Annons
Krönika

Anna Ångström:Jubileumsår för konstart med kort minne

Beauty and the Beast, duon Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea, i ”Dead”.
Beauty and the Beast, duon Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea, i ”Dead”. Foto: Märta Thisner

50 år är ingen ålder – men i dansens värld ett rejält perspektiv. Cullbergbaletten fyllde jämnt 2017, liksom två viktiga yngre scener i Stockholm och Göteborg.

Under strecket
Publicerad

Angela Schubot i ”In the blind spot” av Margrét Sara Guðjónsdóttir som gästade MDT 2016. Även 2017 visades ett nytt verk av den isländska koreografen på MDT, ”Conspiracy ceremony – hypersonic states”.

Foto: BenjakonBild 1 av 3

Dasha Hlinkina med Jac Carlsson, Mirko Guido och Samuel Draper i Birgit Cullbergs ”Eurydike är död”.

Foto: Urban JörénBild 2 av 3

Cullbergbaletten i ”Protagonist” av Jefta van Dinther.

Foto: Urban JörénBild 3 av 3

”Tänk att jag fick en nyckel till ett eget hus där jag kunde skapa dans!" Det är rätt svindlande att höra koreografen Margaretha Åsberg berätta om starten för Moderna dansteatern på 1980-talet. Hon klev in i en gammal torpedverkstad på Skeppsholmen för att repetera. Golvet skevade, toalett saknades, taket läckte. Men rummet öppnade sig med de vackra, djupa fönsternischerna som än idag utgör en unik del av det som numera heter MDT och leds av Danjel Andersson.

I samband med MDT:s 30-årsjubileum kan man förundras över hur mycket som trots allt har hänt på dansens område i Sverige. På 1980-talet var vi ett ”uland”, enligt Åsberg. Den våg av spännande koreografer som då etablerades hade varken lämpliga lokaler eller så många kulturpolitikers gehör. Ändå framstår epoken som rik och bred: från Eva Lundqvists organiskt virvlande Vindhäxor via Efva Liljas platsspecifika experiment till Per Jonssons mystiska världar. I Göteborg bidrog Gunilla Witt, Eva Ingemarsson och Gun Lund till den konstnärsdrivna scenen Atalante, även den grundad 1987, medan Ulf Gadd profilerade Stora teaterns balett.

Annons
Annons

Angela Schubot i ”In the blind spot” av Margrét Sara Guðjónsdóttir som gästade MDT 2016. Även 2017 visades ett nytt verk av den isländska koreografen på MDT, ”Conspiracy ceremony – hypersonic states”.

Foto: BenjakonBild 1 av 1

Flera svenska tongivande koreografer tog avstamp i den amerikanska postmodernismens idéer om att dansen skulle befrias från berättelser och psykologi. Men de tillförde egna, inte sällan rituella, element i samarbete med bildkonstnärer och musiker. För Margaretha Åsberg var både rum och naturens material men också text och arkaiska inslag delar av en helhet.

Andra borrar mer fysiskt i aktuella frågor om identitet, stereotyper och blickens makt.

Angela Schubot i ”In the blind spot” av Margrét Sara Guðjónsdóttir som gästade MDT 2016. Även 2017 visades ett nytt verk av den isländska koreografen på MDT, ”Conspiracy ceremony – hypersonic states”.
Angela Schubot i ”In the blind spot” av Margrét Sara Guðjónsdóttir som gästade MDT 2016. Även 2017 visades ett nytt verk av den isländska koreografen på MDT, ”Conspiracy ceremony – hypersonic states”. Foto: Benjakon

I dag ser dansscenens influenser och strukturer annorlunda ut, med dansnät och residens. MDT ingår i ett internationellt nätverk av samproduktioner och är plattform för främst en yngre generation koreografer. Den ”gränsöverskridande” estetiken tar sig andra uttryck, som när Ludvig Daae och Joanna Nordahl i ”Hyperfruit” låter en föreställning växa fram genom digital kommunikation. Andra borrar fysiskt i frågor om identitet, stereotyper och blickens makt, som den intressanta Margrét Sara Guðjónsdóttir. Och det rituella lever vidare; tänk på Amanda Apetrea och Halla Ólafsdóttir – duon Beauty and the Beast – som orgiastiskt återtar kommandot över den exploaterade kvinnokroppen. Ett utropstecken i dessa #metoo- och #tystdansa-tider.

Dansen har aldrig befriat sig från berättelserna, den som rör mänskliga erfarenheter eller den som handlar om konstartens egen historia. Se bara hur nya ”Våroffer” ständigt skapas, senast Roy Assafs genusuppdelade ”Sacre” på Göteborgsoperan och franska hiphopvarianten ”In bloom” på Dansens hus. Ändå är dansens minne kort – verk försvinner om de inte överförs från kropp till kropp. Men även omvärlden förändras; när gamla verk sätts upp hamnar de i samtidens rampljus.

Annons
Annons

Dasha Hlinkina med Jac Carlsson, Mirko Guido och Samuel Draper i Birgit Cullbergs ”Eurydike är död”.

Foto: Urban JörénBild 1 av 2

Cullbergbaletten i ”Protagonist” av Jefta van Dinther.

Foto: Urban JörénBild 2 av 2
Dasha Hlinkina med Jac Carlsson, Mirko Guido och Samuel Draper i Birgit Cullbergs ”Eurydike är död”.
Dasha Hlinkina med Jac Carlsson, Mirko Guido och Samuel Draper i Birgit Cullbergs ”Eurydike är död”. Foto: Urban Jörén

Just detta belystes när Cullbergbaletten firade 50 i år med ett intressant dubbelprogram på temat uppror. Grundaren Birgit Cullbergs grafiska, poetiska ”Eurydike är död” från 1968 ställdes bredvid Jefta van Dinthers ”Protagonist” från 2016. Om det unga kärleksparet hos Cullberg tydligt står för den ljusa kärleken i opposition mot diktaturens destruktiva kraft, så tycks hos van Dinther hela ”samhällskroppen” och dess vilsna individer vara på väg åt fel håll.

Scenkonsten må vara kollektiv, men är beroende av drivande chefer och politiker.

Cullbergbaletten i ”Protagonist” av Jefta van Dinther.
Cullbergbaletten i ”Protagonist” av Jefta van Dinther. Foto: Urban Jörén

Dansen har alltid sina rötter i den tid som den är skapad i, menade Cullberg. Kanske är det ett tidens tecken att det världsberömda varumärket Cullbergbalettens identitet är alltmer svårfångad – symboliserat av regissören Mattias Anderssons splittrade iscensättning ”The mental states of Sweden in dance” på Elverket. Numera leds kompaniet av ”kurerande” chefer, Gabriel Smeets och Stina Dahlström, inte av en skapande koreograf – en parallell till utvecklingen på flera scener i landet.

Dansen är sårbar, och likt all scenkonst beroende av drivande beslutsfattare och politiker som ger de konstnärliga utövarna utrymme att pröva idéer. Det visar om inte annat Kulturhuset Stadsteaterns stolta satsning, som efter Kenneth Kvarnströms sorti har sjunkit ihop som en sufflé. Under samma period har Johannes Öhman lyft Kungliga Baletten in i samtiden utan att tappa fotfästet i traditionen. Nu återstår att se hur hans efterträdare Nicolas Le Riche följer upp det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons