Annons

Käftsmällen som fick popvärlden att skaka

King Crimson, 1974.
King Crimson, 1974. Foto: Granger/REX/TT

King Crimsons epokgörande debutalbum ”In the court of the Crimson King” har fascinerat en hel musikvärld sedan det gavs ut 1969. Jubileet firas med en turné, en dokumentärfilm och en samlingsbox.

Under strecket
Publicerad

Omslaget till ”In the Court of the Crimson King” målades av programmeraren Barry Godber.

Foto: Island Records Bild 1 av 2

King Crimson, 1982. Från vänster: Adrian Belew, Robert Fripp, Bill Bruford and Tony Levin

Foto: L J Van Houten/REX/TT Bild 2 av 2

Omslaget till ”In the Court of the Crimson King” målades av programmeraren Barry Godber.

Foto: Island Records Bild 1 av 1

Det har gått 50 år sedan progrockbandet King Crimson chocköppnade sin debutplatta med låten ”21st century schizoid man”. Snart släpps en box med albumet ”In the court of the Crimson King”. Kanye West är en av alla artister som influerats av skivan.

En ny långfilmsdokumentär är också på gång och i juni lades sent omsider alla tretton studioalbum, som King Crimson släppt, ut på strömningstjänsterna Spotify och Apple Music. Bandet är även ute på en världsturné med grundaren Robert Fripp i spetsen.

Omslaget till ”In the Court of the Crimson King” målades av programmeraren Barry Godber.
Omslaget till ”In the Court of the Crimson King” målades av programmeraren Barry Godber. Foto: Island Records

I boxen, som kommer i oktober, finns flera versioner av inspelningarna från ”In the court of the Crimson King” liksom nya liveinspelningar och en coffee table-bok i vinylstorlek med otaliga fotografier. En dokumentärfilm med titeln ”Cosmic F*Kc” ska också dyka upp i år, regisserad av Toby Amies med intervjuer med nuvarande upplagan av King Crimson men även tidigare medlemmar.

Annons
Annons

Titellåten ”21st century schizoid man” är en riktig käftsmäll och en av många låtar som räknas som embryot till hårdrocken – som Black Sabbath mer eller mindre uppfann fyra månader senare, i februari 1970, när deras självbetitlade skiva släpptes.

På ”21st century schizoid man” finns textrader som hugger sig rakt in hjärnstammen och får blodtrycket att galoppera med Vietnamkrigs-referenser och Greg Lakes förvrängda röst: ”Politicians funeral pyre / Innocents raped with napalm fire”. Men det är främst det instrumentala, med ständiga taktbyten och staccatoliknande avhuggna rytmer, som fascinerar.

Det är nästan så att jag kände mig lurad efter det tunga inledningsspåret tills jag insåg att bandet bara gick i The Beatles fotspår.

Det mest utmärkande med debutplattan är att resterande låtar – ”I talk to the wind”, ”Epitaph”, ”Moonchild” och ”The court of the Crimson King” – i huvudsak är lugna, vackra stycken med flöjt- och mellotronkomp plus Greg Lakes vackra röst. Det är nästan så att jag kände mig lurad efter det tunga inledningsspåret tills jag insåg att bandet bara gick i The Beatles fotspår med att variera med flera stilar på ett album. Bandmedlemmarna har ofta vittnat om just faiblessen för det melodiska och Beatles.

Annons
Annons

King Crimson, 1982. Från vänster: Adrian Belew, Robert Fripp, Bill Bruford and Tony Levin

Foto: L J Van Houten/REX/TT Bild 1 av 1

En annan avgörande faktor för King Crimsons succé var omslaget, det rosa monsteransiktet, målad av programmeraren Barry Godber. Den gapande munnen med det stora svalget, gigantiska näsborrar, en skrämd, rädd och ledsen ”schizoid man” som bara vräker sig på en. Monstertecknaren Barry Godber dog av en hjärtattack endast 24 år gammal, kort efter att plattan släpptes.

King Crimson, 1982. Från vänster: Adrian Belew, Robert Fripp, Bill Bruford and Tony Levin
King Crimson, 1982. Från vänster: Adrian Belew, Robert Fripp, Bill Bruford and Tony Levin Foto: L J Van Houten/REX/TT

Den aktuella världsturnén leds naturligtvis av gitarristen Robert Fripp, som hunnit samarbeta med David Bowie, Brian Eno, Peter Gabriel och Talking Heads. Annars är det välbekanta namn från senare upplagor av King Crimson som basisten Tony Levin, sångaren/gitarristen Jakko Jakszyk och dessutom fyra (!) trummisar längst fram på scenen. Turnén avslutas i Santiago den 13 oktober.

Det blir inget Sverigebesök denna gång men bandet spelade på Cirkus i Stockholm i juli förra året, tre kvällar i rad. Jag såg dem i en av föreställningarna och de var förvånansvärt fräscha även om det ”bara” var tre trummisar den gången. Robert Fripp satt på sin stol och log lika ofta som Dylan. Det vill säga inte alls. I Ulf Lundells nya roman ”Vardagar 2” räknas Fripp upp som en gitarrist Lundell uppenbarligen tycker om. Nyligen jämförde SvD:s recensent Andres Lokko nya brittiska kvartetten Black Midi med King Crimson.

Jag är intresserad av musiker som spelar vad de inte vet att de kan spela.

Många band har inspirerats av gruppen genom åren. Ta en låt som ”Road of bones” med Londonbaserade jazzpunkbandet Acoustic Ladyland, som låter som något King Crimson kunde ha spelat in i början av 70-talet. Även Kanye West har använt sig av King Crimson när han 2010 samplade ”21st century schizoid man” i låten ”Power” på albumet ”My beautiful dark twisted fantasy”.

Den excentriske Robert Fripp säger i en ny intervju i musikmagasinet Uncut att han aldrig varit intresserad av ”virtuosa” musiker.

– Professionella musiker vet vad de kan spela och spelar detta. Det intresserar inte mig. Jag är intresserad av musiker som spelar vad de inte vet att de kan spela.

Han förklarar också, på sitt skämtsamma skruvade sätt, varför bandet har tre trummisar (just nu är det förstås fyra).

– Jag ville inte ha tre trummisar. En är tillräckligt. Några skulle säga att en redan är en för mycket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons