Foto: FOTO DAVID THUNANDER
Perfect Guide

Julia Ragnarsson: ”Jag har alltid med en skämskudde”

Julia Ragnarsson hatar verkligen att se sig själv på film – men det är lika bra att hon vänjer sig. SPG möter skådespelaren från Springfloden och nya tv-serien Fartblinda och pratar pengar, planer och livet på landet med en amerikansk popstjärna.

Julia Ragnarsson lägger in snus under överläppen. Hon har jättesvårt för det här, förvarnar hon. Att sätta ord på sig själv. Dissekera sig själv. Se på sig själv. 

Annons

– Jag kräks av floskler. Det måste bli på riktigt. Jag har alltid med mig en skämskudde när jag ska prata om mig själv, eller se på mig själv, säger hon och häller upp ett glas bubbelvatten i caféet på Haymarket.

Så på frågan om hon själv sett sin insats som huvudrollsinnehavaren i Fartblinda, det TV4-aktuella finansdramat som baseras på forna SvD-reportern Carolina Neuraths bok med samma namn, kommer huvudskakandet knappast oväntat.

– Men jag ska se den. Jag försöker faktiskt bli bättre på att se mig själv eller, framför allt, höra mig själv. Det är värst. Jag måste ju kunna utvärdera och lära mig något. Men jag får äckelkänslor, blir varm och superobekväm. Det är väl ett inbyggt självhat. Jag har mycket sånt. 

Det blekta håret, som nu konkurreras av mörka slingor av utväxt, är spår av hennes rollfigur Bea Farkas – den djärva ekonomijournalisten som knappast skyr några medel för att få fram sanningen. 

– Jag är inte alls lika mycket av en bulldozer som hon. Jag är förvisso orädd för att säga vad jag tycker och kan köra på, men jag är långt ifrån lika manisk som hon är. Och jag har definitivt inte lika mycket tålamod till att gräva ner mig i saker. Jag är en rastlös och spattig person. Jag har svårt att sitta still. 

Trots att 27-åriga Julia Ragnarsson haft huvudrollen i Svt-serien Springfloden, medverkat i Bron och i filmer som Wallander och Stockholm stories har hon varit lite av en doldis. Tills nu. Nu när hon inte bara syns i Fartblinda utan också setts på bio hela sommaren i skräckfilmen Midsommar. Men faktum är att Julia fått skådespelandet med modersmjölken. Hon växte upp i teatervärlden, hennes föräldrar arbetade på Malmö stadsteater större delen av hennes liv. Pappa som regissör och skådespelare och mamma som kostymör.

– Jag njöt väldigt mycket av att vara på teatern. Att prova peruker och stå på scen när ingen var där. Jag var nog den största divan som ung. Jag var så säker på vad jag ville göra. Jag ville jobba på teatern.

Hade det inte varit för att filmregissören Ella Lemhagen haft sitt sikte inställt på att hitta en elva-årig Malmötjej med skådespelarambitioner 2003 hade det kanske blivit så: Julia hade sökt in till scenskolan och gått raka vägen upp på teaterscenen. Men så var Julia elva, skåning och bodde i Malmö 2003 – och rollen som My i filmen Tur & retur blev hennes. Och plötsligt gick ridån mot filmvärlden upp. 

– Film var nytt, spännande och annorlunda, något helt annat än teater. 

Foto: David Thunander

Julia knuffar in sin stora resväska under ett av caféborden. Det är så här hennes liv ser ut numera. Ett liv med resväskor. För en tid sedan lämnade hon nämligen Stockholm, där hon bott sedan 2012.

– Jag blev trött på att hyra andrahandslägenheter och släpa pick och pack tvärs över stan på olika cyklar. Så när jag var klar med Fartblinda var jag också klar här för ett tag. 

Kärleken tog henne till Baltimore i USA, där fästmannen Samuel T Herring (sångaren från syntpopbandet Future Island) kommer ifrån. Och till ett hus på den skånska landsbygden. 

– Vi funderade ett tag på att bo i USA, men det är lite knepigt med visum, så just nu är det inte aktuellt. Vi trivs väldigt bra i huset på landet för tillfället. Vi odlar, fermenterar grönsaker och experimenterar i olika burkar som bubblar. Jag har tagit upp pianospelandet och spelar popmusik på synten när ingen ser. Men helt ärligt skulle jag kunna bo varsomhelst, jag är inte sentimental på det sättet.

Att en utlandsflytt väntar skulle dock inte vara helt otroligt, med tanke på att Julia delar manager med Noomi Rapace.

– Jag försöker bredda min spelplan. Sverige är ju litet. Har man gjort några huvudroller här blir det ännu mindre och man blir lätt förknippad med de rollerna – länge. 98 procent av allt jag provfilmar nu är därför utländska roller. Jag är intresserad av den europeiska marknaden och självklart USA. Det får bli när det blir, om det blir. 

Foto: David Thunander

Rollen i Fartblinda kom oväntat när hon var på besök i Sverige.

– Jag hade varit i USA en längre tid och hälsade bara på en vän i Sverige då jag fick jag ett sms om att provfilma för en ny serie dagen därpå. Jag hade ingen aning om vad det var då, utan läste bara på de scener jag skulle spela. En dag senare fick jag rollen. När jag sedan fick läsa hela manuset tyckte jag om tempot och greppet. Det var inte så överförklarande som det ofta är i svenska serier.

I serien avslöjar hon en gigantisk svensk bankskandal samtidigt som hon har en ångande affär med bankens gifte vd, spelad av Matias Varela. En gestaltning som kräver en hel del kemi.

– Ja, man måste synka. Jag och Matias kände inte varandra och hade bara tagit en lunch innan vi började spela in. Men han är väldigt easy going och vi skrattade oss igenom mycket. Det måste man vid intima scener. Och kunna slappna av. Har man sju stycken lettiska filmarbetare som gömmer sig i olika hörn i rummet och ska göra en närgången scen får man inte tänka på att de är där. 

Hur är det att vara ung och kvinna i din bransch?
– Man får uppleva ganska många orättvisor. Vissa saker som är självklara för män är inte alls självklara för tjejer. Man låter män ta sig mer friheter. Basala sådana, som när de ska komma och gå, när de ska vara på plats, hur lång tid de får ta på toaletten… De får också mycket större svängrum med sina repliker och att skriva om manus. Jag har hur många erfarenheter av det som helst. 

Hur reagerar du på det?
– Jag tar inte åt mig personligen, utan borstar oftast av mig det och går vidare. Jag har en rätt tuff attityd. Jag tycker att det är konstigt att jag ska behöva hävda mig för sådana småsaker som det handlat om, trots att det egentligen är jag som bär hela serien eftersom jag spelar huvudrollen. Ibland får man sätta ner foten. Men jag orkar inte föra ett krig varje dag.

Fartblinda handlar mycket om pengar, hur förhåller du dig till ämnet?
– Pengar är viktigt, såklart. Men jag lever ganska simpelt och har inga prylar eftersom jag flyttar på mig hela tiden. Jag har ingen dröm att bli superrik, det gör inte saker lättare, snarare krångligare. Pengar kommer och går i mitt liv, säger hon och konstaterar:

– Min familj är inte alls den typiska kultur-arbetarfamiljen, det var mycket ”ordning och reda, pengar på fredag” hemma. Det var nog bra, tror jag. Men jag lärde mig kanske ingenting av det. Jag är väldigt stökig och slarvig. De spargrisar jag haft har åkt i golvet snabbt. Min snubbe sysslar däremot med aktier, men han vet nog inte riktigt vad han gör utan håller nog mest upp ett finger i vinden, haha. 

Hon rufsar till den axellånga pagen och tittar ut över Hötorget, som nu börjar fyllas av jäktade stockholmare på jakt efter de billigaste kantarellerna.

– Jag tycker att det är jättemysigt att komma hit. Många av mina bästa vänner bor kvar här. Kanske det kommer att bli skönt att komma hem igen också. Hem till min skrotbil som jag ska se om jag kan fixa till. 

– Sen får vi se vad jag gör, hur länge jag stannar innan jag packar väskan igen, säger hon och tar ut snusen.

Foto: David Thunander

Till Toppen