Annons

Juuls förmåga att observera livet var unik

Jesper Juul (1948–2019).
Jesper Juul (1948–2019). Foto: Annika af Klercker

Den danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juul har gått ur tiden. Han dog hemma i Odder, en plats nära skogarna i Ebeltoft där han lekt som barn. Hit återvände han då han blev allvarligt sjuk för några år sedan. ”Han har blivit något av en guru för föräldrar världen över”, skriver Catarina Furmark.

Under strecket
Publicerad

Jesper Juul dog den 25 juli, 71 år gammal, och han är redan mycket saknad. Saknad för han hade en unik förmåga att observera livet i nära relationer och beskriva det han såg på ett sätt som berör på djupet. Äktheten i hans formuleringar kom ur hans egna erfarenheter. Priset han fick betala för att anpassa sig till livet i sin egen ursprungsfamilj som barn beskrev han som högt – förlorad självkänsla och värdighet. Barnet Jesper levde ett ensamt liv – men han blev en mycket god observatör. 

Kanske var hans tidiga erfarenheter också en av anledningarna till att han sedan ägnade hela sitt liv åt att arbeta med familjer, att observera och skapa reda i relationer och konflikter. Han visste hur viktigt det är för oss män­niskor att få våra basala känslomässiga behov tillgodosedda – att bli sedda, hörda, bekräftade, förstådda och tagna på allvar. Och inte minst älskade. 

Jesper Juuls teorier och tankegångar var baserade på grundforskning snarare än på metodforskning. Han var själv inte så brydd om att förankra dessa på någon vetenskaplig grund. Men när jag som nyskolad psykolog kom i kontakt med Jesper Juul kände jag att det var viktigt för oss som ska arbete professionellt med utgångspunkt i hans tankar och teorier, att dessa också hade forskningsstöd. Jag tog därför fram ett material som påvisar inom vilka områden man finner stöd för begreppen, till exempel forskning inom spädbarnsutveckling, anknytning, neuropsykologi, relationer, emotioner och mentalisering. Jag nämnde forskare som Colwyn Trevarthen, Mary Ainsworth, Daniel Stern, Allen Schore, Peter Fonagy och inte minst John Bowlby. 

Annons
Annons

När jag hade tagit fram materialet fick jag ett samtal från Jesper Juul, som frågade om han kunde få använda min forskningsgenomgång i sina egna presentationer.

Han tyckte att ”barnuppfostran” är ett opassande begrepp för att beskriva samvaron tillsammans med barn. Barn behöver inte ”uppfostras”.

Gott och väl två generationer föräldrar och pedagoger, psykologer, terapeuter, socionomer och läkare har läst Jesper Juuls böcker och lyssnat till hans föredrag om föräldraskap och barnuppfostran – även om han själv tyckte att just ”barnuppfostran” är ett opassande begrepp för att beskriva samvaron tillsammans med barn. Barn behöver inte ”uppfostras”. Han citerade ofta psykologen och pionjären Margaretha Brodén om det kompetenta barnet, hur barns reaktioner alltid är betydelsefulla och ska tas på allvar. Han sneglade på psykologen Daniel Sterns böcker och anknytningsforskningen som betonar förälderns ansvar att reglera och anpassa relationen till det unika barnet. Han talade om den ömsesidiga utvecklingen av relationen, hur vi lär känna varandra. För den vuxne gäller det att vara lyhörd och att, med barnets hjälp, lära sig mer om sig själv. 

Jesper Juuls första bok på svenska, ”Ditt kompetenta barn”, kom 1997. Han introducerade begrepp som antiauktoritärt föräldraskap och relationskompetens. Han talade om personlig auktoritet – att klart och tydligt med gott samvete uttrycka och stå för vad vi vill och vad vi inte vill, vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Hans böcker är förledande lättlästa men kraftigt svårsmälta – han har dock hjälpt oss andra genom att tillhandahålla ett slags ­filosofisk relationskarta där han summerat sina erfarenheter i fyra grundläggande värden: integritet, personligt ansvar, autenticitet och likvärdighet. 

Annons
Annons

Integritet i den här kontexten innebär att vara ansvarig inför sig själv och handla i överensstämmelse med inre värderingar samt ta konsekvenserna av de handlingarna. 

Personligt ansvar: vi föräldrar är hundra procent ansvariga för hur barnen trivs, växer och frodas, hundra procent ansvariga för relationens kvalitet. Barn är kompetenta, men de är inte tillräckligt erfarna att ta rodret på familjeskutan. 

Autenticitet innebär att vara mänsklig, inte perfekt – våga göra fel, visa alla känslor. 

Likvärdighet som relationell kvalitet innebär att samma respekt visas för båda parters värdighet och personliga integritet, och att barnets spontana livsyttringar, åsikter och önskningar tillskrivs samma värde som den vuxnas. Även om föräldrarna har makten i familjen, så har barnet rätt att bli lyssnat på.

Och nog är det så att han blivit något av en guru för nordiska föräldrar – ja, även europeiska.

Jesper Juul hade många anhängare, och det märks inte minst på de otaliga lovorden i kommentarsfältet på hans officiella Facebooksida. ”Hvor trist – børnenes stemme er förstummet” skriver någon. Andra tackar för hans barnsyn och menar att han har bidragit till att göra världen till en bättre plats för barn. Ytterligare någon skriver: ”Du ställde min förståelse av relationer på huvudet.” Uttryck som inspirationskälla, förebild, vis man dyker upp. 

Och nog är det så att han blivit något av en guru för nordiska föräldrar – ja, även europeiska – genom sitt nätverk Family Lab och sina böcker. Men själv ville han absolut inte vara någons guru, hans ­vision var aldrig att alla skulle göra på ”hans sätt”. Det är inte någon religion eller metod, kunde han säga. ”Jag vill inte ha några ’juulianer’.” En av hans deviser var att barn inte behöver perfekta föräldrar, utan levande människor. Och nog var han det alltid, levande, och inte sällan pro­vocerande i sina uttalanden. Till exempel när han sa att psykologer och experter inte alltid är till hjälp för vuxna som famlar i föräldrarollen. Hans råd till alla vilsna för­äldrar var att låta sig inspireras av experters tips, men att ändå söka de rätta svaren inom sig själv. Han provocerade också när han sa att det är kvaliteten på de vuxnas samspel som bestämmer atmosfären i familjen – inte barnen. Den norske psykologen Mag­ne Raundalen kallade Jesper Juuls tankar för ett mora­liskt paradigmskifte inom barnuppfostran. Lisbet Palme lär ha kallat honom moralfilosof.

Annons
Annons

Jesper Juul menar att vi alla föds med en tydlig inre röst, som hjälper oss att navigera.

I sin bok ”Att möta sitt barn och sig själv” tar socionomen Ingegerd Gavelin fasta på ömsesidigheten i Juuls tänkande – hur vi kan lära oss något om oss själva genom barnen och de tankar och känslor de väcker inom oss. Jesper Juul menar att vi alla föds med en tydlig inre röst, som hjälper oss att navigera. Men under vår väg till vuxenhet möter vi många vuxna som har makt över oss. En del av oss möter respekt och förståelse för det viktiga vi vill, men väldigt många människor möter precis det motsatta: i ivern att barnet ska ”kunna anpassa sig” eller ”inte bli bortskämt” använder vissa vuxna sin makt för att lära barnet att den inre rösten inte är värd att lyssna på.

Vår sociala röst anpassas till de vuxna och omgivningen, vi fogar oss i att vi inte har något att komma med – vi slutar lyssna inåt. Den inre rösten finns kvar, men märks inte längre. Det kan gå bra i många år, men i längden håller det inte. Det börjar skava, det irriterar. Kanske vi får barn, och då blir det ännu svårare. Ett barn behöver tydliga vuxna, vuxna som kan säga JA eller NEJ och stå för det. Vuxna som både ställer upp och kan gå emot. Utan kontakt med den inre rösten är det verkligen svårt. Vi vacklar, vi tvekar, vi vet inte vad vi vill.

Vi kan tycka att barn krånglar, stökar, trotsar. Men när vi ser öppet och nyfiket på det barnet gör ser vi att barnet vill oss något. Deras beteende är deras språk. När vi inte bara går igång och försöker ändra på beteendet finns det ofta något viktigt att lära. 

Annons
Annons

Barns instinktiva kompetens, förmåga och vilja att samarbeta, är något som Anita Ranke, seminarieledare inom Family Lab, lyfter fram som en viktig komponent i Jesper Juuls arbete. Samarbetet kan utvecklas ”rättvänt” eller ”spegelvänt”, menade Jesper Juul. Barn som behandlas med respekt, svarar med respekt. Barn som blir väl omhändertagna, tar väl hand om andra, och barn vars integritet inte kränks, kränker inte andra. De samarbetar ”rättvänt”. 

Men de barn som blir kritiserade kan i stället bli antingen kritiska eller självkritiska. Barn som uppfostras med våld blir antingen våldsamma eller självdestruktiva. Barn som växer upp i familjer där ingen uttrycker sig personligt blir antingen tysta eller pratsamma. Det kallar Jesper Juul för ”spegelvänt” samarbete.

Jag hade förmånen att få träffa och samarbeta med Jesper Juul under de sista åren han fort­farande kunde resa till Sverige.

Jag hade förmånen att få träffa och samarbeta med Jesper Juul under de sista åren han fort­farande kunde resa till Sverige. Han inspirerade mig både på ett personligt och ett professionellt plan. Jesper Juul var för mig en sådan klok människa, som såg andra och som gav ett starkt intryck av att vara äkta. Jag minns första gången jag hade handledning med honom och ställde en personlig fråga. Under handledningen satt han och såg nästan ut att sova. En stor, jovialisk, mycket dansk, mycket sovande man. 

”Hur är det med skuldkänslor?” frågade jag. ”När jag som förälder har skuldkänslor över relationen till mitt barn? Alla saker jag skulle vilja hinna med, men inte har tid för, saker jag önskar jag gjort annorlunda i relationen till mitt barn?” Han satt tyst länge – jag trodde verkligen att han hade somnat. Plötsligt spände han ögonen i mig och sa skarpt: ”Kast dem ud! Skuld har ingen plats i din personliga relation till ditt barn. Om du går omkring med skuldkänslor ligger de bara i vägen för den verkliga relationen – du ser inte det barn du faktiskt har utan fokuserar på din känsla av skuld i stället. Helt onödigt.”

Jesper Juul har inspirerat många föräldrar att försöka omsätta den kärlek de känner till sina barn i kärleksfulla handlingar som barnet också kan känna. Att just lära sig mer om sig själv, hitta svaren inom sig, hitta sin egen ­autentiska föräldrastil och därigenom kanske bli en lite klokare människa. Jesper var tydlig med att han själv ­varit en långt ifrån perfekt förälder till sin son. För även om vi gärna vill tro att vi kan vara alltigenom positiva ­förebilder för våra barn så kan vi det ju inte. Vi kan bara vara de vi är – ”warts and all”.

Allt annat är en illusion, sa Jesper Juul.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons