Annons

Madelaine Levy:Kan nya ledamöterna bli något mer än kvinnliga alibin?

Ellen Mattson får stol 9 i Svenska Akademien och Anne Swärd väljs in på stol 13.
Ellen Mattson får stol 9 i Svenska Akademien och Anne Swärd väljs in på stol 13. Foto: Dan Hansson, Jonas Ekströmer/TT

Akademiens nya ledamöter hämtas långt ifrån storstädernas kotterier. Förhoppningsvis kan de hjälpa till att sätta stopp för intrigerandet och den svågerpolitik som verkar ha letat sig in i verksamheten.

Under strecket
Publicerad

Omlokalisering, att statliga myndigheter flyttar bort från storstäderna, är en vattendelare i politiken. Förespråkarna menar att huvudstadskoncentrationen är ett demokratiskt problem. Belackarna att utflyttning leder till skadliga kompetenstapp. 

Akademien verkar ha valt sida i debatten. Med invalen av Anne Swärd och Ellen Mattson flyttar man sig bort från de färgstarka urbana profiler som odlat sina personliga varumärken, och nätverk, i stadens kultur- och universitetsliv à la Sara Danius, Horace Engdahl, Sara Stridsberg och Klas Östergren. Fram kliver i stället två kvinnliga ytterst kvalitativa romanförfattare som verkat mer i skymundan – och långt från Stockholm. 

Anders Olsson må tro att Anne Swärd är ”välkänd för de flesta” men ”romanmästare i det dolda” som Karin Thunberg kallat henne är nog en mer träffande beskrivning. Swärd, som flyttat runt i världen, numer bor utanför Ystad och känner sig mest hemma i litteraturen, har själv sagt att kulturlivet i Stockholm inte intresserar henne och skrev en gång, med uppfriskande distans, att ”Nobelpriset är ingen stor världshändelse, även om vi i Sverige behandlar det så.” Ellen Mattson väljer att fira invalet hemma i Ljungskile, inte med bubbel eftersom det ger henne huvudvärk, utan med en kopp te – vilket väl säger en del om hennes inställning till sus och dus.

Annons
Annons

Det är hälsosamt och fullt förståeligt att Akademien efter Arnault-affären väljer att blicka bortom de egna snäva kretsarna – och mot en lite bortglömd generation välmeriterade kvinnliga författare födda under 1960-talet. För att återvinna allmänhetens förtroende behöver alla misstankar om vidare kotterier effektivt avstyras. Samtidigt finns få potentiella Akademiledamöter som står helt fria från kulturvärldens olika maktcentra. Ellen Mattson är till exempel starkt kopplad till Albert Bonniers Förlag. Och det går väl att ställa sig en del frågor kring vilka kompetensbehov dessa senaste inval egentligen fyller, till exempel vad gäller främmande språk, samt om andra mer kända personer kanske valt att tacka nej.

”Jag vet inte om män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar eller att de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar. För det här handlar om makt”, sa Horace Engdahl i SVT-dokumentären ”Det slutna sällskapet”.

Horace Engdahl har på sistone fått se sin egen makt väsentligen kringskuren, det visar inte minst dessa val av just kvinnor. Men angående det där sista har han nog rätt: att sitta i Akademien handlar i stor utsträckning om makt. När nu fyra kvinnorna valts in är balansen mellan könen bland de aktiva ledamöterna på pappret bättre än före krisen, vilket är ett stort steg i rätt riktning.

Frågan som infinner sig blir: sitter Jila Mossaed, Tua Forsström, Anne Swärd och Ellen Mattson i Akademien som kvinnliga alibin, invalda för att stävja massornas – och Nobelstiftelsens – vrede? Eller kommer ledamöterna de facto sätta stopp för det intrigerande och den svågerpolitik som verkar ha letat sig in i verksamheten, och verkligen dela med sig av makten? Detta blir ett viktigt spörsmål för Akademien framöver, inte minst för den nya ständiga sekreterare som Anders Olsson hoppas lämna över till före sin 70-årsdag i juni.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons