Efter reklamen visas:
Klimatinnovationer videoloop Island (utan ljudspår

Kan CO2-sugen på Island rädda planeten?

Tänk om man kunde dammsuga koldioxid ur atmosfären och göra den till sten. Vrida tillbaka klimatklockan och åtgärda gamla utsläppssynder. Science fiction? Inte alls. SvD:s Erica Treijs och Magnus Hjalmarson Neideman åkte till klimatförändringarnas Island – där drömmen om att suga CO2 ur luften har blivit verklighet.

Uppdaterad
Publicerad

Snön vräker ned. Vertikala vindilar gör det omöjligt att hålla iskristallerna stången. De hittar in och kyler ned. Vägar stängs av och blåser igen. Bilar fyller diken. Men ingen verkar bry sig särskilt.

Som sig bör. Det är trots allt mitt i vintern på Island.

Ändå hör detta år till undantagen. De senaste åren har varit plågsamt snöfattiga.

– Lägg till att hela sommaren regnade bort. Varje dag i juni bjöd på regn. Många bokade om sina solresor. Åkte till Sverige istället för till Spanien. Både varmare och bättre för miljön.

Video: Koldioxidsugen på Island

Efter reklamen visas:
Kan en dammsugare rädda världen?

Bergur Sigfusson är geolog på det geotermiska värmeverket Hellisheidi. Han förklarar att flera av öns skidanläggningar har klappat igen på grund av mångårig snöbrist, så det vi upplever nu i form av en kritvit sydvästlig kust kring Reykjavik och Keflavik är bara att tacka och ta emot.

Så jag försöker göra just det – tacka och ta emot. Jag är ändå inte här för vädret. Jag är här för att leta efter svar. För att träffa dem som kan och vet. Som kanske har en bit av lösningen på hur vi ska rädda vår planet. Isländska geologer, schweiziska uppfinnare, svenska klimatforskare. Och möta dem som hoppas, som en viss svensk ambassadör vid namn Håkan Juholt.

Men innan vi kommer dit, låt oss backa bandet. Det var trots allt inte alltför länge sedan vi alla trodde att allt skulle lösa sig. Att världen skulle coola ned sig om vi bara tankade etanol, bytte mysiga glödlampor mot irriterande långsamma lågenergilampor med blått ljus, lärde oss äta falafel istället för oxfilé. Och tog tåget och dess förseningar med gott humör.

Tänk dig en gigantisk Sodastream, som under stort tryck pumpar ned koldioxiden.

Det var också vad forskningen förutspådde. Att rejäla utsläppsminskningar och satsningar på förnybara energikällor skulle räcka för att hålla klimatförändringarna i schack. Så sent som 2005 var det huvudbudskapet i FN:s klimatpanels, IPCC, plan.

Men den har gått om intet, eller i vilket fall förändrats radikalt. Nu säger de att vi har mindre än tolv år på oss att förhindra en klimatkatastrof.

Tack för den smockan.

Nu står vi inför en ofantligt stor utmaning, som varken går att gömma i snö eller klä i vackra ord. Andelen koldioxid i atmosfären har nått den högsta nivån på 800 000 år. Och jordens medeltemperatur ökar. Om drygt 30 år ska Europa vara klimatneutralt. Det förutsätter att 80 procent av all el kommer från förnybara energikällor som sol och vind, att energikonsumtionen halveras.

Och som om det inte räckte: nu måste vi också ”neutralisera” växthusgaser, enligt FN:s senaste klimatrapporter, genom att plantera mer skog och på mekanisk väg fånga in koldioxid för att återbörda den till marken.

En igloo i vilken det CO2-berikade vattnet pumpas ned i berggrunden.
En igloo i vilken det CO2-berikade vattnet pumpas ned i berggrunden. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det är därför vi är här, på Island. Att all denna snö dumpas från himlen just i dag – när vi rest i klimatförändringarnas spår – känns som en paradox. Men om den turkiske författaren Orhan Pamuk har rätt, att varje liv är som en snöflinga, så får vi inte smälta. Inte ge upp. Inte ännu.

För det finns hopp. Och Bergur Sigfusson, iklädd föreskriven skyddsutrustning, gör sig redo att pulsa ut i snön och förevisa den isländska biten i det pussel som ska rädda mänskligheten. En teknik som fångar koldioxid ur atmosfären och förvandlar den till sten. Ett slags CO2-dammsugare som kan reparera också gamla utsläppssynder – en förutsättning för att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål.

”Sugen” – som mest ser ut som en inverterad fläkt – skiljer alltså ut koldioxid ur atmosfären. En innovation som gör det teoretiskt möjligt att fånga in och lagra Kinas utsläpp – på Island.

– Det här är ännu bara en testenhet som kommer att skalas upp inom en snar framtid. Men resultaten är goda, säger Bergur Sigfusson.

Nogsamt förklarar han skillnaden mellan carbon capture and storage, CCS, och direct air capture (DAC). Den förstnämnda tekniken, CCS, finns redan på många platser i världen (om än inte i Sverige, ännu) och handlar främst om att lagra och reducera koldioxidutsläpp från fabriker och kraftverk. Men DAC, däremot, fångar utsläppen direkt ur luften. Det är det man gör med CO2-dammsugaren.

På Hellisheidi kombinerar man de båda teknikerna. Värmekraftverket skulle kunna uppnå negativa utsläpp –  att det suger ner mer koldioxid än det släpper ut. Och det tack vare det som gömmer sig under den snötäckta isländska ytan.

– Här på Island finns tillräckligt med energi, vi har en porös berggrund och en befintlig teknisk struktur. Oavsett varifrån koldioxiden kommer så blandas den med vatten. Tänk dig en gigantisk Sodastream, som under stort tryck pumpar ned koldioxiden flera kilometer under jord, förklarar han.

Väl där reagerar koldioxiden med andra mineraler och tas upp i den vulkaniska berggrunden, som utgörs av porös basalt, övergår i fast form och blir till kalkspat.

– Tekniken finns. Nu gäller det att den används i större skala för att klara målen och få ned kostnaderna, säger Bergur Sigfusson.

Det låter enkelt. Greppbart i den annars dystopiska berättelsen om vårt febersjuka klot. En möjlig strimma av hopp när uppvärmningen ökar med 0,2 grader per årtionde vilket gör att om vi fortsätter i den här takten passerar vi 1,5-gradersgränsen redan 2040.

Och enligt en särskild rapport om CCS från FN:s klimatpanel kan teknik för lagring av koldioxid – åtminstone i teorin – stå för 15–55 procent av den nödvändiga utsläppsminskningen på planeten.

Så är detta räddningen?

Min jakt på svaret leder till ett möte med Sigurdur Reynir Gislason, professor i geokemi vid University of Iceland. Han tar cykeln oavsett väder och just i dag var det en utmaning, trots ordentligt med kläder och rejäla däck. Han är fast övertygad om att framtiden finns i att avskilja koldioxid ur rökgaserna från kraftverk, förbränningsanläggningar eller stora processindustrier och lagra den djupt nere i marken.

– Det är väldigt elegant. Att göra mineraler av koldioxid är också det säkraste sättet att förvara den på. Det är ”rocksteady”.

1/2

Det krävs omedelbar handling för att skala upp den nya tekniken, anser Sigurdur Reynir Gislason, professor i geokemi vid University of Iceland.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Bergur Sigurdsson är geolog på det geotermiska värmeverket Hellisheidi.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Nu är det värt att poängtera att tekniken för att fånga koldioxid direkt ur luften ännu är i sin linda. Den lilla testenheten med direct air capture suger ner 50 ton koldioxid om året, vilket enligt Sigurdur Reynir Gislason motsvarar vad ”en liten skog” kan lagra. Eller utsläppen från fem svenskar, då vi snittar på 10,7 ton koldioxid per år och person. Det kan jämföras med Hellisheidis CCS-teknik, som tar hand om 10 000 ton koldioxid årligen. Och globalt renas miljoner ton från olika kraftverk över hela världen med CCS-teknik, berättar Sigurdur Reynir Gislason.

Vi har inte tid att fundera på priset, utan måste agera nu.

– Men det är ändå bara en bråkdel av de miljarder ton som släpps ut. Enligt IPCC-rapporten som kom för ett drygt år sedan så krävs att vi satsar på alla tillgängliga klimatinnovationer om vi ska bli koldioxidneutrala 2050 – även att vi tar bort CO2 ur luften.

Han slår ut med armarna. Pausar. Vill understryka budskapets vikt, och att de är på rätt väg. Vilket också det internationella energiorganet IEA skriver under på. De har uppskattat att det år 2050 kommer att behöva avskiljas och lagras uppemot 6 000 miljarder ton koldioxid årligen. Och då förväntas CCS stå för cirka tolv procent av de samlade åtgärderna för att uppnå klimatmålen.

Vad är det som gör att det tar så lång tid att implementera dessa tekniker, samtidigt som klimatlarmen haglar och klimatångest blivit vår tydligaste oro, enligt SOM-institutets senaste rapport?

Det handlar om kostnader och investeringsvilja, förklarar Sigurdur Reynir Gislason. Kostnaderna för direct air capture, att fånga koldioxid i atmosfären, är fortfarande tio gånger så höga jämfört med att avskilja växthusgaserna direkt vid skorstenen. Det är alltså otroligt mycket billigare och bättre att städa upp direkt än att försöka ställa saker till rätta i efterhand.

Koldioxidsug på värmeverket Hellisheidi. Bakom tekniken står det schweiziska företaget Climeworks som nu testar större anläggningar i flera Europeiska länder.
Koldioxidsug på värmeverket Hellisheidi. Bakom tekniken står det schweiziska företaget Climeworks som nu testar större anläggningar i flera Europeiska länder. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Precis som all teknik, kommer den med tiden att bli billigare, poängterar Sigurdur Reynir Gislason. Frågan är bara om det sker fort nog.

– Solceller har funnits sedan 1950-talet. Först efter 60 år blev de kostnadseffektiva i jämförelse med olja och gas. Skulle det ta lika lång tid med direct air capture så är det kanske redan försent. Vi har inte tid att fundera på priset, utan måste agera nu. Oavsett.

Frågan om priset, och vad vi är beredda att betala, för oss från ett snötäckt land till ett annat. Bakom tekniken för att på Island suga koldioxid ur luften – och de facto städa upp vårt skitiga leverne – står schweiziska Climeworks. I företagets presentationsfilm berättar grundaren Jan Wurzbacher från en bergstopp på Island att förändringar bara kan ske om man också påvisar lösningar. Därför ska man utöka antalet enheter, ”sugar”, på Island till mellan 30 och 40.

Något kommunikationsdirektör Louise Charles är mäkta stolt över.

– Kritiken mot vår idé var från början att det inte var tekniskt möjligt och att det var för dyrt. Nu har vi visat att de hade fel på den första punkten och snart även den andra, säger hon.

Från början låg prislappen på 600–800 dollar per ton för direct air capture. Men varje ny generation luftsugar gör det billigare och inom ett decennium hoppas Climeworks kunna landa på 100 dollar/ton.

Det är också den gräns som Filip Jonsson, professor i energisystem vid Chalmers i Göteborg, menar skulle kunna få fart på efterfrågan, eftersom det är i häraden av vad ”vanlig” CCS kostar i dagsläget.

– Som det är nu vill få ta den ekonomiska risken. Viljan finns, men vårt system är inte riggat för att hantera klimatutmaningen. Och mänskligheten har i alla fall hittills inte klarat av att värdera risken och ställa den mot att det går åt helvete med klimatet, säger han.

Så fungerar koldioxidsugen

Nu börjar ändå rösterna bli allt mer samstämmiga efter årtionden av klimatlarm. Resiliens borde vara det elfte budordet när våra ekosystem hostar och frustar, och inom en snar framtid inte kan hantera mer växthusgaser utan att fullständigt bryta samman. Vad som sker den dagen – vid det forskarna kallar ”the tipping point” – när systemen skenar och det inte går att hejda fortsatt uppvärmning, oavsett åtgärder – det vet vi inte ännu.

Däremot kan ingen längre säga att de inte visste vart vi var på väg, den dagen det sker. Om det sker.

Visst, det finns fortsatt oliktänkare. De som menar att bränder, stormar, översvämningar och stigande temperaturer är naturliga variabler och larmen skrämselpropaganda. Och så finns andra som resolut tar saken i egna händer. Som 16-åriga aktivisten Greta Thunberg. På Världsekonomiskt forum i Davos gav hon sig utan att blinka på sina prominenta åhörare:

Några är ansvariga. Vissa människor, företag och framför allt beslutsfattare har vetat exakt vilka värderingar de har offrat för att fortsätta tjäna osannolikt mycket pengar. Och jag tror att många av er som sitter i det här rummet tillhör den gruppen.”

1/2

Koldioxid mineraliseras och blir till sten på bara några månader.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Just nu forskars det intensivt vid University of Iceland för att också kunna använda saltvatten vid koldioxidlagring i marken.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

För en svensk utsläppskälla på 500 000 ton CO2 per år – motsvarande runt en tredjedel av Preems stora raffinaderi i Lysekil –  krävs det över 270 anläggningar med ett 30-tal ”sugar” i varje, om man ser på de anläggningar Climeworks erbjuder i dagsläget.

Det handlar om alla bäckar, små som stora, för att få det att fungera.

Louise Charles på Climeworks igen:

– Vi har ingen ”silverbullet”, utan är en del av lösningen – förvisso en mycket lovande sådan – men det finns många sätt att fånga in koldioxid ur atmosfären och vi kommer att behöva samtliga.

Kevin Noone, professor i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet, har satt sig vid skrivbordet och räknat. Han säger att det krävs cirka 2 500 storskaliga anläggningar för industriell koldioxidlagring, CCS, i världen 2040 för att klara klimatmålen. I dag finns 17.

– Det innebär att det måste byggas 100 per år och det sker inte. För att det ska komma igång krävs ett stabilare pris på koldioxid globalt, så att investeringarna i den här typen av anläggningar går att räkna hem på 40 till 50 år.

Koldioxidutsläppen måste reduceras till ”netto noll”

Har vi för stor tilltro till den här tekniken?

– Tekniken kommer inte att rädda oss, det måste vi göra själva, men med hjälp av teknik, säger Kevin Noone.

Vi enas om att det är en tröst att tekniken ändå finns, medan politiska styrmedel och ekonomiska incitament för storskaliga satsningar inte är på plats. Ännu. Kevin Noone har trots allt tilltro till människans förmåga att anpassa sig.

– Mänskligheten har genomgått enorma transformationer tidigare. 1900 var inte bilen det viktigaste transportmedlet och oljan var inte huvudenergikällan. Vi åt annorlunda och så vidare. Vi har gjort stora förändringar i nutid och kan göra det igen. Men bättre och smartare.

”Vi har gjort stora förändringar i nutid och kan göra det igen. Men bättre och smartare”, säger Kevin Noone, professor i kemisk meteorologi.
”Vi har gjort stora förändringar i nutid och kan göra det igen. Men bättre och smartare”, säger Kevin Noone, professor i kemisk meteorologi. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi måste också ge människor hopp, menar han. Professor Noone sträcker sig till och med så långt att klimat- och miljöforskningen har varit naiv i så måtto att när allt handlar om problematisering så slår människor ifrån sig.

Man orkar helt enkelt inte mer. Det blir lätt att ta det ymniga snöfallet som en stunds tröst. Ett kylande hopp och en ursäkt för att inte agera.

– För att en transformation ska ske måste vi ha alternativ som är tilltalande. Om vi gör si eller så, så gör det att vi går mot en bättre värld. Då är människor redo att förändra också sin vardag, säger han.

Hur tänker då vanliga islänningar, som å ena sidan bor i Europas mest glesbefolkade land långt upp i norr – å andra sidan är helt beroende av Golfströmmen?

Just i dag orkar solen knappt upp över fiskestaden Grindavík. Men när de stora trålarna väl börjat lossa sin fångst skriker måsarna ikapp, och de många fabrikerna går snart för högtryck. Förutom fiskeindustrin lever de drygt 3 000 invånarna här på turister som efter att de badat i Blå lagunen bussas hit för att äta fisk och möta den karga verkligheten.

Kaféet Bryggjan är Grindavíks självklara mötesplats, med en restaurangdel i danande. Tungt slipdamm täcker hela övervåningen och lägger sig som en hinna på de stora fiskenät som knyts av stora erfarna händer i lokalens bortre del. Ägaren Axel Omarsson har stora planer för framtiden, men är samtidigt orolig för klimatförändringarna på Island.

– När jag var ung var det aldrig varmare än att man behövde en tjock tröja. Nu kan det vara 25 grader varmt dag efter dag. Och de säger att Golfströmmen mattas av.

Kristin Elleirsdottir som jobbar extra på Bryggjan är också hon orolig:

– Fisken simmar norrut mot kallare vatten. Det är inte bra. Men människor här har blivit mer medvetna. Sopsorterar, köper elbilar och säger åt sina barn att släcka lyset och stänga av kranen. Alla resurser är ändliga, även här på Island.

Väderförändringar märks redan tydligt på Island. Oron för att golfströmmen ska förändras och Island bli betydligt kallare – är något som oroar många islänningar.
Väderförändringar märks redan tydligt på Island. Oron för att golfströmmen ska förändras och Island bli betydligt kallare – är något som oroar många islänningar. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det börjar snöa på nytt. Men nu är det stora våta handskar som trillar ned från skyn. Kanske är det därför som ingen bemödar sig med att ploga vägarna, för att man förväntar sig att allt snart smälter bort ändå.

En som trots allt har gått i närkamp med den massiva nederbörden är Sveriges ambassadör i Reykjavik, Håkan Juholt, som i morse fann residenset ordentligt insnöat.

– Vi har inte behövt använda snöslungan på flera år och det var något fel på röret. Det hade väl rostat fast eller så. Jag fick all snö i ansiktet hur jag än bar mig åt.

Om tio år används också det här storskaligt.

Han skrattar och skakar på huvudet. Bjuder på svenska bullar och talar om islänningarnas förhållande till klimatutmaningen och hur viktig frågan är rent politiskt.

– Svaret är väl – ännu inte jättecentral, eller i vilket fall inte som i Sverige. Här har man ofta en bil per person – och gärna en stor. Eller hur Liselotte?

Den nationellt sakkunniga Liselotte Widing berättar om att förhållningssättet tills nyligen har varit att avgaser är okej, så länge de blåser ut till havs.

– Det har inte ens varit självklart med reningsverk överallt på Island, säger hon.

Men nu går utvecklingen snabbt. Och Håkan Juholt ser sin chans att skapa samarbeten med hållbart mode och knyta gröna kontakter mellan Sverige och Island. Det går enligt Juholt bra och intresset är stort.

Klimatfrågan är ännu inte en het politisk fråga på Island, enligt Sveriges ambassadör Håkan Juholt.
Klimatfrågan är ännu inte en het politisk fråga på Island, enligt Sveriges ambassadör Håkan Juholt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Ännu har inte klimatfrågan blivit politiskt sprängstoff på Island, förklarar Juholt – även om miljörörelsen har gjort vad den har kunnat för att ifrågasätta etableringen av energislukande företag och en möjlig framtida lagring av inte bara landets egna utsläpp.

Islands förnybara energi har används för att skapa privata förmögenheter åt utländska företag. Medan fördelarna för vanligt folk kan ifrågasättas samtidigt som unika naturområden gått förlorade för alltid”, skriver miljöorganisationen Saving Island.

Islänningarna själva behöver egentligen inte mer energi. Landet producerar redan mer elektricitet än det använder. Den billiga energin har däremot lockat energiintensiva företag till ön – som aluminiumsmältverk och cementfabriker.

Visst, det innebär intäkter och arbetstillfällen, men också större utsläpp i vilket fall ur ett lokalt perspektiv. (Vill man se det globalt vad gäller utsläpp av växthusgaser så är det naturligtvis bättre att de använder Islands geotermiska energi istället för fossila källor.)

Men vad händer internpolitiskt när islänningarna blir varse om att de, genom koldioxidsugen vid Hellisheidi, kan komma att agera slutförvaring åt andra länders utsläpp? Och vad tycker de om Hellisheidis planer på att dra långa rör från öns aluminiumsmältverk till kraftverket, för att pumpa ner utsläppen i berget?

Men kanske är det inte avgörande i slutändan. Professor Sigurdur Reynir Gislason vinkar med oss in i laboratoriet för att visa hur långt de kommit med den teknik som egentligen har allra störst potential – och som för oss långt bort från Islands kyla, till utsläppsgiganter som Saudiarabien, Indien och USA.

Det handlar om att justera tekniken för att också kunna använda havsvatten, i stället för sötvatten. Saudiarabien har redan uttryckt intresse för tekniken, berättar han. De har dessutom en berggrund som lämpar sig väl för koldioxidlagring. Precis som delar av Indien och USA.

När kommer tekniken med saltvatten att vara i drift?

När jag ställer frågan vill jag bara att vetenskapen ska ha löst hela ekvationen. Att någon ska ge garantier för att det kommer att fixa sig. Att mina barnbarn ska få uppleva en frisk och vacker värld, att somrarna ska vara ljumma och vintrarna gnistrande. Om jag lovar att fortsätta sopsortera, byta bil, promenera till jobbet och leva så hållbart det någonsin går.

Snälla...

Professor Sigurdur Reynir Gislason klappar mig på axeln:

– Kom ihåg det jag berättade om solceller. Nu är det billigare med förnybar solenergi än olja och gas i Mellanöstern. Om tio år används också det här storskaligt.

Erica Treijs, reporter, och Magnus Hjalmarson Neideman, fotograf.
Erica Treijs, reporter, och Magnus Hjalmarson Neideman, fotograf. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

En igloo i vilken det CO2-berikade vattnet pumpas ned i berggrunden.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 10

Det krävs omedelbar handling för att skala upp den nya tekniken, anser Sigurdur Reynir Gislason, professor i geokemi vid University of Iceland.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 2 av 10

Bergur Sigurdsson är geolog på det geotermiska värmeverket Hellisheidi.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 10

Koldioxidsug på värmeverket Hellisheidi. Bakom tekniken står det schweiziska företaget Climeworks som nu testar större anläggningar i flera Europeiska länder.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 4 av 10

Koldioxid mineraliseras och blir till sten på bara några månader.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 5 av 10

Just nu forskars det intensivt vid University of Iceland för att också kunna använda saltvatten vid koldioxidlagring i marken.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 6 av 10

”Vi har gjort stora förändringar i nutid och kan göra det igen. Men bättre och smartare”, säger Kevin Noone, professor i kemisk meteorologi.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 7 av 10

Väderförändringar märks redan tydligt på Island. Oron för att golfströmmen ska förändras och Island bli betydligt kallare – är något som oroar många islänningar.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 8 av 10

Klimatfrågan är ännu inte en het politisk fråga på Island, enligt Sveriges ambassadör Håkan Juholt.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 9 av 10

Erica Treijs, reporter, och Magnus Hjalmarson Neideman, fotograf.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 10 av 10