Annons

Marcimain: En nojig, sömnlös natt bäst

Fem kända svenska kulturskapare berättar om sina rutiner och ritualer – från att sno av andra genrer till att cykla i uppförsbacke.

Under strecket
Publicerad

Mikael Marcimain: känner av ångesten av att jobba som frilans, samtidigt som det kan vara härligt att inte veta vad man ska göra härnäst.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

1 / 5

Mikael Marcimain: känner av ångesten av att jobba som frilans, samtidigt som det kan vara härligt att inte veta vad man ska göra härnäst.
Mikael Marcimain: känner av ångesten av att jobba som frilans, samtidigt som det kan vara härligt att inte veta vad man ska göra härnäst. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Mikael Marcimain, regissör.

Arbetsplats: Produktionsbolaget B-Reels kontor, på Södermalm.

”Jag går upp vid åttatiden, tar ibland barnen till skolan och sätter mig sedan på Bottega Bar & Food i Vasastan. Där beställer jag en dubbel espresso och färskpressad juice. Det är min startpunkt.

Sedan går jag till något av de två kontor som jag har tillgång till, eller till Stadsbiblioteket eller hem. Jag är i en mellanfas just nu. Jag har avslutat arbetet med Klas Östergren och 'Gentlemen och gangsters' som har pågått i åtta år. Längre än ett normallångt äktenskap, brukar Klas säga. Det har varit intensivt och nu försöker jag ta mig tid att reflektera, bearbeta och framför allt läsa manus.

Det ligger inte i min natur att hasa runt och fundera, och så finns det såklart en frilansångest som drar mig mellan det härliga i ovissheten och oron för framtiden. Dessutom älskar jag det praktiska filmarbetet, jag längtar hela tiden till fronten.

Om jag vaggas in i det här med matlagning och läggning och så, kan jag inte ta mig ur det.

Men jag vet att jag behöver en paus.

När jag läser gör jag samtidigt research, det är mitt sätt att ta till mig materialet. Det är därför jag sitter på biblioteket. Där kan man inte heller använda telefonen, vilket är bra.

Varje dag ägnar jag mig åt att titta på folk, på tunnelbanan till exempel. Jag kan sitta och glo som om jag hade en filmkamera framför mig. Det handlar om att låta min egen bubbla brisera, för att den krockar med någon annans.

Ofta hamnar jag i butiken Runt Runt för att leta vinylskivor och prata i oändlighet om musik. Att lyssna på musik kan färga en läsning eller hjälpa mig att få fram en tidsanda.

Ibland sitter jag hemma, men jag har en lathet i mig så det är farligt. Jag måste övervinna motståndet och det lyckas jag sällan med hemma.

Det är samma på kvällarna. Om jag vaggas in i det här med matlagning och läggning och så, kan jag inte ta mig ur det. Jag blir för trött. Egentligen läser jag manus bäst tidigt på morgonen eller under en nojig, sömnlös natt.”

Annons
Annons

Carl Johan De Geer får bra idéer när han cyklar i uppförsbacke.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

2 / 5

Carl Johan De Geer får bra idéer när han cyklar i uppförsbacke.
Carl Johan De Geer får bra idéer när han cyklar i uppförsbacke. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Carl Johan De Geer, konstnär.

Arbetsplats: Götgatsbacken.

”Det första jag gör när jag vaknar är att se om det finns något nytt avsnitt av 'Masterchef' från Nya Zeeland. Man lär sig mycket på det. Sist jag hackade rödlök gick det oerhört mycket snabbare att få små fina bitar.

För det mesta cyklar jag sedan hemifrån. Jag bor vid Slussen och börjar med Götgatsbacken. Jag cyklar hela vägen upp och svänger in på Sankt Paulsgatan, det är faktiskt lagligt att cykla där nu trots att det är enkelriktat för bilarna. Det får jag förklara ibland.

Det är väldigt bra att cykla i uppförsbacke för att få idéer, då fokuseras tanken helt och hållet på målet – krönet – och under tiden kan andra delar av hjärnan arbeta. Det gäller att lura tankarna att göra ett hopp. Men det går inte att planera, det fungerar till exempel inte att gå till gymmet och sätta sig på en träningscykel, för då finns inget riktigt mål.

**I backen cyklar jag förbi **Louis De Geers palats, där holländska ambassaden numera ligger. Jag håller på med ett arbete om min anfader som slavhandlare och funderar på att bygga en modell av palatset där det omges av ett afrikanskt landskap.

Nu håller jag på med en roman om min tid som Säpo-agent och hur jag fick sparken av oklara skäl.

Mina dagar är i regel en lång vånda, men rätt vad det är lossnar det. Då kan jag ägna mig åt febril aktivitet i några timmar. Spika eller måla eller skriva.

Just nu är jag nästan aldrig i min ateljé i Årstaberg, eftersom den är skräpig och gör mig deprimerad. All min konst befinner sig på turné, för tillfället i Skellefteå konsthall, och jag försöker få den placerad på nya museer hela tiden. Den kommer aldrig att få plats hos mig när den kommer tillbaka och jag kan inte ens använda den stora järnsängen i ateljén för att sova middag på; en stor klocka är fastsvetsad mitt i. Det vore kanske en lättnad om jag hann dö innan allt kom tillbaka. Nej, förresten, det tar jag tillbaka. Jag gläds åt livet varje dag. Att känna doften av kaffe, att tänka och jobba.

**Jag jobbar inte med film heller, **eftersom jag numera tycker att det är lagom med sex timmars arbetsdag. Sen behövs en tupplur. Det passar inte på en filminspelning.

Jag skriver böcker istället. Nu håller jag på med en roman om min tid som Säpo-agent och hur jag fick sparken av oklara skäl.

För att få inspiration och tänka fritt brukar jag sitta på Kaffe på Sankt Paulsgatan och läsa science fiction. Det gör jag nästan varje dag. Nu läser jag the 'The Penultimate Truth' av Philip K Dick, som är den av alla författare som gått längst utanför boxen.

En dålig dag tappar jag tråden. Som för en månad sedan, då tappade jag min mobiltelefon med alla mina anteckningar i toaletten. Nu antecknar jag bara på papper.”

Annons
Annons

Theodor Kallifatides skriver aldrig mer eller mindre än en sida om dagen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

3 / 5

Theodor Kallifatides skriver aldrig mer eller mindre än en sida om dagen.
Theodor Kallifatides skriver aldrig mer eller mindre än en sida om dagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Theodor Kallifatides, författare.

Arbetsplats: Hemmet i Huddinge.

”Jag vaknar ofta på natten och kan inte somna om. Jag har någon liten tanke och sedan kan jag inte släppa den. Vid sex-sju-tiden börjar jag dagen med att gymnastisera liggande i sängen, ett helt program. Kanske 50 situps.

Sedan har jag det stora nöjet och problemet med morgontidningen, jag läser den från pärm till pärm. Varje dag äter jag två skivor bröd som jag bakat själv. En med ost och marmelad och en med kaviar.

Efter det sätter jag mig i mitt arbetsrum, som också är mitt sovrum. Min fru Gunilla sitter i kontoret intill, ibland kan jag känna att jag är en störning i hennes vardag.

Det här arrangemanget är nytt för oss båda. I alla år har jag haft kontor inne i stan som jag åkt till, men i våras tappade jag lusten att skriva. Att ha en kostsam lokal gjorde bara situationen värre. Det var en kritisk tid för mig, jag tyckte inte längre att jag hade någon plats som författare. Jag blev glömsk och tappade bort saker, fick tårar i ögonen utan anledning. Jag drabbades av små olyckor hela tiden, glömde mina rockar överallt.

När jag passerar Akademibokhandeln sätter jag upp handen för ansiktet, så att jag slipper se eländet i skyltfönstret.

Men under sommaren började jag blogga korta inlägg och sedan twittra. Det var en enorm befrielse att märka vilken sprängkraft det hade och hur jag kunde nå ut. Och vid ett besök i min hemby i Grekland fann jag ett sätt att fortsätta skriva även skönlitterärt, nämligen att göra det på grekiska. Jag återfann mitt liv. Nu skriver jag inte i första hand för att bli utgiven utan för att komma hem.

Jag skriver med samma tempo som alltid; inte mer än en sida om dagen, men heller inte mindre. Ibland får jag sitta till klockan tio på kvällen innan det till slut lossnar. Strategin är att inte ge upp. Ger man upp en gång så kommer det att hända igen.

Ibland är det enda som fungerar att stoppa sittandet, att röra på kroppen. Då drar jag lite i gummibanden i trappen eller lyfter mig i stången i taket, eller så går jag på promenad. Kanske in till Huddinge centrum. När jag passerar Akademibokhandeln sätter jag upp handen för ansiktet, så att jag slipper se eländet i skyltfönstret. Alla böcker om att fixa håret och att fixa maten. Inget är på allvar! Jag står inte ut med det.

Dessutom använder jag en del stimulantia, till exempel musik. Min senaste roman skrev jag till en av Schuberts kvintetter. Det gäller också att behålla sin intellektuella vakenhet och det gör jag genom att spela schack med datorn eller läsa italiensk grammatik."

Annons
Annons

Marit Bergman, här på Södermalm i Stockholm, har precis skaffat skaffat en studio nära sitt hem i Bredäng.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

4 / 5

Marit Bergman, här på Södermalm i Stockholm, har precis skaffat skaffat en studio nära sitt hem i Bredäng.
Marit Bergman, här på Södermalm i Stockholm, har precis skaffat skaffat en studio nära sitt hem i Bredäng. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Marit Bergman, musiker.

Arbetsplats: Studio Dubious på Södermalm.

”Jag har en dröm om att ha en rutin som faktiskt gäller, men jag har aldrig någonsin lyckats med det. När jag flyttade hem från New York år 2012 skaffade vi en hund som måste gå ut tre gånger om dagen. Det var en första ansats till ordning. Nu har jag ett barn och därmed dagis som ramar in dagen. Det gör att jag går upp klockan åtta.

Just nu håller jag på med slutmixen av mitt album som kommer ut i mars. Att mixa en skiva är som feng shui för själen, för innan dess skrotar alla låtar bara runt i huvudet. Efter mixandet försvinner de och är borta, då tillhör de världen men finns inte kvar hos mig längre.

Under produktionen går det åt mycket kaffe, och väldigt mycket snus.

Det här ska jag hålla på med i tre dagar, sedan är att-göra-listan: fixa backdrop till turnén, betala harpisten, registrera låtarna hos Sami och Stim, söka albumstöd, uppdatera min Spotifylista, boka musiker till nästa inspelning.

Att mixa en skiva är som feng shui för själen.

Det är… ganska blandat. Jag har svårt att få styrning på skutan ibland.

Jag har inte heller någon plats eller någon form för att komponera musiken. Jag satt ett helt år och nötte i en studio på Reimersholme fastän det bara blev en bra låt. I sådana lägen kan jag få för mig att jag redan har skrivit mina bästa låtar och tänka att allt är över, även om jag borde veta bättre. Det vet jag också, i teorin.

Om det låser sig kan jag lyssna på någon annans verk och försöka apa efter. Helst från en helt annan genre, som rap eller jazz. Så snor jag formerna och undersöker hur andra löser sitt låtbyggande. Ibland stjäl jag rakt av, men jag tror inte att det hörs. Det blir ändå mitt eget.

För det mesta kommer idéerna till mig oavsett omständigheter. Jag kan sitta på ett tåg eller gå en promenad eller ligga och vila en stund. Om jag får överfullt på idékontot måste jag resa iväg några dagar för att utveckla dem koncentrerat.

Många skitbra idéer kommer när jag nattar barnet, eller när jag själv ska somna. Då sjunger jag in ackorden på min telefon, jag kan ju inte börja klinka på pianot när de andra sover.

Tidigare har jag haft en del ångestnätter när jag inte kunnat sova utan bara legat och grubblat. Men det har blivit bättre.

Nu har jag precis skaffat en studio i Bredäng, nära vårt hem, så att jag kan ta en sväng dit på kvällen. Det är mysigt att sitta där alldeles själv i mörkret och jag kan bli kvar till tre, utan problem. Då är det tungt när klockan ringer åtta nästa morgon.”

Annons
Annons

Eva Lindström, illustratör och författare: ”Förmiddagen är bästa tiden för mig, dagsljus är min grej. Lysrör är jag inte så förtjust i.”

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

5 / 5

Eva Lindström, illustratör och författare: ”Förmiddagen är bästa tiden för mig, dagsljus är min grej. Lysrör är jag inte så förtjust i.”
Eva Lindström, illustratör och författare: ”Förmiddagen är bästa tiden för mig, dagsljus är min grej. Lysrör är jag inte så förtjust i.” Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Eva Lindström, illustratör och författare.

Arbetsplats: Ateljén i Västberga industriområde.

**”Jag går upp klockan halv sju. **Jag orkar kanske inte äta frukost för jag är kanske mätt. Så då går jag direkt till tunnelbanan och åker till min ateljé och gör te och macka här istället.

Sedan arbetar jag.

Ofta är det så här: jag går härifrån och känner att jag har gjort något jäkligt bra. Nästa dag börjar jag med att gå igenom gårdagens jobb och då känner jag att det är fult och alldeles hemskt.

Det kan handla om hårfina skillnader, små detaljer som att en pinne ligger fel. Då gör jag om hela teckningen. Jag tycker om att hitta rätt med hantverket. Jag har en hel bunt med kasserade teckningar bara från min förra bok.

Det kan vara så ganska länge, att jag inte riktigt vet åt vilket håll arbetet ska gå. Sedan kommer jag in i det mer och mer och hittar fram till min värld. Mitt sätt att hitta vidare är att försöka igen och igen.

Förmiddagen är bästa tiden för mig, dagsljus är min grej.

För mig är det viktigt att ha ateljékamrater. Tidigare satt jag hemma i mitt matrum, och då höll jag på att få skörbjugg eftersom jag aldrig gick ut. Jag blev väldigt uppåt av att komma till konstnärskollektivet där jag sitter nu, det var för drygt tio år sedan. För dem som vill är det gemensam lunch i köket klockan tolv, jag brukar äta fil, hemgjord müsli och ägg.

För ett tag sedan beklagade jag mig under lunchen över att det gick lite trögt med arbetet. Sedan släppte det och jag skissade upp en hel bok på tjugo minuter. Det började med: 'Vi vilar. Vi har våra matroskostymer på oss.' Efter det fortsatte det bara.

Förmiddagen är bästa tiden för mig, dagsljus är min grej. Lysrör är jag inte så förtjust i. Eftermiddagen kan bli fiasko men det är fortfarande intressant på något vis. Jag stannar till klockan fyra om det inte går rakt åt helvete, då går jag hem.

För mig är det tryggt att dagarna ser likadana ut. Det omkring mig behöver inte ta så stor plats. Här är det bara arbetet, det andra är som det är, någon annanstans.”

Annons
Annons
Annons
Annons