en författare uttrycka? Krigshets är en skiljelinje, och här verkar Handke gå fri. Folkmordsförnekelse är en annan – då blir det svårare, det beror på hur man definierar detta. Man kan också argumentera för att Nobelpriset bör dra gränsen vid historierevisionism, som Kaj Schueler påpekar i ett reportage i SvD. Det är möjligt att Peter Handke kan anses överträda den gränsen, genom bland annat relativiseringar och försåtliga formuleringar. För att bedöma det behöver man en omfattande kunskap om krigen i det forna Jugoslavien, Peter Handkes hela författarskap och uttalanden samt den kontext där de yttrats.

Det finns också en annan argumentationslinje i debatten, en som struntar i besvärliga gränsdragningar och som avfärdar valet av Handke som ”tondövt”. Och visst är det tondövt. Man verkar inte ha brytt sig om – eller inte förstått – vilka upprörda reaktioner denna utmärkelse skulle väcka. Det framstår som särskilt märkligt i ett läge där Svenska Akademiens anseende redan är hårt prövat. Men det vore ännu märkligare om valet av pristagare styrdes av lyhördhet, av vad andra kan tänkas tycka. Eller av eventuella effekter på Akademiens och Nobelprisets varumärken.

Annons
Annons

Det är välkommet att företrädare för Akademien och Nobelkommittén aktivt deltar i diskussionerna och försöker förklara hur de har resonerat.

Man ska komma ihåg att det i år är en Nobelkommitté med en majoritet externa ledamöter, som alltså inte är del av Svenska Akademien, som har vaskat fram förslagen på Nobelpristagare. Jag utgår från att de valde de två pristagare som de litterärt sett fann vara något alldeles särskilt. Som jag påpekade i min initiala kommentar tycker jag att det är ett tecken på integritet att kommittén höll fast vid dessa, trots att valet av Handke var riskfyllt.

Däremot är jag fortfarande inte alltigenom säker på om Nobelkommittén och Akademien har gjort rätt bedömning ifråga om den principiella gränsdragningen; huruvida Peter Handkes ställningstaganden är alltför problematiska för att han ska få just Nobelpriset. Jag är inte ens säker på att det finns en ”rätt” bedömning i den frågan. Det är i alla fall välkommet att företrädare för både Akademien och Nobelkommittén nu aktivt deltar i diskussionerna och försöker förklara hur de har resonerat. Det är en stor förändring – minns den långa tystnaden efter Bob Dylan-priset. Hur debatten fortlöper kan bli avgörande för en redan hårt prövad institution.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons