Annons

MetrolandJulian Barnes var inte alltid bättre förr

Julian Barnes debutroman ”Metroland” från 1980 har nu för första gången getts ut på svenska.
Julian Barnes debutroman ”Metroland” från 1980 har nu för första gången getts ut på svenska. Foto: Bakhåll förlag, James Watkins/WENN Ltd

En konventionell debutroman som visserligen landar rätt i samtidens brexit, men som ändå inte blir mycket mer än en demo av ett av hans senare verk. Så beskriver Andres Lokko Julians Barnes ”Metroland” från 1980, som nu för första gången har getts ut på svenska.

Under strecket
Publicerad

Metroland

Författare
Julian Barnes
Genre
Prosa
Förlag
Bakhåll

Översättning: Andreas Vesterlund, 218 s.

Jag minns nästan alla mina Julian Barnes-romaner och hur de drabbade mig när jag först läste dem. ”Metroland”, den brittiske författarens modesta debuttriptyk från 1980, tillhör inte den skara som har fastnat med samma emfas som Barnes senare verk.

”Metroland” har inte tidigare översatts till svenska men i kölvattnet av framgången med – och filmatiseringen av – 2011 års ”Känslan av ett slut” får jag skäl att läsa om den, nu på svenska.

Sakta kommer handlingen – och också avsaknaden av en sådan – tillbaka till mig och jag kommer ihåg varför jag knappt minns den, men läser den ändå med en överraskande behållning, i skenet av de nästan fyrtio år som flytt sedan den publicerades och vad författaren har uppnått i mer modern tid. I synnerhet de romaner och böcker Barnes har gett ut under det senaste decenniet.

Med ”Känslan av ett slut” inleddes en ny fas av hans författarskap. Om man vill kan man, aningen förenklat, betrakta Julian Barnes och hans en gång så närbesläktade generationskamrat Martin Amis som litteraturens motsvarigheter till musikens Nick Lowe och Elvis Costello.

Annons
Annons

Barnes har troget låtit de ämnen han bemästrar, kanske främst svartsjuka och den villkorslösa kärlekens bieffekter, styra hans skrivande.

Lowe, precis som Barnes, skalade till slut bort alla lager av spjuversarkastisk ungdomlighet tills endast en essens av livserfaren vishet och ödmjukt patos återstod. I form av vuxna ballader om kärlekens alla nyanser fann Lowe en pånyttfödd relevans, ganska oemotståndlig i sin uppriktiga värdighet. Costello och Amis har inte velat – eller, eventuellt, kunnat – skala ner sina respektive tilldelade råvaror mot samma tilltalande fundament. Jag tror nu inte heller att det är deras ambition, men det har också lett till att de numera mest pågår i sina egna världar, alltmer blott i kommunikation med en redan hängivet lojal beundrarskara. Potentiella nya lyssnare och läsare hittar dem via gamla meriter, betydligt mer sällan för vad de gör idag.

Barnes har troget låtit de ämnen han bemästrar, kanske främst svartsjuka och den villkorslösa kärlekens bieffekter, styra hans skrivande, mest märkbart efter hans hustrus bortgång som så smärtsamt vackert beskrivs i 2013 års ”Livslägen”.

Idag märker jag hur jag upplever ”Metroland” som en pendang till – och något av en mycket tidig demo-version av - Barnes egna ”Den enda historien” och kanske också som en kusin till just Martin Amis aningen ännu äldre debutroman, ”The Rachel Papers”.

Våren 2019 går det att ge Metroland mängder av existensberättiganden, främst som en oavsiktlig förklaring till Brexit.

Barnes alter-ego, Christopher Lloyd, försöker undfly sin så uppenbart utstakade övre medelklass-framtid i Metroland, det namn han ger Londons yttre anonyma villaförorter. Vi möter honom som brådmoget frankofil tonåring i det tidiga 1960-talets London, i akademisk – men politiskt oberörd - exil i studentrevolternas Paris i slutet av samma decennium och i bokens sista del som stadgad familjefar, tillbaka i just det Metroland han aldrig riktigt har lämnat. 

Annons
Annons

Våren 2019 går det att ge Metroland mängder av existensberättiganden, främst som en oavsiktlig förklaring till brexit och den brittiska medelklassens komplicerade förhållande till sin egen roll i Europa. Men mest är det, handen på hjärtat, en konventionell debutroman där en hyfsat priviligierad ung man med litterära pretentioner tampas med det som hyfsat privilegierade unga män med litterära ambitioner brukas tampas med. Och gör det, enligt konstens alla regler, med Paris som kuliss.

Med vetskapen om hur Barnes kommer att fördjupa sitt författarskap är det inte längre kärlekshistorien med den förutsägbart småmystiska fransyskan Annick som berör så som den var tänkt att göra. Snarare är det i till synes banala observationer kring ett vuxenliv längst ute i villaförorten som Barnes redan då briljerar.

För varje sida som boken närmar sig slutet desto skickligare flackar blicken i rader och formuleringar som understryker ambivalensen i Christopher Lloyds stilla glädje över fungerande centralvärme och tillfredsställelsen i ett nyinstallerat köksfönster.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons