Annons

Anderson PaakJublande funk-känsla i explosiv show

Anderson Paak under en tidigare konsert.
Anderson Paak under en tidigare konsert. Foto: Amy Harris/TT

Brandon Paak Anderson är så sprallig att han stagedivar på Annexet. Han bjuder på en övermäktigt explosiv show där genrerna är upplösta, solen skiner och palmerna vajar – feelgood-funk för alla.

Under strecket
Publicerad

Anderson Paak

Genre
Konsert
Var
Annexet

Musik filtreras ibland på lite underliga vis, och korsbefruktningar mellan två besläktade genrer bakåt i tiden kan plötsligt låta hypermoderna. När Anderson Paak lånar idéer från 70- eller 80-talets Zapp eller Parliament så han gör det via Dr Dre och 90-talets G-funk-scen. Fast förstås med den där samtida tvisten, där han nog har lånat mer från Kendrick Lamar än vad han själv skulle vilja erkänna. Eller så är det bara för att de stundtals har så förvirrande lika röster?

Publiken på Annexet är sannerligen blandad, det är grånade sällskap som kanske såg Earth, Wind & Fire 1974, det är dreads, och det är tjejgäng som dansar loss till Diana Ross. Men det som framför allt är slående är att publiken till stor del är så ung. Vilket kanske inte är så märkligt när det kommer till en genre som hiphop, men varken Anderson Paak eller Kendrick Lamar gör musik som är utmejslad eller anpassad för att tilltala en specifikt yngre publik. De går i stället sina egna vägar, men får uppenbarligen med sig återväxten på noterna.

Annons
Annons

Scenshowen är snudd på övermäktigt explosiv, det sprutas eld och 33-åriga Brandon Paak Anderson är så sprallig att han stagedivar och frenetiskt flänger runt på scenen när han inte sitter vid sitt upphöjda trumset. Hans band The Free Nationals spelar en organisk hiphop som för tankarna till The Roots storhetstid, men att kalla detta för hiphop är att begränsa musiken.

Det hörs också att han en gång i tiden jobbade på en marijuanaodling.

I Anderson Paaks värld är genrer upplösta och flyter fritt mellan varandra, och det blir än tydligare live. I kvällens utsträckta version av ”Heart don’t stand a chance”, när en mindre variant av jazz-funk tar över, låter det som tidiga Kool & The Gang. För att i nästa stund slå över i något som skulle kunna vara hämtat från förra årets Black Panther-soundtrack. Och det låter så självklart, så logiskt och så befriande.

Ska man söka en genomgående hashtag för nästan alla Anderson Paaks låtar är det den somriga kopplingen till södra Kalifornien, palmer, Los Angeles och ett slags feelgood-funk. Det hörs också att han en gång i tiden jobbade på en marijuanaodling. Det är ”Diamonds in the back, sunroof top, diggin the scene, with a gangsta lean”-känsla över hela hans serie av konceptuella strand-album. Från ”Venice” via ”Malibu” till förra årets ”Oxnard”.

Kanske blir det allra tydligast när han under avslutande ”Tints” bjuder in uppvärmaren Tayla Parx för ett gästspel under denna en av förra årets främsta låtar. Detta explosiva samarbete med Kendrick Lamar får här en backdrop av sol och palmer och en sådan jublande funk-känsla att den isande snålblåsten utanför arenan känns mindre kall vid hemgång. Nästa gång Anderson Paak är i stan lär Globen vara spelplats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons