Annons

Trådarna i vävenKampen om det svenska kulturarvet kan förloras

Maja Hagerman vågar lita på sina läsare, skriver Fredrik Sjöberg.
Maja Hagerman vågar lita på sina läsare, skriver Fredrik Sjöberg. Foto: Janerik Henriksson/TT

Hur gick det till när Sverige slutade att med hårda metoder banka in en homogen svenskhet – och i stället började satsa på att bli världsbäst på mångkultur? Maja Hagerman stryker ingen medhårs när hon ställer denna intressanta fråga. Däremot tvingar hon läsaren att tänka själv, skriver Fredrik Sjöberg.

Under strecket
Publicerad

Maja Hagerman såg tidigt att det skulle uppstå en kamp om svenskt kulturarv.

Foto: Claes GabrielsonBild 1 av 1

Trådarna i väven

Författare
Maja Hagerman
Förlag
Norstedts

312 s.

Frågan om fattiga människors invandring till Sverige från länder långt borta ägs nu inte oväntat av Sverigedemokraterna. Andra partier tävlar om att genomföra deras politik. Så långt gick allt ganska lätt, inte för att politikerna i SD var ovanligt skarpa, utan på grund av att globaliseringen, inklusive migrationsfrågan, var illa skött.

Människors ilska över orättvisor och rädsla för främlingar kan bära långt. Dock inte hur långt som helst. Alltså blir nästa steg svårare. Om SD ska lyckas med det folkhemsbygge man talar om krävs något mer hoppfullt. Och var hittar man det? Maja Hagerman citerar Andrew Breitbart: ”Politiken finns nedströms kulturen”.

Redan i förordet till sin nya bok ”Trådarna i väven” skriver Hagerman att det pågår en kamp där ute – om det svenska kulturarvet. Om hur det ska definieras och tolkas. Hon såg detta komma, tidigare än de flesta, och har berört saken i flera böcker om vår historia. Nu är hög tid att säga rakt ut att också den kampen kan förloras.

Till formen är boken en samling essäer, ofta skrivna tidiga morgnar, i väntan på att hotellets frukostmatsal ska öppna. Det är ju så författare försörjer sig numera, genom att hålla låda, och få reser mer än Maja Hagerman. Hon besöker kulturföreningar, museer, bibliotek och bygdegårdar för att berätta om sina böcker. På vägen ser hon sitt land, och har tid att fundera.

Annons
Annons

Maja Hagerman såg tidigt att det skulle uppstå en kamp om svenskt kulturarv.

Foto: Claes GabrielsonBild 1 av 1

Den föreställda gemenskapen Sverige skapades av kyrkan för tusen år sedan och konsoliderades långsamt för att slutligen, under nationalromantikens glansdagar, bli föremål för storvulen dyrkan. Vikingarna uppfanns på 1800-talet, och snart skulle skolbarnen läsa Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, som anlitats för att gestalta det svenska.

Maja Hagerman såg tidigt att det skulle uppstå en kamp om svenskt kulturarv.
Maja Hagerman såg tidigt att det skulle uppstå en kamp om svenskt kulturarv. Foto: Claes Gabrielson

Därefter, skriver Hagerman, blev tvärtom historielösheten ett ideal. Det moderna projektet rörde morgondagen. Därför krymptes historieämnet i skolan, allt medan äldre bebyggelse revs och ersattes med parkeringshus. Ja, och när sedan rekordåren var över och Berlinmuren borta gick allt rasande fort. Gränslös frihet var tidens lösen, och är.

”Eftervärlden kommer att undra: Hur gick det till? Vad hände när landet omvandlades från att stolt förkunna – ja, hamra in – en homogen svenskhet med hårda metoder, till att försöka bli världsbäst på mångkultur? Hur kändes det?” Intressanta frågor, onekligen.

Maja Hagerman döljer inte sin oro. Hon vet att historiska narrativ är färskvaror. Flintyxor och hällristningar må vara beständiga; berättelserna om dem är det inte. Detta gäller så klart även sentida historia. Kvarnstensgruvan i Malung får den betydelse man ger den, liksom Hjalmar Brantings skrivbord. Den så kallade folksjälen är obeständig.

Annons
Annons

Det är mycket känslor i omlopp, inte minst på sociala medier, där sådant som nyss ansågs förbjudet låter sig sägas.

När förändringarna i samhället går fort ökar intresset för historia, men den kraften låter sig inte styras lika lätt längre. Skolan är ett moras av relativism och det offentliga samtalet kan inte som förr domineras av riksdagsmän och tidningsägare. Det är mycket känslor i omlopp, inte minst på sociala medier, där sådant som nyss ansågs förbjudet låter sig sägas.

Åtskilligt i boken kretsar kring etnicitet, dels den rasbiologi som nazisterna vurmade för, dels den variant som kommer från USA i namn av critical race- and whiteness-studies. Bägge dessa tankeströmningar är användbara politiskt, men man måste förstå dem i sina respektive historiska sammanhang för att stå emot lockelsen. Detta är Maja Hagermans paradgren.

Det fina med ”Trådarna i väven” är att boken inte stryker någon medhårs. Det är ingen kampskrift. Snarare ger alla dessa utfärder i Sverige en rad reflektioner som tvingar läsaren att tänka själv. Vad är det svenska? Hur skapas det? Och varför?

Likaså kan hon konsten att dra en lans för utsatta minoriteter, och samtidigt se faran i att göra historia till ”en tävling om erkännande av offerstatusens privilegium”.

Hagermans läsning av den misogyne antidemokraten Rudolf Kjellén (1864–1922) förklarar varför hans tankar ännu lever på högerkanten. Likaså kan hon konsten att dra en lans för utsatta minoriteter, och samtidigt se faran i att göra historia till ”en tävling om erkännande av offerstatusens privilegium”.

Så skriver bara den som litar på sina läsare. Enstaka klichéer är därför lätt förlåtna, däribland moraliteten om köttbullarna. Den som får veta att denna föregivet ursvenska maträtt kommer från Turkiet, minsann, börjar inte automatiskt att hylla misslyckad migrationspolitik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons