Annons

Man of the woodsJustin Timberlake imponerar med våghalsig bonn-r’n’b

Justin Timberlake.
Justin Timberlake. Foto: Amy Harris/AP

Hur låter det om man korsar klassisk americana med modern r’n’b? Justin Timberlake har gjort ett försök på albumet ”Man in the woods” – och resultatet är tidvis helt lysande.

Publicerad

Man of the woods

Artist
Justin Timberlake
Genre
Pop
Musikbolag
Sony

Betyg: 4 av 6

Sommaren 1969 fick den vite sångaren Tony Joe White en stor hit med singeln ”Polk salad Annie”, inspelad i den soultunga Muscle Shoals-studion i Alabama. Låten var en ypperlig hybrid mellan folk, country och soul och White kom att definiera begreppet ”blue eyed soul”.

Ett raspigt exemplar av just den singeln bör ha snurrat på skivtallriken när Justin Timberlake kläckte idén till ”Man of the woods”, för han gör lite av samma sak. Men han har uppdaterat idén till att blanda en klassisk americana med samtida r’n’b, och bytt ut Muscle Shoals mot producenterna Timbaland och Pharrell Williams.

Resultatet är en aningen udda hybrid som i sin mest extrema form inte fungerar alls, men i nedtonad form låter relativt lysande.

Annons

Det är ändå en imponerande resa som Timberlake har gjort, från barnprogrammet The Mickey Mouse Club, via pojkbandet N’Sync till att bli en respekterad r&b-artist.

Jag minns fortfarande skepsisen vid första lyssningen på hans ”Cry me a river” från 2002, kunde verkligen en N’Sync-medlem göra något som liknade modern r&b, trots att det var Timbaland som hade producerat? Men det kunde han, och den första besvikelsen kom egentligen först på 2016 års singel ”Can’t stop the feeling”, som lät lite för uttänkt smickrande och förutsägbar för sitt eget bästa. Som om han plockade fram det allra säkraste kortet han hade för att ha en chans att konkurrera med yngre förmågor.

Vilket inte är något man kan påstå om ”Man of the woods”, något som redan första singeln ”Supplies” antydde. Den uttalade ambitionen har varit att göra ”americana with 808’s”, syftandes på Rolands klassiska trummaskin 808, ett av fundamenten för modern dansmusik. Nu låter det visserligen inte lika knasigt som om First Aid Kit skulle ha producerats av Arca, men det är ändå ett relativt våghalsigt och ganska imponerande drag att göra det sexton år efter debutalbumet. Det blir dock nästan lite ofrivilligt komiskt med lite väl många låttitlar som ska understryka hans nya image.

Här finns ”Flanell”, ”Montana” och ”Livin off the land” för den som händelsevis missat att han nu inte bara är en sofistikerad soulman, utan även har rejäla bondnävar som med upprullade skjortärmar kan hantera en glesbygds-r&b.

Och visst, åtminstone delvis. ”Man of the woods” innehåller flera lysande spår, såsom den Pharrell-drivna ”Midnight summer jam, eller ”Higher and higher”, där han lyckats låta som ett uppdaterat Bee Gees cirka ”Odessa” från 60-talets allra sista år.

Det är helt okej även när han försöker ta ett klassiskt Chic-sound till Klippiga bergen på ”Montana” eller när han på ”Flanell” sjunger om ett vävt tyg med mjuk men oöm yta, som om det vore en slow jam-ballad skriven av Simon & Garfunkel. Resulatet är kanske inte helt lyckat alla gånger, men det visar ändå att Timberlake har haft lätt banbrytande ambitioner med det här albumet.

Däremot är det lätt att undra var han ville komma med den rockriffiga funken på ”Sauce”, eller den ytterst märkliga ”Wave”? Försökte han där väva in lite jamaicansk ska i den nya flanell-imagen, så funkade det hur som helst inte särskilt väl.

Men så kommer det återigen en pärla som ”Breeze off the pond”, med ett ganska klassiskt Timberlake-groove, och albumet återfår sin glans. Kommersiellt sett är ”Man of the woods” antagligen inte hans bästa drag, men i stället framstår han som en artist med större ambitioner än ännu en framskjuten Billboard-placering.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons