Annons

”Kakabaveh tillhör fel sorts klass för vänstern”

Amineh Kakabaveh vid Riksmötets öppnande i Stockholm, den 10 september i år.
Amineh Kakabaveh vid Riksmötets öppnande i Stockholm, den 10 september i år. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Klasskillnader är lika mycket en realitet i andra länder som i Sverige. Detta spelar roll för till exempel frågan om hedersförtryck. Där finns också förklaringen till varför Vänsterpartiets ledning behandlat Amineh Kakabaveh som man gjort, skriver krönikören Malcom Kyeyune.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

DEBATT | HEDERSVÅLD

Vänsterns relation till hedersvåld är åter aktuell, efter att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh nyligen tvingats bort. Kakabaveh har länge varit en av de mest aktiva rösterna som vänstern haft i denna fråga. Att se henne bli illa behandlad av sina kamrater är inte direkt något nytt. Under lång tid har Kakabaveh utsatts för krypskytte och smutskastning från de egna leden, och hon har blivit kallad islamofob, rasist och mycket annat.

Många har redan diskuterat varför det ser ut så här; varför har vänstern så svårt att prata om dessa frågor, varför är man så kluven inför kvinnoförtryck på religiös eller etnokulturell grund, speciellt när man kan tycka att detta vore en självklar profilfråga för socialister och feminister? Rent historiskt har socialisterna knappast varit några större vänner av religion, och i exempelvis Sovjetunionen fanns det faktiskt en lång historia av att bekämpa just hedersförtryck och traditionella könsroller redan på 1920-talet.

Det saknas inte teorier och förklaringar på området, men jag skulle vilja tala om något som många faktiskt glömmer: klass. I dag är det så att vänstern hävdar en sorts ensamrätt på att tala om just klass, och många föreställer sig att klassfrågor är frågor där vänstern alltid rör sig lika obehindrat som en utter i ett vattendrag. Kanske var detta sant en gång i tiden, men det är det verkligen inte idag. En viss sorts klassfrågor är vänstern nämligen helt blind inför. Det man inte kan se – eller inte vill se – är att klasskillnader lika mycket är en realitet i Iran som i Sverige, och detta får enorma konsekvenser för hur man förhåller sig i frågor som hedersförtryck och/eller hur man behandlar dissidenter som Kakabaveh.

Annons
Annons

Alltså; i den jakt på nya revolutionära subjekt och nya vägledande teorier som vänstern ägnat sig åt efter realsocialismens fall har framför allt postkolonialismen stakat ut ett allt större territorium på den mentala kartan. Postkolonialismen är snabb att avfärda västerländska anspråk på universell moral, eller idén om att det skulle finnas en lösning eller ett historiskt spår för utvecklingen. Varför ska egentligen britterna komma till Indien och läxa upp de boende där om hur de ska leva och vad som är moraliskt och inte moraliskt? Det visar sig dock att problemet med denna ideologi – i alla fall som den kommit att användas här i väst – är att den går att använda för att dölja en hel del orättvisor och ojämlikheter genom att hävda att detta helt enkelt är ”vårt” sätt att leva på. Som den slovenske filosofen Slavoj Žižek en gång påpekade; när en indisk brahmin säger att kastsamhället var en del av den indiska kulturen och att det är västerländsk chauvinistisk kolonialism att hävda att dess avskaffande var bra, så är det enormt talande för vilka intressen brahminen har, inte nödvändigtvis vilka intressen ”den indiska kulturen” har. Skulle särskilt många kastlösa känna sig manade att säga samma sak? Troligen inte!

Vi behöver dock inte gräva ner oss allt för mycket i teoretiska frågor. Det är dock värt att hålla frågan ovan i minnet, eftersom den svenska vänstern sedan länge varit uppbyggd kring ”representanter”. Människor med invandrarbakgrund inom vänstern görs till – eller gör sig själva till – representanter för extremt breda grupper; de representerar ”muslimer”, ”rasifierade kvinnor”, ”afrosvenskar”, eller rätt och slätt så talar de helt enkelt bara för ”invandrare”. Detta är mycket finurligt, men det leder samtidigt till avsevärda problem. Egentligen går det inte ens att ”representera” gruppen iranier på ett särskilt ärligt sätt, eftersom Iran – likt de flesta samhällen – präglas av enorma skillnader i värderingar och intressen mellan den välutbildade eliten i de rikare städerna och det fattiga folket på landsbygden. I vänstern retuscheras däremot dessa skillnader bort. Alla förstår att det är omöjligt för någon att ”representera svenskarna”, givet de avgrundslika skillnaderna i klass och intressen som återfinns i Sverige. Men samtidigt kan en välbärgad övre-medelklassiranier inom vänstern inte bara tala för iranier – sekulära, religiösa, fattiga, rika, stadsbor, bönder – utan för hela kategorin ”invandrare” som sådan!

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Vill man förstå varför vänstern har så svårt att hantera röster som Amineh Kakabaveh måste man förstå att hennes existens och frispråkighet hotar den här fina modellen på åtminstone två sätt. Dels så är hon kulturellt främmande, därför att hon själv inte tillhör den klass av människor som de flesta talespersoner och representanter faktiskt rekryteras från. I en miljö där vi – lite tillspetsat, förvisso – kan säga att det är antalet tjänstefolk familjen haft i hemlandet, snarare än antalet gerillastrider man deltagit i, som definierar många av den svenska vänsterns exilintellektuella, blir detta i sig en källa till friktion och konflikter. Men än viktigare är att uppdraget som representant bara fungerar så länge illusionen om enhet på kulturell eller etnisk grund går att upprätthålla gentemot svenskarna. Och Kakabaveh, genom sin aktivism, saboterade denna påhittade borgfred.

Vänstern är inte för hedersförtryck. Den är däremot för att kunna göra politisk karriär på representantskap, och den svämmar dessutom fullständigt över av människor med bakgrund i medelklass eller övre medelklass i sina hemländer, men som i Sverige får en andra chans att gestalta sig som söner och döttrar av folket. För att detta ska fungera måste ”folket” retuscheras ända tills de enorma motsättningarna och konflikterna – etniska, kulturella, ekonomiska, könsmässiga – försvinner, för annars är det helt enkelt omöjligt för en medelklassiranier att tala för en fattig nordafrikan utan att bli utskrattad.

Amineh Kakabaveh tillhör fel sorts klass, och hon har länge saboterat för de intressen som varit starka inom vänstern. Därför var hon inte omtyckt, och därför åkte hon ut. Karl Marx ska en gång ha sagt att om vi levde i en värld där tingens yta motsvarade dess karaktär, då skulle vetenskapen som sådan vara onödig. Och så är det självklart. Den som stirrar sig blind på vänsterns yta – vad den säger om sig själv, vilka grupper den hävdar att den slåss för – riskerar alltid att famla i blindo.

Går man däremot under ytan och undersöker vänsterns motsättningar och relation till klass på riktigt slutar behandlingen av Kakabaveh att vara ett mysterium.

Malcom Kyeyune
skribent, krönikör och före detta distriktsordförande för Ung Vänster Uppsala

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons