Annons

John Sjögren:Julens budskap är tidernas mest lyckade skämt

”Världsalltets skapare har blivit en del av sin skapelse, i form av ett utsatt, värnlöst barn, så långt bort från världens maktcentrum man kan komma. De första som hörde detta evangelium, detta glädjebud, måste ha skrattat. Högt.”
”Världsalltets skapare har blivit en del av sin skapelse, i form av ett utsatt, värnlöst barn, så långt bort från världens maktcentrum man kan komma. De första som hörde detta evangelium, detta glädjebud, måste ha skrattat. Högt.” Foto: imago stock/IBL
Under strecket
Publicerad

Utan humor kan man inte förstå kristendomen. Utan en viss känsla för ironi går julens budskap oss förbi. Det kan låta märkligt. Den högtid som står för dörren är ju en högtid då kristna runt om i världen, i vördsam tystnad eller sjungande glädje, kommer att begrunda det allra heligaste av mysterier: att Gud blivit människa. Inget kan tyckas stämma till större allvar än detta. Samtidigt finns det i hjärtat av inkarnationen, Guds människoblivande, ett slags skämt. En sublim och gudomlig humor som så här två tusen år senare, när detta skämt förvandlats till en återkommande självklarhet i vår kultur, helt enkelt går oss över huvudet.

Men slår vi upp Bibeln märker vi ganska fort att de som författat evangelierna betonar denna skämtsamma aspekt av budskapet. Bara termen evangelium bär på en upprorisk humor. Begreppet, som betyder ungefär glädjebud, var nämligen det ord som romarna använde när de meddelade en seger på slagfältet – här följer glädjebudet om kejsarens seger över den och den armén.

Evangelierna vill alltså proklamera en stor seger och, kanske framförallt, meddela att det är en ny kung i stan. C.S. Lewis har rätt när han säger att kristendomen är berättelsen om hur den rättmätiga konungen har anlänt.

Annons
Annons

De första som hörde detta evangelium, detta glädjebud, måste ha skrattat. Högt. Vilket de i så fall gjorde helt rätt i.

Matteus- och Lukasevangeliet sätter sedan berättelsen om Jesu födelse mot en fond av den världsliga makten. Matteus låter sin historia om Jesu födelse bli ett slags kamp mellan två kungar: Herodes och Kristus. I Lukasevangeliet, det vi känner som vårt klassiska julevangelium, nämns kejsar Augustus och Syriens ståthållare Quirinius. Men det är inte i dessa maktens korridorer som den sanna konungen föds, utan av en fattig ung kvinna, i ett stall, bland djur och träck. Ett barn som lindas och läggs i en krubba, försvarslös och utlämnad åt världen.

Och detta lilla barn är inte bara den rättmätige konungen, den evige härskare som utlovats Israel. Han är också Gud själv. Världsalltets skapare har blivit en del av sin skapelse, i form av ett utsatt, värnlöst barn, så långt bort från världens maktcentrum man kan komma. De första som hörde detta evangelium, detta glädjebud, måste ha skrattat. Högt. Vilket de i så fall gjorde helt rätt i. Det var med största sannolikhet också evangelieförfattarnas intention.

Ett sätt att tolka julens budskap är alltså som ett skämt. Att Gud skulle vara något av en ironiker, vilket med tanke på de oändliga paradoxer som den värld han skapat består av inte är ett osannolikt antagande. Men, som Torgny Lindgren någon gång uttryckt saken: en ironiker är aldrig så allvarlig som när han skämtar. Därför är julen en tid att vara glad, men på djupaste allvar.

Humor uppstår när två motsatser kolliderar, när vad som verkar vara motsägelser ingår en oväntad förening. Det är just en sådan förening, just en sådan paradox, vi firar varje jul. Att Gud blivit människa är den högsta tänkbara av alla paradoxer. Och med tanke på att denna berättelse på många sätt kommit att forma hela vår västerländska kultur måste man nog också kalla det för tidernas mest lyckade skämt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons